Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2015.
Som ett led i en ledarskapsutbildning vid Försvarshögskolan genomförs sedan ett par år studieresor till Auschwitz. Syftet är bland annat att träna officerare i att reflektera över sina befogenheter och konsekvenserna av sina beslut. Ulrika Björk, som har undervisat på utbildningen, skriver om studieresan 2015.
Vi står i en glänta intill minnesmonumentet i Auschwitz II-Birkenau. Vicerektorn vid Försvarshögskolan, Bengt Axelsson, har bett oss förenas i en tyst stund till minnet av den miljon människor som mördades här. Det är högsommar i slutet av juli. Mellan krematoriernas ruiner och de återstående barackerna växer ängsblommor. Stenarna på monumentet för tankarna till en begravningsplats. Lösryckta rader av Nelly Sachs fladdrar förbi: ”O dessa skorstenar / på Dödens sinnrikt byggda boningar… / Vem uppfann er och byggde sten för sten / en väg åt flyktingar av rök?” (Flykt och förvandling, 1961). Det känns som att befinna sig vid mänsklighetens återvändsgränd. Här har en gräns överträtts för vad som kan göras begripligt. ”Jag hade inte föreställt mig att det skulle vara så stort”, säger någon på vägen tillbaka genom det kilometersvida området. ”Det är groteskt”.
Besök i Auschwitz-Birkenau. Foto Ulrika Björk
På förmiddagen har vi gått med guider genom Auschwitz I, huvudlägret som på bara tre år utvidgades till över 40 läger och underläger. Vid de anonyma montrarna av resväskor, skor, barnkläder och bönesjalar infinner sig tacksamheten över Primo Levis Är detta en människa? och andra vittnesmål som återger ”lägerfångarna” sina namn och historier. Jag tänker på tre-åriga Emilia, dotter till ingenjör Aldo Levi från Milano, på Robert, professorn från Sorbonne, och på Chajim, urmakaren från Krakow.
Jag reser till Krakow med ett tiotal lärare från Försvarshögskolan och sextio officerare från det svenska försvaret. Officerarna, födda på 70-talet, går en ledarskapsutbildning inriktad på nationella och internationella militära operationer. Flera har deltagit i fredsbevarande insatser i Kosovo, Afghanistan och Adenviken utanför Somalia. Sedan 2008 inleds andra året med ett besök i Auschwitz. Initiativet var Hans-Göran Olssons, programchef för Högre stabsofficersutbildningen och själv överstelöjtnant i amfibiekåren:
– Jag ansåg att det var viktigt att blivande chefer i Försvarsmakten förstod konsekvenserna av att fatta korrekta beslut och när de inte ska lyda order. Det sägs ibland ”det händer inte här”. Auschwitz är exempel på att det kan hända här. Folk från vår del av världen och med samma bakgrund genomförde ett av historiens värsta brott. Cheferna var välutbildade officerare. Det får inte hända igen. Framtidens militära chefer måste reflektera över sina befogenheter och konsekvenserna av sina beslut. För mig personligen innebar första besöket i Auschwitz en förändring av mitt ledarskap och min människosyn, och en vilja att utbilda kommande chefer så att de fattar rätt beslut.
Foto Roger Karlsson
I år har Jan Fredriksson och Erik Hedlund, lärare på utbildningen, lagt in förberedande föreläsningar om Wehrmacht och SS, Nürnbergrättegångarna, folkmord och brott mot mänskligheten. Hela gruppen har besökt Forum för levande historia, hört Emerich Roth berätta och läst Zygmunt Baumans Auschwitz och det moderna samhället. Själv har jag inbjudits att tala om Hannah Arendts omdebatterade rapport från rättegången mot Adolf Eichmann och hennes tankar om ondska. Hos Arendt är den ”absoluta ondskan”, som lägren manifesterar, och den ”banala ondskan”, som värjer sig mot tänkande och ansvar, förbundna. I den nazistiska rörelsen fanns övertygade antisemiter och sadistiska mördare. Men det totalitära samhället hade inte varit möjligt utan alla ”oansvariga medansvariga”; medborgare som kanske inte direkt sympatiserade med regimen men som inte heller protesterade. De är ondskans banala ansikte.
På höstkanten blir jag bjuden till ”mässen”, Försvarshögskolans pub. Jag frågar ett par av officerarna vad besöket i Auschwitz har betytt för dem. Fredrik Lindén, major vid Luftvärnsregementet i Halmstad, svarar i ett mail:
”För mig blev det tydligt att ett samhällssystem som fördelar arbetsuppgifter och ansvar mellan många individer gör att den enskilda människan lättare kan genomföra moraliskt felaktiga handlingar. Det är enklare att rättfärdiga en felaktig, till och med motbjudande, handling för sitt samvete om man inte bär det huvudsakliga ansvaret, utan enbart ett perifert delansvar. Felaktiga beteenden normaliseras och verkar inte så felaktiga när ’alla andra’ också bidrar. Man kan ’gömma sig’ i mängden. I mitt arbete som officer tror jag den insikten kan bidra till att i utbildning och arbetsledning betona var och ens personliga ansvar för sina handlingar och beslut, även för beslutet att inte ingripa mot ett felaktigt beteende.”
Ulrika Björk
Lektor i filosofi vid Södertörns högskola.