Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2015.
I Ship to Gaza-filmen Även de döda har ett namn delas judar upp i två sorter. De goda och de dåliga. De vi kan tolerera och de oacceptabla. Det är en primitiv och farlig tankefigur. Och den anknyter till en historisk tradition, skriver Charlotte Wiberg.
I våras var det premiär för Även de döda har ett namn, en film om den humanitärt inriktade barnläkaren Henry Ascher och hans engagemang i Ship to Gaza. Nu har kulturförvaltningen i Göteborg beslutat att detta är en film som bör ses av stadens skolbarn. Judar har protesterat, det har blivit diskussion, allt är så välbekant. Vi ska inte blanda ihop staten Israel med judar, skriver Göteborgs-Postens kulturchef Ingrid Norrman (24/9). Det är en sliten fras, och den avslöjar att Norrman inte kan ha lyssnat på filmen särskilt noga.
Hade hon gjort det så hade hon, hoppas jag, inte varit så nonchalant. Som om det inte fanns något anmärkningsvärt i det filmen gör. Att dela in judar i två sorter. De som är ok, och så de andra. De vi kan tolerera, och så de där. De oacceptabla. ”Det finns två sorters judar: de som på grund av sina hemska erfarenheter säger ’Det här ska aldrig hända oss igen’, och de som på grund av sina hemska erfarenheter säger ’Det här ska aldrig hända någon igen’.” Så sägs det i filmen.
Förföljelsen av judar och Förintelsen behandlas som en probersten. Den har verkligen skiljt agnarna från vetet. De goda judarna har dragit den rätta lärdomen ur prövningen. De dåliga hejar på Israel, som indirekt alltså sägs syssla med en ny förintelse. Israel är den fond mot bakgrund av vilken varje jude döms.
I den kristna fantasin konverterade de goda judarna och blev kristna, medan de som förblev judar var dåliga. I upplysningens spår blev de goda judarna upplysta och moderna, medan de dåliga förblev vid det gamla. Uppdelningen i goda och dåliga är i sig inte något nytt. Men märkligt nog känns mönstret inte igen, trots att det är ett uråldrigt sätt att tänka om judarna.
Det är den dåliga identiteten som är grundantagandet, och misstanken finns och har alltid funnits att de goda inte hade blivit goda på riktigt utan endast bar goda förklädnader. Exemplen är otaliga. I Spanien på 1500-talet följde inkvisitionen, och i Polen efter 1967 utrensningen av även de mest partitrogna kommunisterna. De var ju trots allt ”sionister”.
Uppdelningen god/dålig är användbar när det gäller judar men används ofta om andra grupper också. På Flashback får vi som vanligt de oförblommerade sanningarna om hur folk är:
”Det finns två sorters judar: snälla trevliga och de som är riktiga svin. Många svenska judar är snälla och trevliga. Har flera i min bekantskapskrets. Men många (framför allt israeler) är riktiga rövhål: arroganta, lögnaktiga och egocentrerade.”
”Well det finns två sorters ’blattar’, den goda blatten och den onda blatten.”
”Det finns två olika sorters jugoslaver, nämligen de som är GÄSTARBETARE och de som är GANGSTRAR.”
”Det finns två olika sorters invandrare: invandrare som beter sig som människor och invandrare som beter sig som babianer (värre än det)”
Så primitivt resonerar vi i allmänhet inte på våra kultursidor, vid våra demonstrationer, i filmer som vi visar i skolorna. Men i fråga om antisemitism ligger nivån nära botten. Och om den kritiserade själv är jude (som Dror Feiler, den som i filmen talar om två sorters judar, är), ja då avfärdas kritiken per automatik. En jude kan väl inte anklagas för antisemitism. (En kvinna kan inte vara sexistisk? En invandrare kan inte rösta på Sverigedemokraterna?)
Samtidigt så anammas gärna ett underdogperspektiv för att avvärja kritik. Den dessvärre nyligen bortgångne Henning Mankell skrev 23/9 i Göteborgs-Posten att ”alla känner vi till det gigantiska tolkningsföreträde de proisraeliska krafterna inte minst genom media har. En film om Henry Ascher kan genast kontras med tio filmer om ’den israeliska rättfärdigheten’.”
Jag skulle bra gärna vilja veta vilka alla dessa filmer är. Finns det ens en enda svensk film som demonstrerar ”israelisk rättfärdighet”? Diskussionen hade mått bra av lite mindre fantasi, klichéer och slappa antaganden. Och av att deltagarna ställt större krav på sig själva i fråga om intellektuell hederlighet och skärpa. Fördomar bekämpas inte av fördomar.
Charlotte Wiberg
Fri skribent och filmvetare