Klas Gustavsson: Från ”dårarnas socialism” till myten om ”kulturmarxismen”

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2015

Antisemitismens konspirativa världsbild kan utgöra en lockelse både till vänster och höger. Till vänster kan den färga kritiken av en ekonomisk makt som är anonym och oåtkomlig. Till höger kan den flyta in kritiken av ett kulturradikalt debattklimat. Det senare åskådliggörs inte minst i myten om ”kulturmarxismen”, skriver sociologen Klas Gustavsson.    

I vintras skrev jag en debattartikel på temat Varför har socialdemokrater svårt att debattera antisemitism? i socialdemokratiska Tiden.

I artikeln tog jag upp två av antisemitismens särdrag. I främlingsfientliga föreställningsvärldar brukar fienden utmålas som svag eller direkt underutvecklad, men antisemitismen framställer istället judarna som mäktiga och farliga. I motsats till andra främlingsfientliga strömningar kan inte heller antisemitismen föras tillbaka till svensk migrationspolitik. Dagens antisemitism larmar inte om en judisk massinvandring, utan förmedlar istället förställningen om en global judisk makt. Jag menar att det bland många socialdemokrater funnits en okunskap om dessa tankestrukturer, vilket gjort att man har haft svårt att diskutera och ibland upptäcka antisemitismen.

En vänsterkritik som riktat sig mot bankers och mediers makt kan ibland flyta samman med en antisemitisk retorik om de mäktiga judarna. Den tyske marxisten, tillika en av grundarna av SPD, August Bebel, brukar tillskrivas äran att ha formulerat det mer koncist: ”Antisemitism är socialism för dårar”.

Istället för att dyka upp i den flyktingpolitiska debatten så är det istället i diskussionen om konflikterna i Mellanöstern som de antisemitiska uppfattningarna oftast kommer till uttryck. Eftersom socialdemokrater och vänstersympatisörer ofta velat kritisera den israeliska politiken så har man ibland haft svårt att se hur Israelkritik från annat håll också formulerats utifrån antisemitiska utgångspunkter.

Jag har upplevt två olika slags responser på min kritik. För det första blev jag involverad i en debatt med Socialdemokrater för tro och solidaritets ordförande Peter Weiderud. I sina repliker bekräftade Weiderud just den okunskap och brist på att ta alla slags antisemitiska uttryck på allvar som jag kritiserade. På ett typiskt sätt insinuerade han att uppmärksammandet av antisemitism i själva verket var ett sätt att försöka omöjliggöra kritik av Israels politik. Det andra som har hänt är att jag fått väldigt mycket uppskattning. Medhåll har kommit från borgerliga ledarskribenter, men också från aktiva socialdemokrater som hört av sig och velat dela med sig av åsikter och erfarenheter eller frågat efter boktips.

I den här artikeln vill jag gå vidare i analysen. Jag vill visa att även om det är sant att vänstern ibland blundat för judefientliga uttryck, så är det också sant att det finns en antisemitism som flyter samman med en kritik av den politiska vänstern.

För två år sedan utkom historiken Håkan Blomqvist med boken Myten om judebolsjevismen – antisemitism och kontrarevolution där han beskrev en antisemitisk retorik som löper samman med en antikommunism. Retoriken om judebolsjevismen var en del av Hitlers propaganda men den gjorde sig också påmind i den svenska offentligheten vid tiden efter första världskriget. Den ryska revolutionen antogs vara ett verk av judiska grupper. Såväl judarna som kommunisterna framställdes som ett hot mot den nationella gemenskapen och antogs förebåda apokalypsen.

Även idag florerar myterna om en judisk-marxistisk-konspiration, men nu uttryckt med en förnyad vokabulär. Dagens signalord är: kulturmarxism, politisk korrekthet och mångkulturalism. Huvudrollen i denna konspirationsteori tilldelas den omtalade Frankfurtskolan.

Frankfurtskolan – eller ”den kritiska teorin” som den också kallas – är beteckningen på en spretig och mångfasetterad samhällsteoretisk strömning som växte fram vid Institutet för social forskning i Frankfurt under 1930-talet. Frankfurtskolans teoretiker kan sägas företräda en marxism som var odogmatisk i den meningen att den integrerade teorier från andra idéströmningar som till exempel psykoanalys och tysk idealism i det egna teoribygget. Så gott som alla medlemmar i den första generationens kritiska teoretiker hade judisk bakgrund och tvingades därför i landsflykt efter det nazistiska maktövertagandet.

I amerikansk exil författade så Max Horkheimer och Theodor Adorno boken Upplysningens dialektik som kom att bli Frankfurtskolans mest omtalade text. I syftet att ”lägga grunden till ett positivt upplysningsbegrepp” kritiserar Horkheimer och Adorno en upplysningsidé som vanställts till blind maktutövning. Här behandlas samtidsfenomen som antisemitism och fascism. I en av bokens uppsatser kritiserar Adorno den framväxande kulturindustrins massbedrägeri. Under åren i USA skulle Horkheimer och Adorno också vara med om att genomföra en banbrytande empirisk attitydundersökning om antisemitiska fördomar och den auktoritära personligheten.

I den Sverigedemokraterna närstående nättidningen Samtiden ägnade Anton Stigemark i höstas en hel artikelserie åt Frankfurtskolan. Dess inflytande framställs som närmast obegränsat eftersom det verkade ”överallt och samtidigt ingenstans”. Till och med borgerliga politiker står under Frankfurtskolans påverkan. Stigemark talar om en ”mystik” som omgärdar teoritraditionen och kommer till en häpnadsväckande slutsats. Han leker med tanken att de marxistiska filosoferna i själva verket inte alls var marxister utan istället ”intellektuella som insåg att de kunde utnyttja marxismen för att främja sina egna ambitioner”. Är det rentav därför som Frankfurtskolans idéer blivit så livskraftiga och svåra att bryta ner, frågar sig Stigemark.

I april år närmade sig den förre etnologiprofessorn Karl-Olov Arnstberg frågan om kulturmarxismens utbredning på ett liknande sätt. I en bloggtext som sedan återpublicerades på den högerextrema nätsidan Exponerat gick han direkt på saken:

”Jag startar med att i giftskåpet rota rätt på temat judar. Inom vissa politiska läger är det i dag helt ok att vara kritisk mot Israel och israelisk politik men att kritisera judar är fortfarande tabu och liktydigt med fördomar och rasism, närmare preciserat till antisemitism. Västerlandet har en evig skuld till judarna, vi vet alla varför. Antisemitism betraktas i dag som en mental avvikelse, ett slags sjukdom, vilket vi framför allt kan tacka Frankfurtskolan för.”

Arnstberg övergår sedan till att argumentera för att det på 1920- och 30-talen fanns högst förnuftiga skäl till judehatet. För det första hade judarna genom Judas förräderi ansvarat för Jesus avrättning. För det andra ansågs bolsjevismen vara ett judiskt påfund (Arnstberg påminner om att Marx, Lenin och Trotskij hade judisk bakgrund). För det tredje fanns det vid den här tiden flera mäktiga och rika judar. Genom studierna av antisemitism och den aktoritära personligheten har Frankfurtteoretikerna sedan lyckats pådyvla västvärlden en skuld för Förintelsen. Denna skuld hos den kristna världen har enligt Arnstberg blivit ideologi för alla möjliga grupper: kvinnor, invandrare och homosexuella. Arnstberg beskriver kulturmarxismen som ”en parasitär rörelse” och knyter så an till ett antisemitiskt språkbruk. Men nu är det också hippies i USA och kulturskribenter på Södermalm som inkluderas bland parasiterna.

Arnstbergs och Stigemarks texter skvallrar inte om några djupare inläsningar av Frankfurtskolans texter, men det går att förstå vilken sekundärlitteratur som de stödjer sig på. I USA har det vuxit fram en politiskt konservativ genre av konspirativa teorier om Frankfurtskolan.

Den amerikanske krigsteoretikern och skribenten William S. Lind skriver och föreläser om vad han kallar för den politiska korrekthetens ursprung. I Linds framställning behandlas termerna ”politisk korrekthet” och ”kulturmarxism” som synonymer. Allt började med den ryska revolutionen och marxismens nederlag i Europa efter första världskriget. Nu krävdes det en strategiförändring. Istället för att försöka erövra den ekonomiska och politiska makten i samhället övergick marxisterna till en kamp om den kulturella ledningen.

I Linds historieskrivning blir andra världskriget viktigt, men inte på grund av kriget eller Förintelsen. Istället är det de judiska flyktingarna från Frankfurt som tog marxismen till USA som är den verkligt historiska händelsen: ”I Amerika skiftade de fokus och ändrade sig från att arbeta med att förstöra det tyska samhället till att istället attackera sitt nya hemland.”  Med denna formulering gör Lind Horkheimer och Adorno ansvariga för den förödelse som de flytt ifrån.

På sin blogg lyfter också Arnstberg fram den amerikanske utvecklingspsykologen och antisemitiske ideologen Kevin MacDonald. MacDonald har skrivit flera böcker i vilka han påstår att judarna har utvecklat en särskilt framgångsrik ”gruppevolutionär strategi”. Detta innebär att judar genom framgångsrik fortplantning, genetisk förädling och etnisk medvetenhet lyckats omforma den västerländska kulturen så att den gynnar det egna gruppintresset.

MacDonalds bok The Culture of Critique har getts ut på svenska av nynazistiska Nordiska förlaget i översättning av förintelseförnekaren Lars Adelskogh. Här skriver MacDonald om den ryska revolutionens judiska rötter och om Frankfurtskolan. MacDonald ser i Adornos kritik mot antisemitismen och den auktoritära personligheten ett försök att patologisera alla icke-judiska gruppgemenskaper.

I den gängse historieskrivningen talas om ett generationsskifte inom Frankfurtskolan där Horkheimers och Adornos idéer togs i arv och självständigt utvecklades av deras lärjunge Jürgen Habermas. Habermas är en försvarare av både demokratin och förnuftstanken och gick redan 1980 i skarpt angrepp mot de franska poststrukturalistiska tankar som han menade ersatte maktkritik med social apati. Men i konspirationsteorierna om Frankfurtskolan går det en rak linje mellan den kritiska teorin och det som brukar kallas för postmodern dekonstruktivism. MacDonald ser kopplingen i det att dekonstruktivismens främste filosof Jacques Derrida var jude.

Förre Yaleprofessorn Paul Gottfried har tagit MacDonald i försvar. Gottfried håller sig visserligen borta från genetiken och framhåller att den judiska minoriteten inte är den enda grupp som undergräver den västerländska kristna civilisationen. Men de är de mest framgångsrika. Gottfried skriver om hur judiska lobbygrupper i USA kommit att diktera den amerikanska Mellanösternpolitiken.

Samma tankar finner vi hos den kände konservativa politikern och journalisten Pat Buchanan, som arbetat åt såväl Nixon som Reagan. I sin bok The Death of the West: How dying populations and immigrant invasions imperil our culture and civilization från 2001 ägnar han flera sidor åt att beskriva hur Frankfurtskolans idéer undergrävt den västerländska kulturen genom att förebrå den kristna civilisationen för att ha gett upphov till fascism och antisemitism.

Så varifrån kommer dessa konspirationsteorier? En forskare som undersökt saken är den amerikanske historiken Martin Jay. Jay har skrivit ett av de verkliga standardverken om Frankfurtskolan och är själv en anhängare av den kritiska teorin, men 1999 medverkade Jay i William S. Linds tv-dokumentär om kulturmarxismen. Jay har här rollen att i några korta filmsekvenser rabbla läroboksmässiga baskunskaper om Frankfurtskolan. Först senare förstod Jay att han utnyttjats som nyttig idiot för att ge vetenskaplig legitimitet åt Linds berättande.

Jay menar att konspirationsteorierna om Frankfurtskolan formulerades första gången 1992 i en artikel i en tidskrift kopplad till rörelsen runt Lyndon LaRouche, som i Sverige representeras av Europeiska arbetarpartiet (EAP). Teorin har sedan dess dykt upp i andra märkliga sammanhang. Jay berättar om den litauiskfödde författaren Daniel Estulin, som skrivit en bok i vilken han återupprepar den kända konspirationsteorin om Bilderberg-gruppens globala styre, men också lanserat idén om att Usama Bin Laden i själva verket var agent för CIA.

Estulins bok vann gillande hos den kubanske diktatorn Fidel Castro. I ett utdrag ur Estulins bok som Castro återgett i den statskontrollerade tidningen Granma berättas det om hur Rockefellerfamiljen i maskopi med Frankfurtskolans teoretiker under 1950-talet iscensatt en listig plan där rockmusiken användes för att avleda massornas kamp för medborgarrätt och social rättvisa. Så blir Adornos kritik av kulturindustrin vanställd till en apologi för populärmusik. Och så går det konspirativa tänkandet hela varvet runt på den politiska skalan – från Pat Buchanan till Fidel Castro.

Antisemitismens konspirativa världsbild kan alltså utgöra en lockelse både till vänster och till höger. Socialister vänder sig mot en ekonomisk makt som är anonym och oåtkomlig. Här kan föreställningen om mäktiga judar smyga in som en del av förklaringen. Politiskt konservativa vänder sig mot ett kulturradikalt debattklimat, och även här tycks idén om judiska marxistiska konspiratörer allt jämt vara en lockelse.

Klas Gustavsson

Fil. dr. i sociologi och verksam vid Lunds universitet.

Debatten om antisemitism som fördes i Tiden kan läsas här: Klas Gustavsson ”Varför har socialdemokrater svårt att debattera antisemitism?”, Peter Weiderud, ”Farligt att ’religiofiera’ konflikter”, Klas Gustavsson, ”Det var antisemitism, inte klarinettspel”, Peter Weiderud, ”Viktigt med dialog även med ’fienden’”, Klas Gustavsson, ”Weiderud har dubbla måttstockar”.