Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2015
Under valrörelsen 2014 fällde en rad politiker antisemitiska uttalanden. Debatten som följde visar att många har svårt att se eller erkänna att antijudiska uppfattningar är antijudiska. Samtidigt tycks medvetenheten om problemet ha ökat, skriver Julia Hagert.
Tanken om alla människors lika rätt och värde är väldigt stark i svensk politik, och ändå kan antisemitism uttryckas bland politiker i partier som tillhör den demokratiska mittfåran. Hur är det möjligt? Var går egentligen gränsen för vad som får sägas inom den offentliga debatten? Vad säger det om den antisemitiska diskursen i Sverige?
I samband med valrörelsen 2014 fick flera politiker som anklagades för att uttrycka antisemitism avsäga sig sina kandidaturer. Politikerna uttryckte sig på sociala medier och deras uttalanden blev sedan föremål för mediedebatter vilka kommer att diskuteras i den här artikeln då de säger något om antisemitismen i Sverige idag.
Jerker Nordlund, andranamn på valsedeln för Miljöpartiet i Herrljunga, skrev på Facebook: ”hoppas nu var och en förstår att Israel inte är en nation, Israel är en sinnessjukdom”, samt ”det är det som behövs nu, ett globalt krig”.
Centerpartisten Petronella Petersson, dåvarande ledamot i Blekinges landsfullmäktige och riksdagskandidat, skrev att ”judarna har lidet [sic!] fruktansvärt och det tyskarna gjorde var äckligt och får aldrig glömmas. Men man måste ändå våga kritisera judarna för att de inte vill beblanda sig med annat folk. Sånt leder osökt till konflikter”, samt ”ni som då anser att judarnas agerande är alltigenom bra menar ni att tyska befolkningen av ren skär slumpmässig ondska tyckte illa om judarna?”
Omar Omeirat kandiderade för Socialdemokraterna i kommunvalet i Filipstad och skrev på Facebook att ”hela den muslimska världen tittar på medan våra syskon i Palestina blir slaktade av judesvinen”. Uttalandet ändrades sedan till ”sionistsvin”. Vid samma tidpunkt skrev miljöpartisten Birgitta Hansen, som kandiderade till landstingsfullmäktige i Stockholm, att ”israelerna beter sig likadant som nazisterna, fast egentligen nästan värre”, samt att ”världssamfundet sväljer det mesta av propagandan eftersom judarna är så inflytelserika inom stora företag och i den amerikanska administrationen och så vidare”.
Socialdemokraterna i Malmö kritiserade S-politikern Adrian Kabas konspirationsteorier om Islamiska staten som ett israeliskt verktyg, men lät honom fortsätta som kommunpolitiker (Skärmbild från Sydsvenskan 2/10 2014).
Dayana Jadarian, dåvarande riksdagskandidat för Centerpartiet i Sörmland, länkade till ett videoklipp på Twitter med den tidigare Ku Klux Klan-ledaren David Duke, innehållande ett antisemitiskt budskap. Adrian Kaba sitter i både kommunfullmäktige och kommunstyrelsen för Socialdemokraterna i Malmö och uppmärksammades för att ha skrivit att ”IS är tränad av israeliska Mossad. Det är inte muslimer mot muslimer som krigar, det är andras krig som muslimer används som brickor i ett spel i”.
Flera aspekter förklarar varför uttalandena uttrycktes just där och då. Den kanske viktigaste av dem är Gazakriget sommaren 2014 – ett krig som upprörde många, vilket är en naturlig reaktion och fullt förståeligt. Men händelserna gav också upphov till att många öppet uttryckte antisemitiska föreställningar, som då kunde legitimeras som ”Israelkritik”. Det är självfallet legitimt och oproblematiskt att kritisera staten Israel och dess politik, men det blir problematiskt när kritiken förs utifrån antijudiska stereotyper och alla judar hålls ansvariga för Israels handlingar.
Tendensen att på ett oreserverat sätt uttrycka antisemitiska föreställningar kan också ha att göra med sociala medier, då det tycks som att människor tenderar att känna sig mer anonyma än annars och därför uttrycker sig mer ohämmat (se exempelvis ”Judehat i debatten om Gazakrisen”, SKMA blogg 16/7-14) Debattens utveckling kan även ha haft att göra med valrörelsens politiska hetta.
Utifrån politikernas uttalanden går det att utläsa tre större antisemitiska teman, varav det första handlar om sekundär antisemitism. Med det menas skuldbeläggande av judar för det de utsatts och utsätts för, vilket kan ses som en följd av de skuldkänslor som Förintelsen gav upphov till (Ullrich 2014) och en irritation över minnespolitiken kring folkmordet på judarna. Ett tydligt exempel på detta är Birgitta Hansens uttalande om att israelerna skulle bete sig värre än nazisterna. Argumentets funktion är bland annat att bli av med föregiven eller upplevd skuld, vilket görs genom att likställa israeler med nazister.
Det andra gäller konspirationsteorier, som att judarna skulle besitta ett oerhört inflytande över amerikansk politik eller världsekonomin – ett tema som anspelar på en gammal antijudisk mytbild om mäktiga och opålitliga judar. Adrian Kaba uttryckte en antisemitisk konspirationsteori då han skrev att IS skulle vara tränade av israeliska Mossad.
Dessa bilder framställs inte sällan med olika argument och strategier, vilket leder oss till det tredje temat. En sådan strategi kan vara att citera någon annan för att förmedla ett antijudiskt budskap och samtidigt distansera sig själv från det. Den vanligaste strategin bland politikerna var att hävda att uttalandet bara var kritik mot Israel, och att alla som kritiserar Israel anklagas för antisemitism – därmed bör anklagelserna inte tas på allvar.
Gemensamt för dessa tre aspekter är att de utgör en viss typ av samtida antisemitism, vilken tycks vara mer accepterad än andra former av antijudiskt tänkande. Politikerna tar inte tillbaka sina uttalanden förrän de blir av med sina uppdrag, och inte heller då medger de att det de uttalat faktiskt innehåller antisemitism. Kanske beror det på att den inte riktigt känns igen på samma sätt som antisemitismen som uttrycktes innan och under andra världskriget kunde göra. Det är en antisemitism som ofta är subtil (även om den i dessa fall var ganska tydlig) och inte sällan framförd med hjälp av antydningar och kodord vilket gör att den framstår som harmlös – eller rent av osynlig.
För fem politiker ledde debatten till att de tvingades avsäga sig sina kandidaturer. Undantaget är Adrian Kaba som än idag sitter i kommunstyrelsen. En möjlig förklaring till att han sitter kvar kan vara att mediedebatten kring Kaba drog igång efter valet den 14 september, då partierna kanske inte längre hade lika uppenbara motiv till att försöka tysta ner mediestormen direkt.
En annan förklaring kan vara att Kaba vid uttalandets publicering var ordförande för en dialoggrupp mot antisemitism och islamofobi i Malmö, vilket antagligen gör det ännu svårare för både honom och andra att faktiskt se att hans uttalanden är antisemitiska. Särskilt med tanke på att det finns en tendens i debatten att vägra acceptera att människor kan uttrycka sig antisemitiskt om man inte kan fastställa att budbäraren är antisemit, rasist, eller nazist (Bachner, 2004).
Så var går gränsen för vad som får sägas? Uppenbart är att det finns en blind fläck inom antirasismen, där vissa former av antisemitism inte uppfattas. Politikerna och flera av politikernas partikamrater ser inte, eller vill inte se, att uttalandena innehåller antisemitism, inte ens när de får det förklarat för sig. Inte heller när de sedan blivit av med sina kandidaturer och ber om ursäkt medger de att det de sagt innehåller antisemitism.
Ett exempel är Petronella Petersson som menade att det aldrig var hennes avsikt att ”framföra något som kunde uppfattas som antisemitiska åsikter”, eller Dayana Jadarian som sa att hon var ”hemskt ledsen över min länkning och den debatt som följde”. Detta kan troligtvis delvis ha att göra med den starka antirasistiska självbilden, som gör det principiellt oförenligt att samtidigt uttala sig antisemitiskt. Det är också den motsägelsen som enligt mig är det mest fascinerande med denna undersökning – att så självklart stå upp för antirasism och samtidigt inte kunna se antisemitism ens när den förklaras och kritiseras.
Politikerna och många av deras partikamrater försvarade uttalandena, men det var samtidigt många ledarartiklar som kritiserade uttalandena och förklarade varför de var antisemitiska. Debatten och händelserna visar att det inte går att säga vad som helst i den svenska offentligheten utan att det väcker reaktioner och protester. Politikernas uttalanden fick konsekvenser, alla utom Kaba avgick från sina uppdrag.
För att försöka svara på den större frågan, nämligen vad detta säger om den antisemitiska diskursen och hur den uppfattas, menar jag att det är just detta som är svaret. Antisemitismen har å ena sidan kommit upp till ytan och blivit mer uttalad än tidigare, men å andra sidan har en medvetenhet om antisemitism också blivit starkare.
Julia Hagert
Artikeln är baserad på min C-uppsats i historia vid Uppsala universitet: ”Antirasismens blinda fläck – en studie av antisemitiska uttryck i samband med valrörelsen 2014”. Källor: Henrik Bachner, Återkomsten. Antisemitism i Sverige efter 1945 (2004), Peter Ullrich, Antisemitism, Anti-Zionism and Criticism of Israel in Germany: The dynamics of a Discursive Field, Proceedings/International conference “Antisemitism in Europe Today: the Phenomena, the Conflicts”, 8–9 November 2013 (2014).