Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2015
Inledningen på 2015 har varit mörk för Europas judar. Det började med terrorattentaten i Paris, där extrema islamister först attackerade redaktionen på Charlie Hebdo och därefter vände vapnen mot judarna och mördade fyra personer i en kosherbutik.
Några veckor senare skedde samma sak i Köpenhamn. Först en attack mot ett möte där Lars Vilks deltog, där en person dödades. Sedan angreps stadens judar. En judisk man som höll vakt utanför en bat-mitzvafest sköts till döds och poliser skottskadades.
Attackerna är fasansfulla och chockerande. Men de borde egentligen inte förvåna. Att judar utgör en central måltavla för de extrema islamisternas hat och våld har stått klart sedan länge. (Se SKMA:s kommentar här.)
Men tyvärr tycks kunskapen om detta saknas på flera håll. I svenska medier var det många som inledningsvis inte förstod att angreppet mot kosherbutiken i Paris var en antisemitisk terrorattack.
Efter attacken mot judar i Köpenhamn har reaktionerna sett annorlunda ut. Insikten tycks ha ökat om hotet mot judar. Den svenska regeringen har kraftfullt markerat mot terrorn och judehatet. Och säkerheten kring judiska institutioner har skärpts. Att se tungt beväpnade poliser utanför synagogor och skolor är smärtsamt, men sådan är nu situationen.
Att antisemitismen utgör ett allvarligt problem i det svenska samhället visades också av Uppdrag gransknings program om situationen i Malmö. För dem av oss som följt utvecklingen där så avslöjades inte så mycket nytt, men reportaget var skakande. Att judar gång på gång utsätts för hat och trakasserier, att det är riskabelt för judar som kan identifieras som judar att vistas i vissa områden i en svensk stad, är fullkomligt oacceptabelt.
Nu krävs krafttag av den politiska ledningen och av civilsamhället i Malmö. SKMA har haft ett bra samarbete med Malmö stad när det gäller utbildning riktad till elever, lärare, fritidspersonal och andra grupper. Men arbetet måste intensifieras och utvidgas. Även polisens arbete mot hatbrott måste avsevärt förbättras.
Som en konsekvens av terrorattackerna mot judar i Köpenhamn och Paris, men även en mer tydlig och aggressiv antisemitism i Sverige, finns en stark oro bland många svenska judar. Vissa ställer sig frågan om de har en framtid i Sverige.
Att denna situation har uppstått är djupt tragisk. Men det är viktigt att också se den solidaritet som många i detta läge visar den judiska gruppen. Och det är viktigt att se att hatet mot judar mötts av ett bredare och starkare fördömande än kanske någonsin tidigare.
Den politiska ledningens agerande är avgörande i stunder som denna. Och statsminister Stefan Löfven har glädjande nog varit mycket tydlig. Det var han även i Stockholms stora synagoga i samband med att 70-årsminnet av befrielsen av Auschwitz högtidlighölls. Det var en njutning att lyssna på Löfvens tal. Det levererades med ett fantastiskt engagemang, talet var välskrivet, jag sparar det länge i mitt hjärta. (Läs Löfvens tal här.)
Men det finns också reaktioner som gör mig väldigt bekymrad. Det gäller inte minst den fråga som ställdes till Israels Sverigeambassadör i Studio ett i P1: ”Har judarna själva något ansvar för den växande antisemitismen som vi nu ser?”
Att antisemitismen på något sätt är självförvållad, att judar själva bär ansvar för det hat och våld de utsätts för, är en antijudisk tankefigur med långa historiska rötter. Att en fråga med den innebörden kan ställas av Studio ett är inte bara skandalöst utan också obegripligt.
Som väl är insåg även ledningen för Ekoredaktionen och programledaren på Studio ett att ett allvarligt övertramp begåtts och bad oförblommerat om ursäkt. Men det är viktigt att redaktionen går till botten med hur detta kunde hända och förbättrar sina kunskaper om vad antisemitism är och hur den kommer till uttryck. (Läs även SKMA:s kommentar här.)
Den mest groteska kommentaren stod Jan Guillou för när han i Aftonbladet 22/2 hånade svenska judars oro över antisemitismen, fördömde polisens skärpta bevakning vid judiska institutioner och påstod att jag och andra ljuger när vi hävdar att det finns judar som överväger att lämna landet.
Som så ofta ställde Guillou judar mot muslimer och använde muslimhatet för att bagatellisera judehatet. Att båda grupperna är utsatta och behöver samhällets skydd tycks för honom vara otänkbart. (Se SKMA:s kommentar här och min kommentar i Aftonbladet här.)
Efter Guillous påhopp har ett antal svenska judar vänt sig till mig för att bekräfta det jag har fört vidare tidigare. De vet inte om de vill stanna i Sverige.
Att håna eller uttala brist på förståelse för judars känsla av osäkerhet, liksom kritik mot att säkerheten vid synagogor och judiska skolor skärpts efter den senaste tidens terrorattentat, lär knappast bidra till att vända en sådan utveckling.
Willy Silberstein
Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism