Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2015

Gästkrönika av Evin Ismail

”Antisemitismen existerar knappt utan används som ett led i en israelisk propaganda”, den kommentaren fick jag när jag för första gången skrev om antisemitismen. Budskapet var att muslimhatet är den primära formen av rasism i vårt samhälle.

Liknande åsikter har vi nyligen fått höra från andra debattörer. Vad dessa personer gör är att de använder sig av den anti-muslimska rasismen för att förringa antisemitismen och detta har fått pågå alldeles för länge.

I dagens Europa har de antisemitiska konspirationsteorierna genom olika videor på nätet nått en popularitet bland vissa ungdomar, en SR-reporter kan ställa frågan ”vilket ansvar har judar för antisemitismen” och antisemitiska hatbrott och mord äger rum.

Förringandet av antisemitismens roll i vårt samhälle, och framhållandet av den anti-muslimska rasismen som den överordnade formen av rasism bör kallas för vad det är – ett uttryck för en djupt rotad antisemitism som dessutom ställer utsatta grupper mot varandra.

En uppfattning som jag ibland får höra när jag talar om min forskning om anti-muslimsk rasism är att muslimer får ”skylla sig själva” när de blir utsatta för hat eftersom deras religion är så pass fel eller våldsam. Ett kollektivt skuldbeläggande där muslimer får stå till svars för den rasism som de själva blir utsatta för.

Liknande tankegångar fast mot judar aktualiseras under Israel-Palestinakonflikten.  ”Barnamördare” är ett återkommande tillmäle, en föreställning som härstammar från en urgammal antisemitisk idétradition, och vi vet sedan tidigare att med benämnandet och aktualiserandet av dessa idéer ökar även hatbrotten mot judar.

Förringandet av antisemitism ägde även rum när moskébränderna var i fokus, istället för att tala om moskéers rätt till skydd valde vissa att hänvisa till ”synagogors skydd” och att ”muslimer är mer utsatta än judar”. Ständigt denna motsatspol mellan judar och muslimer, mellan synagoga och moské. Detta är en idékonstruktion som även fyller ett rasistiskt syfte eftersom den anspelar på antisemitiska idéer om att judar skulle vara ”särskilt mäktiga” och bärare av särskilda hemliga privilegier.

I själva verket visar forskningen att antisemitismen och den antimuslimska rasismens förekomst följer ett liknande mönster. Forskningscentret PEW:s Global Attitudes Projects statistik från 2008 visar att när frågan ställs om vilken åsikt som de deltagande i ett flertal europeiska länder har om muslimer och judar så finner man ett liknande mönster mellan dem som har negativa åsikter om  judar och muslimer. Över tid, mellan 2004 och 2008, kan man se att negativa uppfattningar om judar och muslimer har ökat i Spanien, Polen, Ryssland, Tyskland, Frankrike och Storbritannien.

Judehat uttrycks idag ofta genom så kallad Israelkritik och muslimhat ikläs ofta rollen av religionskritik. Genomgående i båda fallen är kollektiviseringen av judar och muslimer, de ses som en homogen grupp som ska stå till svars för allt som anses vara ”judiskt” eller ”muslimskt”.

Både i Frankrike och i Danmark fick vi se hur den form av våldsbejakande extremism som ideologiskt sympatiserar med IS har som mål att mörda och sätta skräck i judar i Europa. Efter terrordådet i Danmark anordnades en solidaritetsaktion utanför synagogan i Stockholm, man höll bland annat upp hjärtformade ballonger. Liknande aktioner gjordes när moskéer blev utsatta för ett tag sedan.

Men när judar blir mördade i Europa måste allas huvudfokus och ansvar vara på att faktiskt beskriva och motarbeta denna antisemitiska ideologi. Det är en av vår tids viktigaste utmaningar och det görs genom forskning, opinionsbildning, en tydlig antirasistisk politik, samtal och annat ihärdigt demokratiarbete. Precis som med bekämpandet av alla andra former av rasism.

Evin Ismail

Evin Ismail är doktorand i sociologi vid Uppsala universitet och skriver en avhandling om anti-muslimsk rasism. Hon är även ledarskribent på Dagens Arena.