Charlotte Wiberg: Antisemitism och skuldbeläggande av offren. Måste det ena alltid åtföljas av det andra?

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2015

Sensmoralen av Uppdrag gransknings reportage om antisemitismen i Malmö var att kunskapen om att judar inte bär kollektiv skuld för vad Israel gör måste slå rot. Men problemet är mer djupgående än så. Ibland ligger det även i själva bilden av Israel, skriver Charlotte Wiberg.

Rubriken är naturligtvis provokativ. Det är inte så att varje samtal om antisemitism, varje uttryck för antisemitism och varje antisemitisk handling åtföljs av skuldbeläggande av judar. Men det sker ofta nog för att vara något tungt, tröttsamt – något som känns igen. En skugga som faller just där vi försöker rikta ljus, och som gör att kamp mot antisemitism ständigt måste rättfärdiga sig själv igen och igen.

Ytligt sett, och förvisso helt korrekt, handlar dagens antisemitism ofta om att judar ses som representanter för Israel. Detta var den entydiga slutsatsen av SVT:s Uppdrag granskning om antisemitismen i Malmö (21/1). ”Palestinakonflikten bakom judehat”, är rubriken på en artikel som åtföljde reportaget på programmets sajt (21/1). I den hänvisas till en rapport av Brottsförebyggande rådet, BRÅ, som lite vagt säger:

Ibland kopplas antisemitism samman med nationalsocialistisk ideologi, […] men idag är det vanligare att uttryck för antisemitism i stället har en koppling till exempelvis konflikter i mellanöstern, kanske främst mellan Israel och Palestina.

Realiteten är komplicerad – det finns mer än en typ av antisemitism, mer än en typ av antisemit, och ”Israel” står, vilket jag återkommer till nedan, ibland för något som svårligen kan sägas sammanfalla med det faktiska landet. Men, den typ av antisemitism som kom fram i Uppdrag granskning förklarades som ett problem med att skilja mellan judar och Israel.

I själva tv-reportaget förklarar två unga män attackerna mot judar som ställföreträdande våld, ett våld som inte utövas för att göra någon skillnad i konflikten utan just därför att det inte kan göra någon sådan skillnad: ”Vi vill ge tillbaka, men vi kan ju inte det eftersom vi är i Sverige”, säger den ene. Den andre:

Hade jag varit lite yngre hade jag varit en av de som flaskat er. Förlåt, men det är sanningen. För jag hade inte tänkt klart, utan jag ville också göra något för Palestina. Men jag har ingen möjlighet att göra något eller hjälpa någon där, förstår du?

Verbalt eller reellt våld mot judar handlar så sett om en frustration inför att vara maktlös. Den reella juden är enbart en representant för vad som dessa unga män med ursprung i Mellanöstern kommit att sky som den värsta fienden och kanske är den primära grunden till att familjen tvingats fly. Judar ter sig så som en slags kringvandrande bitar av Israel. Även om den här snubben förstår att han inte kan göra ”något för Palestina” vill han ändå ta ut en slags hämnd, en upplevelse av diskriminering, över judar i Sverige: ”Vi muslimer kanske inte kan röra oss fritt i Israel som vi rör oss här. Det är samma sak för dom.”

Programmet bestod delvis av intervjuer med judar i Malmö som utsatts för antisemitism, delvis av smygfilmat material där de båda reportrarna rört sig i Malmö iklädda judiska symboler (kippa respektive davidsstjärna) och väckt antisemitiska reaktioner. Ett likadant experiment gjordes av den engelskspråkiga tidningen The Local hösten 2013 – en reporter satte på sig kippa och rörde sig med den i staden, med resultatet att han upplevde sig nästan genomgående fientligt bemött (14/10 2013).

Ilmar Reepalu, som under sin tid som Malmös ledande politiker bland annat sagt att Malmö inte tolererar sionism och att judiska församlingen borde ta avstånd från Israels politik, ville inte delta i Uppdrag granskning men lät hälsa att han ansåg problemet överdrivet – och tolkade det som att det snarare handlade om kritik mot Israel än judehat.

Det borde vara enkelt att bryta mönstret genom att bara precis sätta ett streck genom likamedtecknet mellan ”judar” och ”Israel”. Så var också sensmoralen av Uppdrag gransknings reportage: kunskapen om att svenska judar och judar i Sverige inte bär kollektiv skuld för vad Israel gör måste slå rot. Även helt vanliga israeler, skulle en vilja tillägga, utan något större politiskt inflytande borde rimligen slippa tillmätas skuld för israelisk krigföring och diskriminerande åtgärder mot palestinier. Men problemet är mer djupgående, och ibland ligger det också i själva bilden av Israel.

Dessutom måste en också fråga sig hur mycket en villkorad tolerans egentligen är värd, det vill säga en tolerans som är avhängig av ett avståndstagande till, eller brist på förbindelse med Israel. När toleransformeln lyder att svenska judar inte har ansvar för Israel, vad ska vi då egentligen säga till den judiske israel i UG:s reportage som utsatts för antisemitism efter att ha flyttat till Malmö.

Israel uppfattas som bekant inte som vilken stat som helst, utan är en som enligt många människor inte borde finnas. Den är också världens enda judiska stat. Många judar har en anknytning till Israel på ett eller annat sätt. Kanske genom att ha släktingar där, kanske då det är ett centrum för judisk kultur och religion, kanske helt enkelt bara genom vetskapen om att alltid vara välkommen att flytta dit om utanförskapet gentemot majoritetskulturen skulle börja bli tungt att bära.

På så sätt stärker trakasserier egentligen den särskilda ställning Israel har i många judars världsbild. Men framför allt gör denna ställning hela tiden den judiska minoriteten till något på förhand suspekt, och tvingar den att demonstrera sitt avstånd gentemot Israel. Som Dana Josevich påpekar i en text på sajten Nyheter24 (23/2):

Att gång på gång framhålla detta faktiska avstånd resulterar även i [en] svart-vit bild av judar i Israel; att det i den mycket komplicerade konflikten finns en ensidigt skyldig part som man som svensk jude måste ta avstånd ifrån om man ska kunna ses som en god människa och slippa förtryck.

Kravet fastnar på också på SKMA. Det finns från vissa håll ett ständigt krav på, eller föreställning om, att kommittén måste ha en hållning gentemot Israel-Palestinakonflikten. Det finns de som tycker att SKMA:s trovärdighet helt står och faller med organisationens förhållningssätt till Israel. Att det inte finns någon slags ”linje” eller policy, uttalad eller underförstådd, verkar omöjligt att ta in för en del israelkritiska aktörer eller debattörer. Kommittén är på förhand misstänkliggjord som ”Israels hantlangare”.

Att över huvud taget tala om antisemitism kan te sig provokativt, och anses ofta egentligen handla om något annat – i Uppdrag gransknings reportage uttalades den hållningen öppet av en representant för Palestinska föreningen, som inte ville delta i programmet:

Istället för att man pratar nu om vad som händer i Jerusalem, om massmord och rivningar av hus, så diskuterar man den här frågan. För att folk inte ska veta. Ni vill att folk ska bli upptagna av sådana problem istället för viktigare problem, därför vill vi inte medverka.

Det finns en konspirativ bild som gör Israel större än vad det är, som ser andra länder gå i Israels ledband och som betraktar Mellanösternkonflikten som en slags nyckel till en världsordning där en elit trampar på vanliga, maktlösa människor. Och att det nu är personer med ursprung i Mellanöstern som, i alla fall i Malmö, tycks tydligast stå för antisemitism – alltså personer som själva är drabbade av rasism (även om antisemitismen på intet vis ska göras till ett specifikt ”arabiskt” eller ”muslimskt” problem) – kan göra den extra komplicerad att hantera.

En del reagerade också på Uppdrag granskning då de menade att programmet pekade ut muslimer. En som gav uttryck för detta var Taliah Pollack, som ville nyansera bilden genom att berätta om sina egna positiva upplevelser i Malmö som judinna. Pollacks ärende var att försöka motverka att enskilda grupper pekas ut. Tyvärr pekade hon, genom att hålla fram sin egen och andra ”goda judars” tolerans och positiva attityd, själv ut en grupp som verkar utgöras av ”dåliga judar” som klagar – som de judar som deltog i Uppdrag granskning. Pollack skriver:

Jag, och många svenska judar med mig, vill inte befatta oss med den högerkonservativa judiska samlingen som ojar sig över muslimsk invandring och inte kan ta ordet Palestina i sin mun. Vi är de som gärna jobbar gemensamt med Malmös muslimer för att hantera den rasism som drabbar oss alla.

Efter de båda terrordåden i Frankrike respektive Danmark har medvetenheten om dagens antisemitism till ett dyrköpt pris kommit att öka. Men skuldbeläggandet har ändå gjort sig gällande. Tydligast genom den infama fråga om ”judiskt ansvar” för antisemitismen som ställdes till Israels ambassadör i radioprogrammet Studio ett (17/2). Men också genom Jan Guillous anklagande förlöjligande av att judiska institutioner fått större skydd, när detta skydd enligt honom borde gå till muslimer (”Den svenska politiska debattens helvetesrum”, AB 22/2).

Till absolut största delen är reaktioner empatiska, och synagogor har både kärleksbombats och fått mänskliga kedjor runtom sig. När skuldbeläggandet slutar följa som en envis skugga efter varje incident kanske det inte heller längre finns så många incidenter att reagera på alls.

Charlotte Wiberg

Fri skribent