Berit Wigerfelt och Anders S. Wigerfelt: Att leva med antisemitism. Ny studie av situationen i Malmö

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2015

I en ny studie undersöks hur judar i Malmö påverkas av antisemitism och hatbrott. En slutsats är att många döljer sin judiska identitet och anpassar sig till ett slags latent hot. Men åtskilliga engagerar sig också för att förbättra situationen i staden. Det skriver forskarna Berit Wigerfelt och Anders S. Wigerfelt, som genomfört undersökningen.

Under de senaste åren har en ökad rapportering av antisemitiska hatbrott gentemot judar och judiska institutioner skett i hela Europa. Det handlar om allt ifrån vandalisering av judiska begravningsplatser till mord. I Sverige speglar en ökad vittnesbörd i media den rädsla och känsla av utsatthet som finns bland judar, inte minst gäller detta Malmö, som i svensk och internationell massmedia pekats ut som en farlig plats för judar att befinna sig på.

Antalet anmälda antisemitiska hatbrott är relativt sett många i Malmö. Av de 221 polisanmälningarna om antisemitiska hatbrott i Sverige 2012 var 66 (30 %) från Malmö. Statistiken visar en viss minskning av antalet anmälda antisemitiska hatbrott i hela Sverige 2013, 190 anmälningar. Antalet anmälningar minskar även i Malmö 2013 jämfört med 2012. Från 66 anmälningar 2012 till 43 anmälningar (23 % av alla antisemitiska anmälningar i Sverige) 2013.

Även om antalet anmälda hatbrott inte är en säker indikation på det faktiska antalet och, vilket är värt att notera, endast utgör en dimension av den antisemitism som finns i det svenska samhället, är det anmärkningsvärt att antalet anmälningar var så pass högt i Malmö 2012 jämfört med övriga Sverige.

Denna artikel bygger på en forskningsstudie med det primära syftet att undersöka hur det är att leva som jude i Malmö med hänsyn till hur såväl reella och potentiella antisemitiska hatbrott  som mer subtila former av antisemitiska kränkningar hanteras. Utifrån intervjuer med judar i framför allt Malmö under perioden 2012-2014 analyseras och diskuteras deras upplevelser utifrån olika teman som våldsam och vardaglig antisemitism, lokal påverkan av Israel-Palestina konflikten, identitetssymbolers konsekvenser samt hur man hanterar utsattheten. Vi resonerar också kring om Malmö är en farlig plats att vistas på för judar.

Ett annat syfte är att utforska medierapporteringen kring antisemitism i Malmö samt diskutera om den har bidragit till en stigmatisering av staden och medverkat till en ökad oro bland judar som bor där. Studien är en del av en mångdisciplinär undersökning av hatbrott i Skåne med fokus på orsaker, konsekvenser och stödåtgärder som finansieras av Brottsoffermyndigheten och Vetenskapsrådet.

Våldsam antisemitism är inte endast något som finns inom (ny-) nazistiska grupper, utan också bland individer med bakgrund från Mellanöstern, enligt flera av våra informanter. På ett mer vardagligt och subtilt plan finns ett allmänt tankegods av antisemitiska fördomar som nedärvts genom generationer och som finner utbredning i betydligt större kretsar. Detta vardagliga ”bakgrundsbrus” ligger latent under ytan och kan dyka upp i olika situationer, ibland från vänner, grannar, skol- och arbetskamrater, vilket speciellt de yngre informanterna har erfarenheter av:

Jag brukar strunta i det (om någon drar judeskämt eller kommer med andra gliringar). Jag vill ju säga ifrån, men det bara inte blir så. Men det stör mig. Men det känns dumt att gå fram och säga till. För dom tycker nog det är en jätteliten bagatell, tidigare reagerade jag inte, men nu känner jag att gränsen är nådd. Jag orkar inte höra mer. För det är inte ens roligt (Petra).

Sociala forum på Internet har alltmer blivit en plats där hat sprids och många av de yngre intervjuade är extra vaksamma när de surfar på nätet eftersom de aldrig vet när de stöter på en antisemitisk webbsida eller när de oväntat kan exponeras för antisemitiska uttryck och hot. De delar alla erfarenhet av att ta emot kränkande kommentarer på sociala forum som Facebook eller via e-post eller sms. Anna fick exempelvis ett sms från en klasskamrat med orden ”Fucking Jew” och Adam fick ett e-postmeddelande från en okänd person med budskapet ”Död åt alla Judar! ”. Christopher var involverad i en chatt på Facebook där det konstateras att ”Judas kommer att dödas ”.

Ibland tar sig antisemitismen våldsamma uttryck :

Både jag och min väninna som jag delar lägenhet med har fått stenar kastade mot huvudet. Och min väninna har fått en mugg med urin kastad över sig uppifrån en balkong. […] Jag kallas judejävel, judehora och judefitta (Sophia).

Samtliga av våra informanter i Malmö upplever en tydlig koppling mellan ökade antisemitiska kränkningar och manifesta konflikter mellan israeler och palestinier. De känner att de blir kollektivt skuldbelagda för händelser i Mellanöstern. Sara beskriver att hon och andra judar hålls ansvariga för vad som sker i Israel:

När det händer något så gör folk ingen skillnad på Israel och oss. Då dras det väldigt snabbt till oss. Israel plus judar är ett. Och så är det ju inte. Jag kan ju inte stå för ett helt lands agerande. Jag måste stå för mina egna handlingar.

Även Petra berättar i en intervju på ett liknande sätt:

Man blir utpekad som skyldig. ”Varför skjuter DU raketer?”. Och så hör man på radio att det är klart att dom inte tycker om judar här i Sverige för dom mördar ju deras familjer i Mellanöstern. Då blir jag så himla förbannad. För vad har vi, jag är 16 år gammal, gjort? Har jag skjutit någon där? Dom ser oss som en grupp och blandar ihop det med staten Israel. Dom ser oss inte som individer.

En av våra slutsatser är att det de senaste åren har blivit svårare att vara ”synlig” jude i Malmö, många av judarna i staden tvingas anpassa sig till ett slags latent hot som tenderar att öka när konflikten mellan Israel och Palestina blir mer manifest.

Flera av informanterna beskriver förövarna av hatbrott som unga män från Mellanöstern. Många pekar på att Malmö är en socialt utsatt stad med en stor segregation, och därtill en relativt kompakt stad där möten mellan människor äger rum på ett mer direkt sätt än exempelvis i storstaden Stockholm med en större geografisk spridning och förorter långt ifrån centrum. Av informanternas berättelser kan emellertid också utläsas en mer komplex bild av vilka som är förövare och att dessa inte alltid är personer med bakgrund i Mellanöstern.

Judiska symboler döljs reflexmässigt av många och, även om man aldrig har drabbats själv, så finns ett säkerhetstänk och ett övervägande om i vilka situationer man kan visa sin judiska identitet. När någon drabbas av hatbrottsliknande incidenter drabbas mer eller mindre hela den judiska gruppen. Synagogan, judiska församlingens lokaler och den judiska begravningsplatsen är tydliga materiella symboler för den judiska gruppen och utgör mål för hatbrottsattacker. Kring dessa byggnader tvingas man vara extra försiktig som besökande jude och man tvingas till ständig beredskap och säkerhetskontroller

Av såväl medier som våra intervjuer framgår att en del judiska familjer bestämt sig för att lämna Malmö för att de hoppas kunna leva ett bättre liv på andra platser. En av informanterna påpekar att det är inte bara de antisemitiska hatbrotten som får familjer att lämna Malmö utan också missnöje med att de ledande politikerna inte tar problemet på allvar, och att om de gjort det så kanske familjerna hade stannat kvar.

Församlingarna i de svenska storstäderna Stockholm och Göteborg har ett betydligt större medlemsantal och en starkare position än i Malmö vilket ökar deras attraktionskraft, något som innebär att det inte endast handlar om en ökad utsatthet för hatbrott som gör att man väljer att flytta till dessa platser, tror John:

Om man nu vill ha ett judiskt liv med en kritisk massa så kanske inte Malmö är förstavalet mer. När jag växte upp på 50 -60-talet, visst reste vi ut och läste på andra ställen men hittade vi någon partner så tog vi tillbaka dem hit. Det var det vanliga då, att Malmö var mer attraktivt ur judisk synpunkt. Unga familjer som bildar familj tänker nog både en och två gånger om de ska stanna här. 

Många av judarna i Malmö är emellertid inte bara passiva offer utan arbetar på olika sätt för att förbättra situationen. Hatbrotten har mobiliserat både judar och icke-judar i kampen mot antisemitism. I Malmö arrangeras exempelvis sedan några år tillbaka s. k. kippavandringar, promenader längs Malmös gator där deltagarna kan bära Davidsstjärnor och kippa. Dessa vandringar har numera även spridit sig till andra länder i Europa.

Vandringarna är en markering att stå för sin identitet och är viktiga opinionsyttringar. I manifestationerna deltar troende och icke-troende judar. Där finns också muslimer, kristna, representanter för olika partier och andra som vill manifestera mot en ökad intolerans. Kippavandringar har alltmer blivit en form av bred manifestation mot olika former av rasism, ett sätt att visa världen att människor i Malmö vill utmana de fördomsfulla och hatfyllda.

Även om ”muslimer” ofta pekas ut som förövare av antisemitiska hatbrott är antisemitismens grogrund mycket bredare och arbete mot den måste därför vara omfångsrikt och ske på olika nivåer mot både antisemitism och islamofobi. Det krävs en helhetssyn för att kunna bekämpa problem kring antisemitism. Eftersom antisemitism är inbäddat i sociala strukturer och allmänna diskurser så måste lösningar på problemet med antisemitiska hatbrott vara mer omfattande än bara lagstiftning och rättssystem.

Berit Wigerfelt och Anders S. Wigerfelt

Berit Wigerfelt är fil dr i etnologi och docent i IMER (Internationell migration och etniska relationer) vid Malmö högskola. Anders S. Wigerfelt är fil dr i historia och docent i IMER vid Malmö högskola. Studien som diskuteras i artikeln ingår i ett forskningsprojekt kring hatbrott mot grupper som judar, romer, muslimer, hbtq och afrosvenskar med fokus på Skåne.