I samarbete med Judiska församlingen i Stockholm, Föreningen Förintelsens överlevande och Forum för levande historia arrangerade SKMA i Stockholms stora synagoga den 9 november 2014 en högtidsstund till minne av Novemberpogromen 1938. Kvällens huvudanförande hölls av journalisten och författaren Elisabeth Åsbrink, som talade under rubriken ”Samtal, kunskap, långsamhet”. Här följer hennes anförande.
Om ni använder den engelskspråkiga versionen av sökmotorn Google, och slår in ordet JEW får ni en officiell ursäkt från The Google Team. Resultatet av er sökning, skriver Google i en särskilt utformad annons, kan vara obehagligt och beklagar om upplevelsen gjort er upprörda. Skälet till det eventuella obehaget, förklarar sökmotorns team vänligt, är antisemitism.
Idag är det sjuttiosex år sedan den så kallade Kristallnatten ägde rum, och blev inledningen till det värst tänkbara slut. Kristallnatten. Ett så vackert namn. Som Svansjön. Vintergatan. Jag avskyr det. Metaforen immar igen minnet och skapar natt och dimma. En pogrom är en pogrom, det finns inget skimmer där.
Novemberpogromen. 36 timmar öppet våld, kollektivt våld, våld utövat av en majoritet, riktat mot en skyddslös minoritet. Våld utan ordningsgmaktens ingripande.
Elisabeth Åsbrink. Foto: Hampus Andersson, Expo
Inför att stå här idag, har jag funderat mycket på var tyngdpunkten ska läggas – är vi här för att hedra minnet av det som hände då, det var inledningen på folkmordet på de europeiska judarna. Eller finns det en risk för att vi står stilla, fast i det förflutna och får svårt att skilja dagen från gårdagen? Var bör tyngdpunkten placeras? Då eller nu?
Så läste jag en bok, som delvis svarade på frågan: Det är den polska journalistens Anna Bikonts bok ”Vi i Jedwabne”. Hon undersöker en by i nordöstra Polen, där de polska katolikerna en solig sommardag 1941 mördade sina polska judiska grannar.
För 14 år sedan utbröt en intensiv debatt i Polen, då historikern Jan T Gross skrev om massakern och kunde slå fast att det inte var de tyska nazisterna som mördade judarna, utan det var polackerna själva. Och att de sedan la beslag på de mördades ägodelar, pälsar, klockor och hus. Journalisten Anna Bikont åker till byn i nutid – under den första halvan av 2000-talet – och söker människor som deltog, bevittnade eller överlevde massmordet, och hennes bok är en loggbok över arbetet.
Den är svår och viktig läsning, därför judehatet hon möter är högst aktivt, än i dag.
Hennes bok är också ett både praktiskt och psykologiskt svar på frågan om tystnaden efter kriget.
– Skulden. Vilken förövare vill tala om sina brott, om hur de fått fördelar av sin grannes död?
– Hatet. I Polen, särskilt i denna nordöstra del, hade katolska kyrkan fört intensiva antisemitiska kampanjer under hela nittonhundratalet. Vi vet att hat-kampanjer får många människor att hata, vi vet att de fungerar.
– Och: den totalitära idéns genomförande.
Nittonhundratalets Europa har på ett avgörande sätt skapats genom två mäns handlingar. Dessa två står ansvariga för totalitarismen – om inte dess idé, så idéns fullständiga genomförande.
Historikern Jan T Gross sammanfattar totalitarismens effekt på samhället med orden ”institutionaliserad aggression”. Människorna under de här två männens makt – ledaren för Sovjet och ledaren för Nazityskland – indoktrinerades med agg gentemot varandra och uppmuntrades att agera utifrån aggression. Stad vändes mot landsbygd, industriarbetare mot lantbrukare, välbärgade bönder mot fattiga, barn mot sina föräldrar, unga mot gamla, och etniska grupper mot varandra.
Divide et impera, söndra och härska, är grunden för all form av totalitarism och diktatur – och utgör alltså motsatsen till demokrati. Antalet döda, mördade, som en följd av dessa två mäns handlingar är obegripligt och chockerande stort.
Enligt historikern Raul Hilberg består folkmordets skeende av fem faser; att definiera offren, samt urskilja dem från resten av befolkningen. Att frånta möjligheter till inkomst och levebröd. Att koncentrera geografiskt. Att förinta. Att därefter lägga beslag på deras personliga ägodelar.
Nazityskland bar på den totalitära idén om världsherravälde genom krig, och rånet av den judiska befolkningen var ett sätt att finansiera det extrema europeiska våld som vi idag kallar andra världskriget. Det finns historiker som hävdar att det i själva verket var en lika stor drivkraft i folkmordet som det institutionaliserade judehatet.
Anna Bikonts möte med dagens antisemitism i nordöstra Polen svarar på den frågan om vi ska befinna oss i dåtid eller i nutid. Vi måste vara både här och där. Dåtiden är bara en bortre del av vårt nu. Vi som lever idag, befinner oss i ett tomrum som inte är existentiellt, utan faktiskt. Det andra världskriget – med allt vad det innebar – var resultatet av totalitarism och vi lever konsekvenserna: i ett negativt rum, i avsaknad av de oskrivna böckerna, arbetet som aldrig blev utfört, tankar aldrig tänkta, liv aldrig levda.
Tre ljusfläckar skymtar, solkatter i den europeiska graven. Bulgarien skapade ett visst undantag från folkmordets logik och nära 50 000 judar överlevde där. I Albanien öppnade man gränserna för judiska flyktingar, gav dem muslimska identitetshandlingar och lyckades skydda runt 2 000 människor. Och i Danmark trädde det offentliga in genom Socialtjänsten, som tog hand om flyende danska judars lägenheter och ägodelar, skyddade dem från plundrare och kunde se till att en stor del av flyktingarna fick sina hem tillbaka efter åren i Sverige eller i deportationen. Det vill säga: det som hände är motsatsen till att skilja ut en del av befolkningen från resten, motsatsen till rån.
Fascism och judehat har varit mina trogna följeslagare de senaste tre åren. Det finns strax under 1500 bibliotek i Sverige, jag har besökt några hundra av dem samt mött publik på teatrar, föreningshus, skolor och pratat om fascism och judehat, förr och nu. Det låter kanske inte som en feel-good-happening, men är både vackert och viktigt.
Många människor bryr sig. Många – de allra flesta – hatar inte någon, ett enda dugg. Men de är bekymrade, följer EU-parlamentsval, ser Uppdrag Granskning och bryr sig om vår gemensamma värld. Och jag får frågan: vad ska vi göra? Varför fortgår hat mot muslimer, mot judar? Hur kan vi möta de krafter som kastar glasflaskor mot barnvagnar, som hotar homosexuella, eller misshandlar människor på grund av deras hudfärg?
Då tänker jag på den italienske författaren Primo Levi, som skrev om sitt år i fångenskap i Auschwitz, och om dehumaniseringen. Minnet av poesin gjorde lägerfången Primo Levi till den han egentligen var, en bärare av förädlad kunskap, utvecklad tanke, längtan och nyfikenhet: en människa.
Men Auschwitz lärde honom att människosläktet var kapabelt att bygga upp en oändlig mängd smärta; och ”att smärtan är den enda kraft som skapas ur ingenting, utan kostnad och utan möda. Det räcker med att inte se, inte lyssna och inte handla.”
Alltså måste vi välja motsatsen: Att se, att lyssna och att handla.
Så när jag får frågan – vad ska vi göra med hatet som fortfarande finns – svarar jag det enda möjliga, det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika, för att jag är demokrat och kan inget annat än att ta demokratins instrument och bruka dem, jag svarar: Samtal, kunskap, långsamhet.
Ibland blir några arga människor argare. De gillar inte ordet långsamt, det gjorde inte jag heller när jag var runt 23, och ibland tror vissa att när jag säger samtal menar jag motsatsen till politik, när jag istället menar motsatsen till våld.
Idag kan vi inget annat än fortsätta undersöka det obegripliga som om det var begripligt, utan att förvänta oss en punkt där vi kan lägga allt åt sidan och säga; nu förstår jag, nu är det avklarat. Men vi kan också dra en avgörande slutsats, faktiskt en livsavgörande lärdom: Botemedlet, motrörelsen till det som blev så många miljoner människors extremt plågsamma död är motsatsen till totalitarismen. Det kan sammanfattas i ett enda ord, nämligen demokrati.
Vi lever – de flesta av oss – i glappet mellan tidningsallvar och fridsamt vardagsliv, mellan verklighet och verklighet. Det är en obehaglig känsla.
Mitt liv – där dom jag älskar är friska, där jag har ett hem att komma till, kan sitta på balkongen och se fåglarna flyga förbi – är helt enkelt extremt privilegierat och står i rakbladsvass kontrast till den verklighet jag tar del av genom medias rapportering. Världens våld och hat känns alltför ofta hopplöst och svårt att stå ut med.
Så när en vän nämnde Steven Pinker – en psykologiprofessor och författare – försökte jag bli klok på hans budskap: världens våld har minskat, både på lång sikt och kort, både vad gäller död orsakat av krig, mord, folkmord, homofobi och rasism. Nuet är troligen det mest fredliga av tidevarv.
Och, slår han fast, det är strukturer av civilisation som skyddar oss. Vi har regeringar som representerar oss och system för att lösa konflikter mellan stater istället för mellan individer eller grupper. Förnuft och rationalitet bidrar till förändringen. Kunskap, upplysning, politik – istället för våld.
Att se tiden som en rätlinjig väg är frestande, men egentligen vet vi att det finns hörn och vändningar som ingen av oss kan förutse. Beirut på 80-talet genererade stora rubriker om självmordsbombare; ett skrämmande och till synes ändlöst våld där människor sprängdes till bitar.
Eller Belfast. Protestanter mot katoliker, rika mot fattiga, familjer mot familjer. Tidningarna slutade aldrig rapportera. Att uttrycka något slags hopp om samtal, eldupphör eller försoning verkade vara höjden av naivitet och politisk blindhet.
Men tiden kröker sig. Vi kan helt enkelt inte veta vad som finns på andra sidan kommande minut.
Berlinmuren föll. Vem hade förutsett det, ens några dagar innan det skedde? Decennier av förtryck av alla mänskliga rättigheter luckrades upp den där novembernatten 1989. Självmordsattackerna i Libanon upphörde, men inte genom magi, utan av rationella skäl: när politiskt arbete lönade sig bättre.
Läget i Nordirland förändrades efter 40 år, ett fredsavtal skrevs 1998, och ledde till politiskt samarbete.
Halmstrån är halmstrån. Det finns en risk att de förvandlar en till nåt statsråd som ropar att allt blir bättre bara vi håller hand och sjunger We shall overcome.
Men det handlar inte om att invänta bättre tider, utan om att kliva över glappet mellan verklighet och verklighet utan att falla ner i hopplöshet. Och att inte förlora tron på det som skapar civilisation; empati, självkontroll, moral och förnuft.
Inte sluta att använda det bästa vi har för att motverka våld och historiens upprepning: Samtal, kunskap, långsamhet.
Och vi är många som delar den strävan. Häromdagen fick jag ett brev från en klass vuxenstuderande som fått min bok om den judiske flyktingpojken Otto att läsa. De skrev att de först inte velat ta till sig en hemsk historia, men att de sedan slukat boken. Och avslutar brevet så här:
”Vi var mycket rörda över Ottos och din historia och vi tycker att ditt verk är viktigt än idag och därför måste vi medborgare se till att välja politiker som respekterar människor på samma sätt. Stor kram från oss alla:
Sarobari (Iran)
Mahdi (Afghanistan)
Na (Kina)
Orietta (Peru)
Evelyne (Kamerun)
Enrique (Kuba)
Eva (Ukraina)
Marta (Ungern)
Ali Mohamed (Somalia)
Ali Hasan (Irak)
Paul (Syrien)
Gülseren (Tyskland)
Mio (Japan)
Aynigar (Kina – Uigur)
Aikaterina (Grekland)
Clarisse (Burundi)
Katarina (lärarinna)
Tack.
Elisabeth Åsbrink
Journalist och författare