Ledaren publicerades i SKMA Nyhetsbrev 2014
Sommaren 2014 glömmer jag aldrig. Självklart till stor del på grund av de hemska krig som drabbade en region som redan plågats så. Men också för att vi så tydligt fick se hur tunn fernissan är, den fernissa som hjälpligt täcker antisemitismen i Europa och inte minst i Sverige.
Låt mig genast slå fast något som är viktigt. Vi vet inte hur omfattande utbrottet av judehat var under sommaren. Men vi vet att det handlade om ett kraftfullt utbrott.
Förr förnekade de värsta hatarna att Förintelsen ägt rum. Det var ett påhitt, judisk propaganda. Den omvägen var det många som struntade i denna sommar.
På vanliga sajter på nätet kunde vi läsa en rad uttalanden om att det var synd att inte Hitler lyckades fullt ut, att alla judar borde ha gasats ihjäl under kriget.
Sådana kommentarer fanns exempelvis i mängder på den sida på Facebook där socialdemokraternas ordförande Stefan Löfven uttalade sig om kriget i Gaza. De fanns också i kommentarsfältet på artisten Mikael Wiehes Facebooksida. Tilläggas ska att såväl Löfven som Wiehe tog kraftfullt avstånd från antisemitismen.
Ett annat exempel på antisemitiska stämningar är de reaktioner som mötte företrädare för Judiska församlingen i Prideparaden. Det hurrades före och efter den judiska delen av paraden, men när den passerade tystnade jublet. Vissa skrek också saker som upplevdes som obehagliga.
Judiska församlingar i Sverige har rapporterat om hur judar och judiska institutioner utsatts för hat, hot och vandalisering. Bland annat krossades fönster på synagogan i Malmö och rabbinen och en annan församlingsmedlem angreps på gatan med antijudiska glåpord och en glasflaska.
Även i valrörelsen förekom en rad skrämmande exempel på oförblommerad antisemitism i Gazakrigets skugga. Några exempel: Socialdemokraten Omar Omeirat, kandidat till kommunfullmäktige i Filipstad, skrev om konflikten mellan palestinierna och ”judesvinen”. Centerpartisten Petronella Pettersson förklarade att judarna ”inte vill beblanda sig med annat folk. Sånt leder osökt till konflikter.” Birgitta Hansen, miljöpartist i Stockholm, menade att israelerna är ”nästan värre” än nazisterna, men att ”världssamfundet sväljer det mesta av propagandan eftersom judarna är så inflytelserika”
Så där fortsätter det. Listan skulle tyvärr kunna göras betydligt längre.
Det jag frågar mig är, var finns dessa fientliga uppfattningar nu? När Gazakriget övergick i vapenvila dämpades antisemitismen. Aversionerna tycks ha kylts ner. Men de finns kvar. Redo att plockas fram igen. Det krävs inte så mycket. Sverige känns annorlunda än före sommaren 2014.
Trots detta möts jag ibland av en fråga, ofta ställd insinuant, som lyder så här: Organisationen ADL säger att det ”bara” är fyra procent av den svenska befolkningen som är antisemitiskt inställd. Är det verkligen ett problem?
Man kan ha olika uppfattningar om fyra procent systematiskt antijudiskt inställda är många eller få (det handlar enligt rapporten om ca 300 000 personer). Men resultaten måste läsas i sin helhet och tolkas med försiktighet (se SKMA:s nyhetsbrev juni 2014) .
För att kategoriseras som antisemitiskt inställd krävs att man svarat instämmande på minst sex av elva antijudiska påståenden. Det betyder att den som instämmer i fem judefientliga påståenden klassificerats som icke-antisemitisk, vilket ter sig märkligt och har ifrågasatts.
Ser man på resultaten för enskilda frågepåståenden så framgår också att specifika antisemitiska uppfattningar har en större utbredning. 10 procent instämmer t ex i påståendet att ”judar har för stor makt över de internationella finansmarknaderna”, 12 procent anser att ”judar har för stort inflytande över USA:s regering” och 12 procent anser att judehat orsakas av ”judars sätt att bete sig”.
För att bedöma antisemitismens utbredning, avtryck och konsekvenser i ett samhälle räcker det dock inte med att titta på en enda mätning. Även annan forskning måste vägas in.
Till exempel Forum för levande historias studie som pekar på att ungefär en femtedel av landets gymnasieelever har en negativ inställning till judar. Eller FRA:s undersökning från 2012 som säger att 22 procent av svenska judar utsatts för antisemitism det senaste året och som indikerar att en majoritet inom den judiska gruppen av rädsla undviker att bära kippa eller davidsstjärna på offentlig plats. Eller kvalitativa studier som belyser antisemitismens närvaro i debatten, på nätet eller i specifika ideologiska miljöer. Eller antalet anmälda hatbrott som trots mörkertal och den judiska gruppens litenhet sedan 2011 har legat runt 200 per år.
Ett annat skäl till att ADL:s undersökning bör tolkas med försiktighet är att den gjordes via telefon. Man kan anta att många drar sig för att medge negativa uppfattningar om judar på telefon, även om de hyser sådana. Det finns alltså en risk för att resultaten är missvisande.
Denna faktor kan även ha spelat roll i ett annat sammanhang. Inför riksdagsvalet fick Sverigedemokraterna ofta cirka nio procent i mätningar. I valet blev det som bekant 12,9 procent. Kanske var det många som skämdes att i undersökningar svara att de stöder SD.
Siffran 12,9 procent gör mig djupt bekymrad. Att Sveriges tredje största riksdagsparti är ett främlingsfientligt och antimuslimskt parti med rötter i nazismen, och med en rad företrädare som även propagerat antijudiska uppfattningar, är skrämmande.
Svenska kommittén mot antisemitism behövs. Vi gör skillnad. Detta visades inte minst under sommaren där SKMA spelade en avgörande roll för att uppmärksamma och bilda opinion mot judehatet.
Men vi behöver göra mer. Det kan och vill vi, men för det krävs ökade resurser. Eller varför skriver jag resurser när jag menar pengar? För det är vad vi behöver. Med mer pengar kan vi göra mer. Så enkelt är det. Avgörandet är ditt.
Willy Silberstein
Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism