Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2013
I debatten påstås gång på gång att antisemitiska yttringar möter starkare reaktioner än annan rasism. I själva verket är det ofta tvärtom, skriver Heléne Lööw.
Så sveper en ny våg av antisemitism över Europa – mitt i rekordvärmen och sommarstiltjen återaktiveras ett uråldrigt hat, som synes tillta i styrka för varje dag som går. Det handlar inte om antisemitism som skulle befinna sig i någon sorts gråzon – det handlar om antisemitism i dess naknaste och brutalaste form. Självfallet går inte Sverige fritt från detta – vi utgör inte det historiska undantag som vi så gärna vill inbilla oss att vi gör. Även här flödar hatet fritt, inte minst på internet.
Varje gång dessa vågor av antisemitism sveper över Europa – eller varje gång vi överhuvudtaget talar om antisemitism hörs alltid rösterna som säger ”Man får inte kritisera Israel utan att bli kallad antisemit”. Det är en myt lika segsliten som myten om att man inte får kritisera svensk flyktingpolitik utan att bli kallad rasist. Det går givetvis utmärkt att göra bägge delar utan att ramla ner i vare sig antisemit- eller rasistträsket. Att påtala existensen av antisemitism leder också i nio fall av tio till att någon omedelbart tar upp Israel–Palestinakonflikten. Men konflikten skapar inte antisemitism, den aktiverar en redan existerande antisemitism och gör den synlig i offentligheten. Den är inte orsaken till antisemitismen och denna kommer inte att upphöra om konflikten skulle lösas, den är uråldrig och ofantligt lätt att aktivera.
Reaktionerna från politiskt håll på den antisemitism som väller fram har varit lama – de är ofta det. När annan form av intolerans exploderar i offentligheten är de allt som oftast kraftfulla och blixtsnabba. Så är det sällan när det gäller antisemitismen, trots att det ofta hävdas i debatten att hade det varit judarna så hade alla reagerat, eller byt ut X, Y, Z mot judar då hade det blivit reaktioner. I verkligheten är det ofta tvärtom. Orsaken till det är många gånger att vi helt enkelt inte vill att den ska existera, inte här, inte hos oss – vilken förklaring som helst kan snabbt tillgripas utom att det handlar om antisemitism. Men här handlar det om ren naken antisemitism i dessa råaste form och vi måste förmå att se och fördöma detta – allt annat är ett svek mot den judiska minoriteten.
Heléne Lööw
Docent i historia vid Uppsala universitet. Artikeln publicerades ursprungligen i Bohuslänningen den 26/7 2014.