Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2014
Gästkrönika av Hédi Fried
Det är höstdagjämning och det öser ute. Jag sitter vid mitt skrivbord med tre koftor på, och sörjer den gångna tropiska sommaren. Lättklädda låg vi i våra hängmattor och tänkte på ingenting. Tidningarnas löpsedlar fick basunera ut den ena konflikten efter den andra, just då tog vi en paus från ondskan. Det blir nog bättre så småningom, ville vi tro, men ondskan tar inte semester.
Hösten kom, och allt kom tillbaka, etter värre. Antisemitismen och den gryende nazismen, främlingsfientlighet och integration. Liknande idéer, men är de så olika? Finns det inte något gemensamt bakom allt detta? Jag tror att det finns. Skriften på väggen som säger FÖRDOMAR.
Fördomar kan ha olika orsaker, men utan att granska dem tror jag inte vi kan diskutera. Bland annat kan de bero på okunskap, tidigare upplevda oförrätter eller rädsla. Var och en måste skärskådas för att förstås och dilemmat de kan presentera ska kunna lösas. Det kan bli svårt, för ofta är vi omedvetna om dem, men lösa dem måste vi, om vi vill förbli rakryggade individer. Det är allas vår skyldighet, så att det inte förs vidare till nästa generation.
I SKMA:s nyhetsbrev juni 2014 publicerades en mycket intressant artikel som sammanfattar antisemitismen i ett globalt perspektiv, och påvisar andelen antisemiter i respektive population. Då vi kan postulera att inom den andelen finns ett stort antal nazister vill jag här titta på frågan om nazismen och antisemitismen i Tyskland.
Förintelsen har lämnat en stämpel på Tyskland. Det skrivs mycket om den nazism och antisemitism som länge tycktes vara borta, men nu kommer upp i öppen dag. Jag vill gärna ta upp myntets andra sida, de små öar som bildats för dess bekämpning. De är inte många, men de finns. En av dessa är Fritz Bauer-institutet i Frankfurt.
Fritz Bauer-institutet är ett statligt institut instiftat 1995 av staden Frankfurt am Main för att hedra juristen och motståndskämpen Fritz Bauer som flydde från nazisterna och undkom internering. Han var politiskt medveten sen ungdomstiden, en av dem som planerade att döda Hitler, och en av rådgivarna vid planeringen av Auschwitzrättegångarna.
Ett annat exempel är studiecentret KZ-Gedenkstätte Neuengamme utanför Hamburg, som tog på sin lott att dokumentera både det under nazitiden där befintliga koncentrationslägret samt dess stora antal satelliter. De av lägerpersonalen upprättade listorna över fångarna fanns kvar, och verksamheten började med att de överlevande kontaktades. Dessa, som numera levde i olika länder, bjöds in att besöka sina f.d. läger och träffa varandra, varefter de intervjuades. Den dåtida verksamheten kartlades, barackerna revs, och ett museum med ett studiecentrum började ta form. Öppna föreläsningar för skolor och allmänhet började anordnas kontinuerligt med medverkan av inbjudna överlevande.
I takt med att personalen fick kontakt med fler överlevande intensifierades arbetet och möten anordnades vartannat år. De inbjudna består av judar och icke-judar, offer och förövare. Från början var syftet att de skulle lära känna varandra och arbeta för att Förintelsen inte skall glömmas. Vartefter allt färre överlevande var i livet bjöds även deras barn och barnbarn in. I år utökades denna inbjudan till förövarnas avkomma. I mötena deltog både andra, tredje och fjärde generationen, oftast män och ungdomar som knappt visste någonting om själva Förintelsen. Detta flergenerationsarbete utmynnade i våras i ett gemensamt manifest och ett framtida arbetsprogram.
Enligt manifestet är generationerna eniga om att anledningen till att förbrytelsen som utövades i nationalsocialismens namn kunde ske var att människor upphörde att betrakta andra människor som sina gelikar. Därför är det ytterst angeläget att aktivt medverka till och klargöra för alla att fördomar och hat bara tjänar till att beröva andra deras människovärde. Hat måste bemötas både hos en själv, och ens omgivning. Aktivt arbete skall föras för tolerans och respekt för alla, oavsett härkomst, religion eller ideologisk övertygelse.
Deltagarna som är barn till överlevande och förövare delar ofta samma smärta. De växte upp med en hemlighet i familjen, och det hindrar deras identitetsutveckling. Nu vill de kämpa för att förbrytelsen deras föräldrar medverkade till, eller led under, aldrig skall upprepas. För att underlätta en bättre förståelse av det förgångna, och möjliggöra att minnet av detta oerhörda illdåd förs vidare, har de också kommit överens om att medverka till att bryta tystnaden i den egna familjen.
Den andra och tredje generationen barn till förövare kommer i fortsättningen att träffas varannan månad för att bearbeta egna traumata, medan flergenerationsmötena fortsätter varje år.
Små droppar kan också fylla ett glas. Varje sådan liten ö håller stånd mot antisemitismen, och förhoppningsvis sprids dessa tankar mer och mer, och ger resultat.
Hédi Fried
Psykolog och författare.