Gästinlägg av Svante Lundgren

Jan Guillou har nyligen avslöjats med att komma med osanningar om vad svenskarna visste om Förintelsen medan den pågick. Värre än att han är okunnig om historien är dock att han sprider bisarra föreställningar om antisemitismen.

Guillou har länge menat att antisemitismen inte längre utgör något problem, trots att både europeiska judar vittnar om och seriös forskning visar på en tydligare antisemitism i delar av Europa. Antisemitismen var ”förra århundradets stora politiska farsot”, medan vår tids rasism inte gäller judar utan muslimer, hävdade han redan i början av seklet. (Aftonbladet 16/4 2001)

Än mer anmärkningsvärd är hans halsbrytande påståenden om att ingen inom vänstern kan vara antisemit eftersom vänstern per definition är antirasistisk. Detta gav han nyligen uttryck för i en kolumn i Aftonbladet (5/10). Han skriver där: ”Att anklaga den politiska vänstern för rasism är ungefär som att anklaga Annie Lööf för att vilja förstatliga all industri.”

Redan 2009 framförde han samma påståenden, men med en annan analogi: ”Att anklaga Lars Ohly för rasism är som att anklaga Kristdemokraterna för djävulsdyrkan eller Moderaterna för marknadsfientlighet. Det faller på sin ideologiska orimlighet.” (Aftonbladet 1/3 2009)

I Guillous värld är det alltså en ideologisk orimlighet att vänstern kunde vara antisemitisk. Att vilken standardbok om antisemitismens historia som helst upptar namn som Proudhon, Bakunin och Marx samt händelser som Stalins tillslag mot de judiska läkarna, Slanskyrättegången i Tjeckoslovakien och Polens fördrivning av sina judar efter sexdagarskriget är antagligen ett resultat av sionisternas intriger.

Svante Lundgren

Docent, Centrum för teologi och religionsvetenskap, Lunds universitet