Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2014
I samband med lanseringen av sin bok Att inte vilja se förklarade författaren Jan Guillou att svenskar under kriget överlag inte kände till Nazitysklands förbrytelser mot judarna. I SVT:s God morgon Sverige 1/9 påstod han: ”Bland annat har vi, i min generation, vuxit upp med ett evigt snackande om vad visste man och vad visste man inte om sanningen under andra världskriget. Och ett väldigt vanligt påstående är att jodå, särskilt inom borgerligheten visste man precis vad som pågick i Nazityskland och i de länder som Nazityskland ockuperade. Och nu vill jag nog påstå att det är inte sant. Man visste inte.” I Piratförlagets reklam för boken preciserades påståendet: ”allt snack som jag har hört i hela mitt liv att ’svenskarna visste visst vad som skedde i förintelselägren’ är fel. Jag anser mig kunna bevisa att svenska folket inte hade några väsentliga kunskaper förrän i maj 1945 när kriget var slut.”
Guillous påståenden mötte stark kritik från flera forskare och kännare av svensk historia under andra världskriget, däribland av Mattias Tydén, docent i historia vid Stockholms universitet och en av författarna till boken Sverige och Förintelsen. Debatt och dokument om Europas judar 1933-1945. Här återges Tydéns artikel i DN 8/9 2014.
Den som passerade en tidningskiosk i Stockholm i oktober 1943 kunde knappast undgå Stockholms-Tidningens löpsedel: ”Judar till Sverige genom minfält. Judeterror hotar i Italien”. Den som gick förbi i juli 1944 fick se Aftontidningens: ”450,000 ungerska judar MÖRDADE”. Vad detta handlade om var inte okänt. Redan i oktober 1942 skrev Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning (GHT) om ”Utrotningskriget mot judarna” på sin förstasida, i december samma år trycker Upsala Nya Tidning ”Planer på att utrota judarna förverkligas” – likaså på förstasidan.
En märklig debatt om dåtidens kunskap om Förintelsen har nu seglat upp. Jan Guillou har redan beslagits med flagranta fel (”Jag anser mig kunna bevisa att svenska folket inte hade några väsentliga kunskaper förrän i maj 1945 när kriget var slut”, ur intervju på Piratförlagets hemsida).
Hugo Valentins artikel i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning den 13/10 1942.
Klas Åmark framhåller helt riktigt den väsentliga skillnaden mellan att ha information om förföljelserna, och att på ett djupare plan förstå Förintelsens innebörd. Men vill sedan göra poäng av att den som endast följde en konservativ landsortstidning hade fragmentarisk kunskap. Så var det nog – men det förändrar inte helhetsbilden. Jag instämmer i Karin Kvist Geverts med fleras slutsats att möjligheten att ta till sig information om Förintelsen fanns, och att många rimligen gjorde det.
Detta är inte en hoppusslad efterhandskonstruktion. Frispråkiga GHT, eller den om Förintelsen extremt välinformerade Judisk Krönika, hade kanske inte gigantiska upplagor. Men dessa och andra tidningar och tidskrifter citerades i annan press – och refererades i riksdagen. Att prenumerera på flera tidningar var heller inte ovanligt bland samhällsintresserade som hade råd. Uppgifterna om Förintelsen cirkulerade på ett sätt som visserligen kan vara svårt att rekonstruera. Men de dyker upp i vänster- och högerpress, och 1943 i storsäljande böcker från Bonniers och Norstedts.
Man kan diskutera vad ”förstå” Förintelsen innebar före 1945, och man kan diskutera hur många som aktivt följde rapporteringen om nazisternas mördande av Europas judar. Men man kan sannerligen inte hävda att väsentliga kunskaper saknades före krigsslutet. Visst var bildreportagen från Buchenwald i Expressen våren 1945 något nytt – en ny kunskap om grymheternas dimensioner. Märk väl att redan då, våren 1945, varnar författaren Eyvind Johnson för myten att ”vi inget visste”. Det är ju uppenbart, skriver han, ”att sanningen om de fruktansvärda människoutrotningsanstalterna varit känd sedan åtskilliga år tillbaka och inte kommer som någon överraskande nyhet (…) Världen och Sverige har vetat.” Med vilken rätt väljer vi att inte tro honom?
Jag har svårt att förstå poängen med att driva tesen att kunskapen inte fanns. Den är inte bara orimlig utan förminskar också den moraliska dimensionen av agerandet i Sverige under dessa år. Som Ola Larsmo framhållit osynliggör den opinionen mot nazismens terror, eftersom detta engagemang ofta kopplades just till inflödet av information. Inte för inte motiverades en insamlingskampanj för judiska barn våren 1943 med att svenskarna alltför länge ”stillatigande åsett hur ett planmässigt utrotningskrig igångsatts”. Den andra moraliska frågan, som Guillous tes upplöser, gäller bristen på agerande i Sverige (den ogina flyktingpolitiken, regeringens tystnad kring Förintelsen, de länge halvhjärtade räddningsförsöken).
Om kunskapen inte fanns skulle den svenska passiviteten inför förföljelser och folkmord snarast vara förståelig. Det är ett farligt urskuldande. I själva verket är den svåra frågan: Varför gjordes så lite, trots kunskapen?
Mattias Tydén
Docent i historia vid Stockholms universitet. Artikeln publicerades ursprungligen i DN 8/9 2014.
Debatten om Guillous påståenden inleddes av Karin Kvist Geverts, Ola Larsmo, Heléne Lööw och Elisabeth Åsbrink i DN 2/9 2014.