Debattklimat öppnar för hat

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2014

Mathan Ravid om hur Mellanösterndebattens svartvita bilder stimulerar och ökar toleransen för fördomar och fientlighet mot judar.

Så blossade den upp igen, Konflikten. Få saker engagerar som strider mellan israeler och palestinier. När första raketen avfyras i västra Asien är de svenska hejarklackarna sedan länge redo i sina skyttegravar, i regel på olika sidor av höger-vänsterskalan. Alltid samma visa: svart-vit verklighetsbeskrivning, radikal identifikation med konfliktens ena part, likgiltighet inför ”fel” befolknings lidande, användande av dubbla måttstockar, inte sällan demonisering av konfliktens andra part. Ett antal vettiga röster existerar i debatten, men hos många andra tycks utrymmet för reflektion och analys vara litet.

Att den militärt överlägsna ockupationsmakten Israel är den part som får utstå mest och hårdast kritik i krigssituationer är väntat, och ofta befogat. Det stora antalet civila dödsoffer i Gaza är upprörande. I ett oresonligt debattklimat radikaliseras dock samtalet snabbt. När det högst tar någon dag innan en av världens minst blodiga konflikter beskrivs i termer som ”folkmord” blottläggs politiseringen för femtioelfte gången. Redan här dammar någon av klassikern ”men man måste väl få kritisera Israel?!” Ja, samt agera reflexmässigt och utan eftertanke, är mitt svar.

Problemet är att den osakliga och upptrissade stämningen ofta får en obehaglig svans. Det är omöjligt att fullt ut förklara den sistnämnda utan att ta den försnämnda i beaktande. Som den tyske sociologen och vänsteraktivisten Peter Ullrich påpekat är ohederlighet inte antisemitism, men diskursen om den israelisk-palestinska konflikten ”är påverkad av och ibland en del av den antisemitiska diskursen – och tvärtom. Den påtagliga kopplingen mellan dessa fält ökar sannolikheten för att kritik av Israel ska övergå i antisemitism”. Inte minst i dessa tider, kan tilläggas.

Som i juli, då Facebookinlägg av Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven och artisten Mikael Wiehe fick tusentals kommentarer varav många innehöll grov antisemitism. Bland annat konspirationsteorier om judisk makt över medier, regeringar och bankväsende, rasbiologiska teser om judars påstått skadliga genetiska egenskaper, samt förintelseförnekande och rop på en ny judeutrotning. ”Harmlösa idioter”, invänder någon. Men fenomenet kan inte reduceras till ett perifert nättrollsbeteende. Många trillar dit.

Under sommaren har vi sett otaliga exempel på när gränsen för vad som är acceptabelt korsats med råge, bland annat har flera politiker från olika riksdagspartier givit uttryck för och försvarat antisemitism (för exempel, se Henrik Bachners artikel i detta Nyhetsbrev).

Ett exempel är den centerpartistiska riksdagskandidaten Dayana Jadarian som i juli på sociala medier spred hätskt antisemitisk propaganda genom att länka till en video av den amerikanske nazisten och fd KKK-ledaren David Duke. När detta kritiserades förklarade Jadarian att videons innehåll – bland annat påståenden om hur judar styr media och bär skulden för brottslighet, droger, elfteseptember-attentaten, kriget i Irak och porrindustrin – var ”fakta” och kritik av ”sionism”.

Minst lika häpnadsväckande var Centerpartiets agerande i frågan. Ordföranden för partiets Sörmlandsdistrikt, Bo Rundqvist, kunde först i en intervju i Metro (5/9) inte säga om Jadarians agerande ”är över gränsen eller inte”. Därefter klargjorde C på Twitter att partiet ”tror på alla människors lika rätt och värde”, samtidigt som det judefientliga budskap som Jadarian spridit vidare framställdes som ett inlägg i Israel-Palestinadebatten. Först efter att SKMA under mer än en vecka ställt en rad kritiska frågor till C meddelades att Jadarian drog tillbaka sin riksdagskandidatur.

Ett land där politiker i partier som vilar på demokratiska värderingar oblygt vädrar antisemitiska fördomar – och där dessa inte sällan ses som kritiska inlägg om Israel – har uppenbara problem. Det blir inte bättre av att de olika politiska intressena och de oerhörda moraliska anspråken i Israel-Palestinadebatten inte ”bara” leder till överdrifter och antisemitism, utan även resulterar i regelbundna förminskningar av det sistnämnda.

Som när programledaren Täppas Fogelberg, som tidigare påstått att ”judar är för ränta”, i public service radio (Ring P1 14/8) hävdade att antijudiska hatbrott orsakas av ett påstått missbruk av begreppet antisemitism. ”Men vi accepterar inte [israeliska] brott mot mänskligheten!”, blev svaret när en lyssnare ringde in och påpekade att rabbinen i Malmö ständigt trakasseras.

Eller när komikern Martin Soneby på Twitter (4/8) försvarade burop mot judiska deltagare i Prideparaden med hänvisning till ”den rasistiska apartheidstaten” Israel. Eller när vänsterpartisten Dror Feiler uppfann ”den synkroniserade instrumentaliseringen av antisemitism”, menade att de som belyser judehat egentligen vill ”skifta fokus från israeliska folkrättsbrott” samt bagatelliserade och försvarade uppenbart antisemitiska uttalanden av presidenten för Ship to Gazas turkiska samarbetspartner IHH (Facebook 4/8 och SvD 23/8).

Eller när Aftonbladet Kultur och dess chef Åsa Linderborg efter en hel sommar av tystnad väljer att som första och dittills enda ”bidrag” till debatten om antisemitism publicera en teckning med budskapet att talet om judefientlighet är falskt och blott ett försök att tysta kritik mot Israel (15/8). Allt detta, och mycket mer, under en period då Europa formligen exploderat i propaganda och attacker mot judar.

Situationen i Mellanöstern leder ofta till upprörda svenska moralpekpinnar. Sommaren 2014 har, ännu en gång, visat att också väldigt många här hemma är i behov av en rejäl skopa självrannsakan.

Mathan Ravid

En något omarbetad version av texten har publicerats i Expo 3/2014.