Den nya ryska fascismen

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2014

I Ukrainakrisens spår har fascismen intagit opinionsbildningens centrum i Ryssland. Putin anammar idéer från högerextrema ideologer och rysk TV angriper liberaler som ”nationalförrädare”. Även de antisemitiska utfallen kommer allt tätare, skriver slavisten Magnus Ljunggren.

När fascismen vänder tillbaka, spådde den franske filosofen Alain Finkielkraut på 1990-talet, kommer den att drapera sig till antifascism. Det är detta vi kan iaktta i dagens Moskva. Putinismen utger sig för att bekämpa ”fascism” och rentav ”antisemitism” i Ukraina. Det gäller att inte låta lura sig av denna fräcka retorik – i munnen på en smygtotalitarism med starka fascistiska och antijudiska inslag.

Den ryska nyfascismen föddes egentligen i samma stund som Sovjetunionen föll ihop. Måhända ska vi se den som kommunismens sista stadium. Allt började några månader före samhällskollapsen 1991 då den unge Aleksandr Dugin startade tidskriften Elementy (Element). Han hade formats i en underjordisk nazistgrupp som kallat sig ”Svarta SS-Orden” och vars karismatiske Führer omgetts av lärjungarnas totala vördnad. Inom gruppen hade man studerat allehanda förbjudna texter: den italienske fascisten Julius Evola, de tyska konservativa revolutionärerna och de ryska ”eurasiska” tänkarna i emigrantmiljö i Berlin (som tolkade bolsjevismen i ett nationellt ljus).

1992 kom en ärrad fascist på Moskvabesök, belgaren Jean-François Thiriart. Han talade i geopolitiska termer om ett rotlöst amerikanskt havsvälde i permanent ”metafysisk” konflikt med en i jorden grundad eurasisk fastlandskultur. Han såg för sig ett snart återupprättat ”eurosovjetiskt” imperium med den historiska missionen att betvinga den ”atlantiske” fienden. På så sätt skulle ett nytt Ryssland ta vid efter ett förfuskat naziarv, där Hitler gemenligen hade svikit sin paktbroder Stalin genom att anfalla Sovjetunionen. Tillbaka till 1939!

Dugin tog djupa intryck av Thiriarts profetia. I själva verket tycktes Thiriart befästa teorier som levt inom den hemliga ordensgruppen. Dugin lierade sig nu med författaren Aleksandr Prochanov, chefredaktör för det nystartade veckobladet Den (Dagen). Prochanov var känd för sina hysteriskt patriotiska krigsreportage från Afghanistan och sin långt gångna estetisering av sovjetiska kärnvapen: hans romanhjältar ”älskar roboten”. Han uppfattade Sovjetsammanbrottet som resultatet av en USA-ledd sammansvärjning.

Hyllade SS

I artiklar i Elementy och Den bekände sig Dugin vid denna tid uttryckligen till fascismen. Han hyllade Heinrich Himmler och Reinhard Heydrich, ”den förste eurasiern”. Han beskrev Waffen-SS som en ”intellektuell oas”, den nödvändiga förebilden för de krafter som ville verka för ett återfött Storryssland. Allt detta gick utmärkt för sig – mitt i den prochanovska Sovjetnostalgin.

Det var bilden av ett förlorat imperium som Den, snart omdöpt till Zavtra (Imorgon), oupphörligen manade fram. Leninismen blev till en kort parentes mellan tsaren och Stalin. Liberalism och kapitalism framställdes som främmande för en kvarlevande medeltida kollektivkänsla med grund i ortodoxin. Den ryska nationen var, hette det, tills vidare ockuperad av atlantismen. Den Prochanov och Dugin närstående matematikern Igor Sjafarevitj skrev en bok om ”det lilla folket”, judarna, som förrädiskt och konspiratoriskt inneslutet i ”det stora folket”, ryssarna. Just nu, under Jeltsin, hade dessa ”russofober” på utländskt uppdrag ställt till med ”djävulsbal” i Moskva.

De rödbruna kunde på 90-talet kännas rent patetiska. De hånades av liberalerna. Deras alster bjöds ut i Moskvas tunnelbana och i ett särskilt stånd symboliskt nog beläget mittemot Lubjanka-fängelset. Så kom 1998 års ekonomiska kräftgång. Jeltsin avgick och utnämnde KGB-mannen Putin till sin efterträdare. Det betydde en successiv scenförändring.

Prochanov drev snart sin tes att Ryssland var på väg mot sitt femte och definitiva imperiebygge – där bland annat Peter och Stalin utgjorde de mäktiga föregångarna. I en svit romaner gisslade han den dekadenta samtiden. I det framtida Ryssland ville han ha kyrkor uppblandade med kärnvapensmedjor – i grunden var de uttryck för samma sak.

Dugin gjorde akademisk karriär, med ett något dämpat men ännu nazirelaterat språkbruk. Han utnämndes till professor vid Moskvauniversitetet. Kring sig skapade han en livaktig ungeurasisk rörelse. Han etablerade efterhand kontakt med en rad extremrörelser i väst, särskilt Gyllene gryning i Grekland och Jobbik i Ungern. Han knöt band med män i Putins närhet som t ex Sergej Glaziev – som har inspirerat Putin till idén om en eurasisk union. Så sent som 2011 initierade Dugin ett rödbrunt samtalsforum med namn efter Himmlers kavalleridivision ”Florian Geyer”.

Frälsargestalt

Efter 2012 års val kom rollfördelningen att i grunden förändras. Idag, i Krimannekteringens och Ukrainakrisens spår, har extremismen definitivt intagit opinionsbildningens centrum och förvandlat liberalerna till ”femtekolonnare” och”nationalförrädare” – med Putins från Dugin lånade ord, där prefixet national- anmärkningsvärt nog är ett tillägg som kopierats på Hitlers ”Nationalverräter”.

I rysk stats-TV utmålas det demokratiska Ukraina alltså samtidigt som fascistiskt – eftersom högerextremister i Svoboda och nazister i Pravyj sektor hade roller på Majdantorget och Svoboda rentav fick in representanter i den provisoriska regeringen. Men dessa båda grupperingar företräder, som vi efter valet vet, bara två procent av det ukrainska folket mot de åttio procent ryssar som under trycket av en intensiv – och intensivt lögnaktig – massmediepropaganda stödjer Putins politiska linje.

Dugin tycker sig i denna stund se hur Putin, pragmatikern, alltmer anammar hans doktriner. Mannen i Kreml framstår för de rödbruna som en frälsargestalt – som av taktiska skäl bidat sin tid inför det stora imperiesprånget. Hans upprustning av de ryska stridskrafterna fortgår, till Prochanovs tillfredsställelse, i oförminskad takt.

På kort tid har nya lagar genomdrivits som inskränker utrymmet för debatt och bloggar. Demonstranter döms. Fria organisationer agentstämplas. Sexuella minoriteter förföljs och skambeläggs. Kända författare pekas i bokhandelsfönster ut som överlöpare. Nationalistiska normer påbjuds i kulturutbud och barnfostran. Ibland blir det nästan groteskt. Rödluvan, Tom Sawyer och – den gränslöst populäre – Karlsson på taket riskerar censur: olämpliga förebilder för det uppväxande släktet. Internet avfärdas av Putin själv som ett simpelt CIA-projekt.

Högerextrem allians

Makten har som bekant sett till att liera sig alltmer med västerländska högerextrema grupperingar. Utöver rumänska PRM och Svenskarnas parti står de nästan alla – särskilt franska Front National – högt i gunst hos Kreml och gengäldar detta med Putinstöd. I det riggade Krimvalet deltog hela raden med valobservatörer. De extremas framgångar i EU-valet är därmed ägnade att stärka Putin. Dugin uppfattar honom som deras självklare ledare. Ryssland i täten för en ny – fascistisk, fast han undviker ordet – ordning för hela Europa. Som om Thiriart alltså skulle bli besannad.

I TV-studiorna har den alltmer efterfrågade Dugin tonat ner sin SS-vurm. Sådant passar sig inte riktigt idag. Problemet är svårlöst. Men nyligen tycktes en professorskollega, Andranik Migranjan, komma honom till hjälp. Denne deklarerade att Hitler faktiskt under 30-talet hade visat upp en stor politikers alla kännetecken. Hans annekteringspolitik var i själva verket (liksom Putins) rättmätig. Professorn hade alltså ingenting att invända mot bokbålen, Kristallnatten, pogromerna som ledde till att flera hundra judar mördades och 20-30 000 kastades i läger. 1939 gick det dock snett, sa professorn.

Antijudiska utfall

De antijudiska utfallen kommer följdriktigt allt tätare. Prochanov har i två TV-intervjuer upprepat att de ”galna judefascisterna” i Ukraina syftar till ett nytt Holocaust – riktat mot ryssar. Vid det första tillfället såg den kvinnliga programledaren Evelina Zakamskaja till att ytterligare bättra på hans uttalande: hon betonade att det ju också var judar som med sin finansiering av Hitler låg bakom Holocaust 1. Tragedin i fackföreningshuset i Odessa beskrev Prochanov som ett ritualmord som samtidigt markerade inledningen till den nya Förintelsen: ”den ondskefulla krymplingen” Julia Tymosjenko hade, framhöll han, med denna mordbrand virat sig en fläta av odessitiskt ”Auschwitzhår”.

Dugin anar ”oligarkiska sionistsvin” bakom allt och manar till motstånd: ”Döda, döda, döda!” Han fortsätter: ”De känner inte omfånget av vårt hat. — Detta är något större än kriget. Till och med kriget har sina regler – men här finns inga regler längre.”

Dumaledamoten Vjatjeslav Nikonov (dotterson till Vjatjeslav Molotov) understryker i ett uttalande att ryssarna minsann är arier. Med en akademisk doktorstitel i ryggen förkunnar han att de europeiska folken haft tre historiska uppdrag: att skapa, vidmakthålla och förstöra kulturella värden. Arierna skötte de båda första uppgifterna, andra folk – vi förstår vilket som särskilt åsyftas – har sökt fullgöra den tredje.

Vitalij Milonov, rättssakkunnig i Putins parti ”Enade Ryssland”, känd för sitt homosexhat, förfasar sig över att det ryska helgonet Ioann Kronstadtskij – ökänd för sina pogrompredikningar i början av förra seklet – blivit skamligt förtalad av de judiska liberalerna: ”Så har de hållit på och kastat smuts på heliga män i 2000 år – i sin svavelosande satanism.”

I den ryska stats-TV:n pekas ukrainska politiker regelbundet ut som judar. Där har gjorts stor sak av att den särskilt förhatliga Tymosjenko har befunnits ha ”judisk morfar”.

Samtidigt måste det trumfas in att ”judarna” är ”fascister”. Sekvenser med en engagerad president Porosjenko varvas med till synes besläktade bilder av Hitler i talarstolen. Framställningen av de ukrainska truppernas ”fasansfulla framfart” i Slovjansk och Luhansk interfolieras med journalbilder från de nazistiska utrotningslägren.

Det är en absurd föreställning: en fascistoid och alltmer judofob putinism i oförsonlig strid med ”fascismen”.

Magnus Ljunggren

Professor em i rysk litteratur vid Göteborgs universitet.