Antisemitism, antisionism och kritik av Israel i Tyskland. Problem, stridsfrågor och läroprocesser

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2014

Den tyske sociologen Peter Ullrich har publicerat flera uppmärksammade studier om problemkomplexet antisemitism, antisionism och kritik av Israel, och hur dessa teman avspeglats och behandlats i tysk debatt, i synnerhet inom vänstern. Ullrich är också själv en viktig röst i den tyska vänsterdebatten om antisemitism och Israelkritik. SKMA arrangerade tillsammans med Forum för judiska studier vid Uppsala universitet den 22/4 en föreläsning med Peter Ullrich där han diskuterade dessa frågor. Anförandet, som här återges, har på flera sätt relevans även för svenska förhållanden.

Av Peter Ullrich

Antisemitism, antisionism och kritik av Israel men även förhållandet mellan dessa begrepp är angelägna problem att diskutera teoretiskt och undersöka empiriskt, och då särskilt beakta deras respektive diskursiva kontexter. Jag kommer inledningsvis att belysa antisemitism, antisemitisk antisionism och kritik av Israel som samtida fenomen i Tyskland. Därefter kommer jag att rikta fokus mot pågående debatter och kontroverser eller de konflikter som finns på detta område. Jag kommer även att till dessa diskussioner foga några  begreppsmässiga förslag till hur man kan förstå detta komplexa och ofta tvetydiga problemområde.

Fenomenet

Låt mig först ta upp antisemitismen mer generellt. Det råder ingen tvekan om att antisemitism är en fråga och ett problem i Tyskland. Vilka data finns att tillgå? Först och främst pekar mätningar på en betydande utbredningav antijudiska uppfattningar i den tyska befolkningen. Attitydundersökningar visar konstant att runt 9 % av befolkningen är antisemitiskt inställd.

Samtida forskning har också belyst omfattningen av det hat och förakt som uttrycks öppet, till exempel i brev till Judiska centralrådet i Tyskland eller till den israeliska ambassaden. Det kommer även till uttryck på gatan. ”Jude” tycks vara ett av de vanligare skällsorden bland delar av ungdomen (måltavlorna behöver inte vara verkliga judar).

För att ge er ytterligare ett exempel: För ett par dagar sedan var det en man som skrek åt mig i en affär. Han var berusad och såg ut att vara lite skadad; han frågade om någon hade en sjuksyster i familjen och vände sig sedan till mig med frågan: ”Kan du hjälpa mig eller är du en jude?”. Jag svarade att jag inte accepterade sådana yttranden. På det reagerade han bara med orden: ”Fuck Israel”.

Denna typ av idéer finns inte endast i enskilda människors huvuden. De kommuniceras för det andra även i medier, och vi kan följa användandet av antisemitiskt språkbruk och föreställningar där. Den liberala och över hela Tyskland spridda kvalitetstidningen Süddeutsche Zeitung har till exempel vid två tillfällen under de senaste månaderna publicerat teckningar som rymmer ett tydligt antisemitiskt bildspråk: förskräckliga monster som i det fördolda påvekar världshändelserna via marionetter. Vissa forskare tolkar allt detta som att tabuiseringen av antisemitism i den tyska offentligheten håller på att mjukas upp.

För det tredje så registrerar tysk polis kontinuerligt antisemitiska lagöverträdelser; mellan 1 300 och 1 800 per år under det senaste decenniet. De flesta av dem rör lagvidrig propaganda, som hets mot folkgrupp eller offentliga förnekanden av Förintelsen. Men det handlar även om fysiskt våld, ofta riktat mot gravplatser eller synagogor. Något som händer väldigt ofta är till exempel att minnesstenar över nazismens offer vandaliseras eller stjäls. Bara vid sällsynta tillfällen är det registrerade våldet riktat mot människor. Å andra sidan visade den nya FRA-studien [se nyhetsbrev dec. 2013] att många judar även i Tyskland är rädda och att 25 procent uppger att de åtminstone vid något tillfälle övervägt att lämna landet. Det finns alltså anledning att tro att mörkertalet är stort.

Jag tror att det generellt sett är tryggt för judar att leva i Tyskland. Tyskland är väldigt populärt framför allt bland många unga israeler; runt 10 000 israeler lever i Berlin, många av dem har kommit för att undslippa bigotteri i det så kallat ”heliga landet”. Men det finns områden och sociala miljöer där judar inte känner sig trygga, när de kan identifieras som judar genom att till exempel bära religiösa symboler som kippa.

Hur allvarlig situationen ska bedömas vara beror på vilket perspektiv som anläggs och vilka jämförelser som görs. Det står ganska klart att rasism, och särskilt antimuslimsk rasism, är ett mycket allvarligare problem i termer av antalet offer och attacker. Å andra sidan finns det förhållandevis få judar i Tyskland och än färre som kan identifieras som judar. Jag drar nu ett streck för den allmänna frågan om hur antisemitism mäts och fokuserar istället på ett sammanhang där problemet framträder: den israelisk-palestinska konflikten.

Israel-Palestina

Betraktar vi detta problem utifrån vad attitydundersökningar visar så är resultaten också här förfärande, även om de i ett europeiskt sammanhang varken är överraskande eller nya. I en attitydmätning som vi genomförde 2012 så var påståendet ”På grund av Israels politik så tycker jag allt mer illa om judar” det frågepåstående i antisemitismskalan som hade näst högst andel instämmande. 24 % av de svarande instämde helt eller delvis i detta. Än mer tankeväckande är kanske att 29 % valde svarsalternativet varken eller, de var alltså osäkra på huruvida de stödde detta etnocentriska påstående eller inte. Eller, för att uttrycka saken annorlunda: endast 47 % av respondenterna tog på ett relativt tydligt sätt avstånd från påståendet. Med andra ord – antijudisk och antiisraelisk semantik är uppenbart sammanflätad.

Vi ska naturligtvis vara medvetna om att inte alla dessa respondenter är antisemiter. Det vore ett naivt felslut. Även om enstaka frågepåståenden kan få över 40 procents instämmanden så är andelen antisemiter betydligt lägre. Under det föregående årtiondet har kontinuerligt runt nio procent på ett konsekvent sätt svarat på ett antisemitiskt sätt, dvs. svarat på detta sätt i många eller alla av de dimensioner som tas upp i enkäten. Jag menar att situationen kan förstås som en ”fragmentisering av antisemitismen”. Decennier av kamp mot antisemitism liksom tabuiseringen av den, åtminstone i offentligheten, har resulterat i en kontinuerlig minskning av antisemitiska attityder. Fortfarande är emellertid fragment av fientlighet, fördomar och stereotyper närvarande i diskurser och attityder, men delvis latent och i regel utan att utgöra en fullständig ideologi.

Även resultat från kvalitativa undersökningar visar på förekomsten av vardaglig antisemitism inom den politiska högern, men också i samhällets så kallade ”mittfåra”.  Hos flertalet av de tydligt antisemitiska incidenterna – oavsett om det handlar om propaganda eller våld – finns ingen koppling till den israelisk-palestinska konflikten. Det mest påtagliga motivet för antisemitism idag följer uppenbart ur den nationella identiteten, för vilken Auschwitz alltid utgör ett moraliskt hot. Därför är den så kallade sekundära antisemitismen – förnekandet eller förminskandet av Förintelsen och det kollektiva fördömandet av dess offer – ett fenomen som på ett särskilt sätt är knutet till den politiska högern och dess egna nationalistiska behov.

Det tyska nazistpartiet, Tysklands nationaldemokratiska parti (NPD), talar till exempel om en blomstrande ”skuldkultur” utifrån vilken ”judiska maktgrupper för ett krig mot det tyska folket”.För dem var bombingen av Dresden den verkliga Förintelsen.Men dessa attityder och stämningar är också på ett enkelt och genomgripande sätt kopplade till Israel. Den påstådda ”skuldkulturen” tolkas då som något sionister uppfunnit och som planenligt används för att avleda uppmärksamheten från ”israeliska brott”. Här ser vi återigen hur en nationalistisk antisemitism sammanflätas med uppfattningar om staten Israels politik.

Men vad som utgör ett särskilt seglivat problem inom den politiska högern är ett problem även för det övriga samhället, vilket visas inte bara av attitydundersökningarnas resultat. Uttryck för sådana diskurser återfinns i olika politiska spektra. Ett sådant är den radikala islamistiska miljön. Den har till exempel utgjort grogrunden för ett fåtal våldsamma attacker på judar. I denna politiska strömning finns en närvaro av tydligt antisemitiska organisationer som Hamas, Hizb ut-Tahrir, Hizbollah och grupper som sympatiserar med den iranska regimen. Alla dessa är i första hand antisionistiska men samtliga knyter an till öppen antisemitism: Hamas i sina stadgar, Hizbollah i sina flygblad och tv-program och så vidare. Dessa nätverk eftersträvar inte någon större synlighet i den tyska offentligheten, men ibland arrangerar de manifestationer som den årliga al-Qudsdagen, instiftad av den iranska regimen, där antijudiska och antsionistiska diskurser återigen vävs samman.

Men vi måste vara mycket försiktiga på denna punkt. Även om antisemitismen fortsatt utgör ett problem framför allt inom den politiska extremhögern (det visar all forskning), så har uppmärksamheten i den offentliga debatten skiftat mot muslimer och den politiska vänstern. Och de uppfattningar som återfinns hos vänster- och fredsorganisationer utgör verkligen också det mest komplexa problemet. Från slutet av 1960-talet och framåt utvecklade denna miljö en stark solidaritet med palestinierna i kombination med en djup fientlighet gentemot Israel – efterkrigstidens hållning svängde därigenom 180 grader. Åtskilliga texter och handlingar som uppvisade denna antisionistiska anda var även antisemitiska. Det mest kända exemplet var bombförsöket mot judiska församlingens hus i Berlin 1969.

Det är välkänt att vänstern demoniserade Israel, ofta genom att likställa det med det nationalsocialistiska Tyskland. Men till skillnad från i många andra länder finner man idag endast spår av ett sådant hat, den allmänna situationen har förändrats fundamentalt. Ett exempel på en sådan kvarvarande antisemitisk antisionism är en bild på ett plakat i en fredsutställning nära Kölnerdomen. Bilden visar en person med en haklapp försedd med davidsstjärna. Personen, vars ansikte inte kan ses, äter ett palestinskt barn med en gaffel i de amerikanska färgerna och dricker blod ur ett glas. Även om bilden härrör från en propalestinsk demonstration så är kopplingen till gamla antijudiska myter (judar som slaktar/äter barn) mer än uppenbara.

Läroprocess

Man ska dock vara klar över en sak: sådana exempel på öppen antisemitism kommer från vänsterns absoluta ytterkanter, de återfinns framförallt i resterna av maoistiska utbrytargrupper och dylikt. Idag kan man varken se eller höra yttringar av detta slag i större vänsterdemonstrationer. Och skulle de förekomma så skulle de möta kritik och motstånd. Det är resultatet av en kontinuerlig och fortfarande pågående debatt inom den radikala vänstern, en debatt som långsamt växte fram på 1980-talet men fick ny fart efter 1989/1990 och som har lett till två huvudsakliga resultat:

Ett resultat var framväxten av radikala vänstergrupper eller kommunistiska grupper för vilka kampen mot antisemitism utgör själva kärnan av deras identitet. Dessa grupper är även mycket Israelvänliga. I vissa fall är de till och med beredda att omfamna de mest nationalistiska och expansionistiska uppfattningarna hos den extrema politiska högern i Israel. Detta är den så kallat pro-israeliska eller ”Antideutsche” (antityska)-rörelsen.

För det andra följde ur debatten mellan pro-palestinska och pro-israeliska grupper en läroprocess som ledde till en relativ marginalisering av extrema antisionistiska hållningar och en större medvetenhet om antisemitismen inom vänstern.Resultatet blev en mer balanserad kritik av Israel och en mer komplex syn på hela situationen i Mellanöstern. Detta gäller för det största vänsterpartiet, Die Linke, såväl som för många autonoma och antifascistiska grupper.

Bakgrunden till denna konfrontation och till den läroprocess som följde, framställd på ett lite schematiskt sätt, är dominansenav två ofta motstridiga tolkningsmönster i den tyska vänsterdebatten. Där finns å ena sidan en inom vänstern generell solidaritet med palestinierna som lever under ockupation, ett traditionellt ställningstagande för de svaga, förtryckta, ockuperade. Men denna förståelse av konflikten ”bryts upp” eller kolliderar med en annan tolkning som har sitt ursprung i tysk minnespolitik. Den alternativa förståelsen framhåller ett tyskt ansvar för judarna, inklusive känslighet inför antisemitism. I förhållande till den verkliga israelisk-palestinska konflikten finns ofta en motsättning mellan dessa båda perspektiv. De frihetskämpar du stödjer som just sådana kan vara antisemitiska eller bryr sig helt enkelt inte om vad som händer med det israeliska folket. Eller så kan den högt skattade judiska staten och fristadenför judar begå krigsbrott.

Jag menar att detta utgör en strukturell ambivalens inom vänsterns solidaritetsrörelser. Att ta ställning för den ena sidan är uppenbarligen inte så enkelt, och att konstruera konflikten på ett hundraprocentigt dualistiskt sätt, som tidigare var vanligt, är heller inte enkelt. Detta synsätt är dock inte längre förhärskande, även om det såklart finns vissa som ignorerar denna grundläggande strukturella ambivalens och löser de inbyggda motsättningarna genom hundraprocentig ensidighet (för att minska dissonansen). Men på kollektiv nivå har en mer komplex debatt uppstått. Den erkänner goda och dåliga sidor hos alla parter både här och där (i Tyskland och i konflikten), och reflekterar över faran att vänsterns solidaritet med palestinierna kan falla i antisemitismens fälla.

Den här beskrivna nyligen utvecklade post-antisionistiska komplexiteten i Tyskland, finns inte nödvändigtvis bara i enskilda människors sinnen (det gör den delvis), utan utgör ett kollektivt framväxande fenomen som grundas i den institutionaliserade och sedan länge pågående konflikten mellan proisraeliska och propalestinska läger, och som erbjuder fler valmöjligheter för framtida generationer av aktivister.

Gråzon

Men trots alla läroprocesser så förekommer emellanåt antisemitism inom vänstern eller solidaritetsrörelserna. Och, än viktigare, det finns fortfarande en gråzon där vänsterståndpunkter delvis kan stå i samklang med antisemitiska uppfattningar, även om de varken motiveras av antisemitism eller helt och hållet uttrycks som sådana. Problematiska inslag i den typen av ståndpunkter är bland andra:

• en radikal identifikation med ena sidan i konflikten
• dubbla måttstockar
• demonisering av Israel
• likgiltighet införden israeliska befolkningens legitima intressen
• användandet av tvetydiga symboler eller metaforer som kan förstås som antisemitiska
• förminskandet av antisemitismen såväl i dagens politiska vänster som i dess historia
• och, allra viktigast, beredskapen att alliera sig med antisemiter och bortse från deras antisemitism. Den typen av agerande har skett från och till, bland annat i fallet Mavi Marmara.

Varför kallar jag detta en gråzon? Det behöver förklaras, då begreppet ogillas av många som vill se en tydlig skiljelinje mellan antisemitism och vad som uppfattas som moraliskt acceptabelt. Men en sådan åtskillnad är inte alltid möjlig.

För det första är den demoniserade andre i de flesta av dessa fall inte ”judarna” eller Israel som en symbol för judarna. Detta måste tas på allvar. När och var så är fallet måste visas genom en strikt hermeneutisk analys. Många visuella uttryck, symboler, metaforer och handlingar uppvisar en tvetydighet. Uppmaningar till bojkott kan av vissa stödjas utifrån antisemitiska känslor eller så uppfattas de som antisemitiska. För många, och i synnerhet för judar, kan de naturligtvis framkalla minnesbilder av den nazistiska bojkotten av judar. Å andra sidan finns det inte någon tidsöverskridande antisemitisk essens i bojkottandet av varor. Det är exakt på denna punkt som vi träder in på realpolitikens område, och bedömningar av vad som sker där kan se olika ut. Vi träder också in i varseblivningensvärld. Hur bojkott förstås bland allmänhetenskiljer sig såklart åt mellan länder. Något som i Tyskland är åtminstone okänsligt i förhållande till judar kan framkalla helt andra konnotationer i till exempel Irland.

Det andra skälet till att beskriva detta som en gråzon är antisemitismens specifika beskaffenhet i dagens Tyskland. Den är fragmenterad, delvis latent, och i offentligheten fördömd, förbjuden och straffbar. Och det är ett utpräglat socialt fenomen och inte ett individuellt psykopatologiskt dito. Det återfinns i diskursiva strukturer, gemensamma symboler, språk, berättelser och praktiker. Denna närvaro har till effekt att antisemitismen påverkar hela samhället (i likhet med sexism eller rasism), om än i olika grad, beroende på en rad andra faktorer. Alla de ”kriterier” för antisemitism som vanligen diskuteras, som t.ex. 3 D-regeln eller EUMC:s kriterier, är begrepp som, i enlighet med den grundade teorins metoder, ökar insikten om fenomenet. Men de utgör inga lackmustest för antisemitism. Bara när det utgör ett syndrom där ”den andre” är jude kan det klassificeras som antisemitism. Beklagligtvis är just detta fallet ofta nog.

Ett exempel kan åskådliggöra den inbyggda svårigheten med att definiera händelsers (icke-)antisemitiska karaktär. När vi ser en vänstersinnad person bilda opinion för en förtryckt grupp i Latinamerika eller Afrika och upptäcker att kritiken är ensidig eller till och med manikeisk, att den använder dubbla måttstockar och fokuserar på personer när det handlar om sociala strukturer så kan vi tycka att detta är grovt förenklat, orättvist och kanske även ohederligt. Men vi skulle inte uppfatta det som antisemitiskt. Skulle vi upptäcka en lika bristfällig argumentation i relation till den israelisk-palestinska konflikten så skulle vi överväga om den är antisemitisk. Och med all rätt – ibland!

Som Brian Klug noterat må mycket i denna debatt vara ohederligt – men ohederligt är inte detsamma som antisemitiskt.

Konflikterna

Slutligen har vi kommit fram till konfliktområdet. När vi befattar oss med relationerna mellan antisemitism, antisionism och kritik av Israel så sitter vi fast i en sedan länge existerande väv av betydelser och vi tycks sysselsätta oss med närmast ontologiska frågor om hur saker och ting ska förstås. Hela tiden ställs frågan: var ska vi dra gränsen? Mitt svar är att en gräns av detta slag inte kan dras på grund av den tvetydigheternas gråzon som här beskrivits. Därtill utgör inte antisemitismen och kritiken mot Israel endast ett endimensionellt kontinuum. De utgör en sammanflätning av åtminstone två olika diskurser som på flera sätt är intrasslade och sammanvävda med varandra. Diskursen om Israel och den israelisk-palestinska konflikten är påverkad av och ibland en del av den antisemitiska diskursen – och tvärtom. Men den påtagliga kopplingen mellan dessa fält ökar sannolikheten för att kritik av Israel ska övergå i antisemitism.

Om vi vill bedöma olika hållningar till den israelisk-palestinska konflikten moraliskt så måste vi alltid göra det utifrån minst två perspektiv och ta hänsyn till minst två olika diskurser. Så är inte alltid fallet, tyvärr. Jag har redan nämnt de hårda sammanstötningarna i såväl den allmänna debatten som inom vänstern. Även om jag lovordat den nya komplexiteten och läroprocessernas effekter åtminstone i den senare kretsen så förs debatten trots detta ganska ofta på ett olyckligt sätt. Kommentatorer ignorerar ofta eller undviker att reflektera över fenomenets inneboende tvetydiga karaktär och dess gråzoner. I Tyskland finns en anti-antisemitisk diskurs som tecknar en missledande svartvit bild. Verktygen som används är:

• en uteslutande ”moralisk kommunikation”, en sorts kommunikation som endast känner till gott och ont, svart och vitt, och där Förintelsen utgör den allestädes närvarande måttstocken när samtida fenomen ska bedömas – vilket inte är till någon hjälp för att behandla alla slags fenomen
• en dekontextualisering av den verkliga konflikten, dvs. det bortses ifrån att konflikten i sig själv är en källa till hat vid sidan av antisemitismen
• allra vikigast, diskursen ignorerar nästan helt antisemitismens genuint sociala karaktär och de implikationer detta medför

Jag kallar denna tyska diskurs för ”de andras antisemitism”. Dess huvudsakliga brist är att den inte reflekterar över sin egen insnärjdhet i Tysklands nationalsocialistiska och antisemitiska förflutna och alla tafatta försök att komma till rätta med  detta förflutna. Det är tvärtom en jakt på att göra andra ansvariga. Det senaste exemplet på denna typ av diskurs var kampanjen mot vänsterpartiet (Die Linke) 2011 och expertrapporten om antisemitism som lämnades till det tyska parlamentet. När det gäller vänsterpartiet handlade det om några i verklig mening problematiska incidenter på ytterflanken som på ett missledande sätt generaliserades och lämnade rum för rena lögner.

Expertrapporten till det tyska parlamentet framställde till stor del antisemitismen som ett problem i samhällets ytterkanter. Huvudkapitlen behandlade extremhögern, den yttersta vänstern och den radikala islamismen. Trots att fler än 90 % av alla incidenter hade högerextrem bakgrund så kunde kommissionen skuldbelägga regeringens mest älskade fiender lika mycket. Och på så sätt ursäktades delvis samhället i stort och dess problem med en fortlevande antisemitism.

Denna diskurs syftar till att externalisera det strukturella problemet med antisemitism. Framför allt saknar den en djupare reflektion kring de högljudda kritiker som vägrar acceptera gråzoner och nyanser och den repetitiva konfliktdynamiken med sina nedslående debattritualer.Även dessa aspekter måste beaktas – eller, annorlunda uttryckt: det krävs större självreflektion.

Slutsatser

Den bild jag har försökt teckna visar att antisemitism förekommer även i kritiken mot Israel. Den visar också på läroprocesser och tuffa debatter, båda i hög grad knutna till en diskurs och kontext vars strukturer är specifikt tyska.Vid sidan av att peka på det beklagliga faktum att antisemitism och antisemitisk antisionism fortfarande existerar, vill jag i mina slutsatser lyfta fram ytterligare två problem som vi också måste befatta oss med.

Det första är vad Robert Fine kallat den ”metodologiska separationen mellan rasism och antisemitism”. Vi möter detta problem inte bara i forskningen utan också i den politiska debatt jag beskrivit, som kännetecknas av en märklig antagonism mellan två allianser. På ena sidan finns solidaritetsrörelsen för Palestina med sitt engagemang mot rasism och sin blindhet när det gäller antisemitism. På den andra sidan återfinns de som är starkt kritiska mot antisemitism och mycket vänligt inställda till Israel, men som ganska ofta tonar ned rasismen och i synnerhet den omfattande antimuslimska rasism som växer i våra samhällen. De som befinner sig någonstans mellan dessa poler har svårt att göra sina röster hörda då deras mer komplexa uppfattningar passar illa på demonstrationsplakat. När det gäller antisemitism gör motsättningar mellan olika politiska intressen och de oerhörda moraliska anspråk som präglar denna debatt att faran för överdrifter och förminskning hela tiden är närvarande.

För det andra, när det gäller forskning och framtida behov på detta område, så vill jag föreslå att man till antisemitismforskningen lägger meta-forskning om antisemitism och angränsande fenomen, reaktioner, antisemitismdebatter och skandaler. Jag har inte sett mycket som övertygar mig på detta område sedan Werner Bergmanns bok ”Antisemitismus in öffentlichen Konflikten” (Antisemitism i offentliga konflikter). Som jag har försökt beskriva i min föreläsning är jag övertygad om att antisemitism även måste analyseras som en del av ett bredare diskursivt fält som inrymmer ”antisemitism/judar/Israel/filosemitism etc”. Med tanke på den komplexitet och inre dynamik som präglar detta diskursiva fält – en dynamik som sträcker sig lång bortom berättelserna om ”det eviga hatet” – måste det undersökas både teoretiskt och empiriskt. Jag är också övertygad om att foucauldiansk eller post-foucauldiansk kritisk diskursteori kan spela en fruktbar roll i denna forskning. Begrepp som jag har i åtanke är episteme, diskursiva formationer, talarnas positioner, subjektifiering och kampen om betydelser. Detta är alltså ett arbete som återstår att göra.

Peter Ullrich

Dr. Dr. Peter Ullrich är sociolog verksam vid Centrum för antisemitismforskning och Institutet för forskning om protest- och sociala rörelser vid Berlins tekniska universitet. Han är författare till bl.a. Deutsche, Linke und der Nahostkonflikt. Politik im Antisemitismus- und Erinnerungsdiskurs (2013); Linke, Nahostkonflikt, Antisemitismus. Wegweiser durch eine Debatte (2012) (kan laddas ner här); Die Linke, Israel und Palästina. Nahostdiskurse in Großbritannien und Deutschland (2008).

Översättning: Henrik Bachner med hjälp av Stéphane Bruchfeld.