Dieudonné, quenellen och en antisemitisk massrörelse på nätet

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2014

Dave Rich om quenelle-fenomenet och varför det tycks vara så enkelt för antisemitism att sammansmälta med samtida radikala politiska budskap.

Platsen är teatern Zenith de Paris i december 2008. På scenen står den franske komikern Dieudonné M’bala M’bala och beskriver bakgrunden till den sketch publiken ska få se. Den är ett svar, förklarar han, på en illasinnad recension av ”miljardär-filosofen” Bernard-Henri Lévy – en signal som utlöser buanden från publiken – som beskrivit Dieudonnés tidigare föreställning som ”det största antisemitiska mötet sedan det senaste världskriget”. 

Om man verkligen vill ”ge dem vad de tål…och driva dem till vansinne”, förklarar han för sina jublande, skrattande fans (utan att någonsin tala om vilka som avses med ”dem”), så välkomnar man upp på scenen ”Frankrikes minst rumsrena person”. In kommer Robert Faurisson, Frankrikes mest kände Förintelseförnekare. Applåder. Dieudonné ropar ”Högre! Högre!” och publiken besvarar hans uppmaning genom att välkomna Faurisson med jubel och visslingar.

Poängen i sketchen kommer när Dieudonné ber sin assistent Jacky komma in på scenen iklädd ”ljusets kostym” och ge Faurisson ett pris ”för oförskämdhet och avsaknad av salongsfähighet”. Jackys ”ljusets kostym” är en hånfull imitation av koncentrationslägrens fångdräkt, fulländad med en påsydd gul stjärna. ”Fotografer – sätt igång!”, skriker Dieudonné när alla tre står tillsammans på scenen. ”Betrakta skandalen! Ge oss en ovation!” Och en ovation är vad som möter dem. ”Jag behandlas som en palestinier – i mitt eget land!”, förklarar Faurisson för publiken. ”Jag behandlas som en palestinier och jag kan inte låta bli att göra gemensam sak med dem.”

Det sätt på vilket Dieudonne fick en parisisk publik att uttrycka fientlighet mot etablissemanget genom att hylla Robert Faurission (har han någonsin mött sådana ovationer ens från en renodlat högerextrem publik?) och skratta åt Jackys ”ljusets kostym”, allt i syfte att ge ”dem” vad de förtjänar, visar hur enkelt gammaldags, grov antisemitism kan infogas i samtida politisk radikalism.

Det är just detta Dieudonné ägnat det senaste decenniet åt – att försöka få Förintelseförnekare, nyfascister, den propalestinska vänstern och Irans revolutionära islamister att ”göra gemensam sak”. Ursprungligen hemmahörande i den politiska vänstern har han förflyttat sig, via anti-israelisk retorik och det högerextrema Front National (NF), fram till etablerandet av det egna Parti Anti Sioniste (Antisionistiska partiet, PAS). Bredvid honom i PAS finns skribenten och filmaren Alain Soral, som genomgått en liknande resa från den marxistiska vänstern till Front National innan han hittade ett politiskt hem hos Dieudonné.

Det finns inte många politiska rörelser som kan härbärgera den nyfascistiska högern, den antikapitalistiska vänstern och revolutionär iransk islamism. Dieudonné står Front National-ledare nära – Jean-Marie Le Pen är gudfar till ett av hans barn – samtidigt som han drar till sig sympatisörer som betraktar sig själva som vänsterradikala. Han var gäst hos Irans tidigare president Mahmoud Ahmadinejad och erhöll iransk finansiering för ett filmprojekt. Historiskt sett har rörelser som lyckats med denna balansakt tenderat att förlita sig på antisemitism som sammanbindande kitt, med den konspiracistiska antisionismen som lingua franca (gemensamt språk) – och PAS är inget undantag.

Anmärkningsvärt nog för ett parti som kallar sig antisionistiskt så finns inga direkta referenser till Israel och Palestina i PAS politiska program. Det handlar här om en mer lokal och patriotiskt färgad antisionism enligt vilken sionismen i huvudsak framställs som ett subversivt, korrumperande inslag i det franska samhället. För att skapa ett samhälle präglat av rättvisa, framåtskridande och tolerans så måste sionisternas inflytande, dominans och påtryckningar elimineras från ”la Nation”. Först då kan Frankrikes makt återupprättas i hemlandet såväl som internationellt.

2009 deltog PAS i EU-valet med parollen ”Ett Europa fritt från censur, etniska lojaliteter och särintressen, spekulanter och NATO”. 2010 förklarade Dieudonné för iranska Press TV att Frankrike tagits som gisslan av ”den sionistiska lobbyn”. Dieudonnés politiska vision kunde misstas för att vara identisk med den extrema högerns bortsett från att han inte har något emot invandringen. Han skulle utan problem kunna inrangeras i den populistiska vänstern om det inte vore för hans vänskap med Front National. Hans uppfattningar liknar den ”tredje positionens” idéer, som utvecklades av Nick Griffin och Roberto Fiore – vilka båda suttit i Europaparlamentet – på 1980-talet. Han är typisk för den politiska radikalism som utvecklats efter kalla kriget och 11 september-attackerna och som av David Aaronovitch beskrivits som ”en lös sammansättning av impulser: motstånd mot globaliseringen, allmänt antimoderna och anti-imperialistiska” och sammanbundna av en ”anti-israelisk tendens”.

Dieudonnés bakgrund (han har fransk-kamerunska rötter) och ursprung i vänstern har lockat vissa observatörer att se honom som ett exempel på en ”ny antisemitism” som emanerar ur vänstern och en del minoriteter och som riktas mot Israel. Det är en förväxling: Dieudonnés antisemitism är i hög grad av det gamla slaget, den anklagar judiska spekulanter och globalister för att undergräva Europas moraliska fundament och försvaga nationen.

Men om förkrigstida antisemiter beskrev detta judiska inflytande som en dold hand som drog i trådarna bakom eliten, så anklagas judarna idag för att utgöra själva etablissemanget. Symboliserade av Bernard-Henri Lévy i Frankrike beskrivs judarna som den nya eliten – vita, välbeställda och inflytelserika, och de anklagas för att använda sin status till att förhindra andra från att uppnå sin rättmätiga plats i samhället. Med andra ord, den nyfascistiska antisemitismen som ser ”den mäktige juden” som alla olyckors orsak sammansmälter med bitterheten och ilskan hos marginaliserade minoriteter, den suger upp olika former av missnöje hos diskriminerade grupper och kanaliserar det in i en enda svårbestämbar och föränderlig rörelse.

PAS:s program förenar klassisk antisemitism, omgestaltad som konspiracistisk antisionism, med krav på social rättvisa och veklagan över Frankrikes förlorade inflytande och mission. På så vis förbinds på ett skickligt sätt vänster- och högerpopulismens anti-politik. Det är trångsynt nationalism i kombination med Occupy Wall Streets ”99 procent”.

Det är denna politiska rörelse som West Bromwich Albions anfallare Nicholas Anelka introducerade för en brittisk publik när han utförde en quenelle-gest efter att ha gjort mål i en Premier League-match i december 2013, en gest han senare tillägnade Dieudonné (de båda är vänner). Diedonnés försvarare hävdar att quenellen och dess budskap – kalla det quenellism – ska ses som en markering mot systemet, inte ett uttryck för antisemitism. När till exempel Manchester City-spelaren Samir Nasri fotograferades utförande en quenelle ursäktade han sig med argumentet att gesten ”symboliserar att man är emot systemet”. Nu har Nasri i själva verket tjänat rätt bra på ”systemet”: enligt medierapporter gör han runt åtta miljoner pund per år på att spela fotboll.

Men det kan mycket väl vara så att inte alla som utför quenelle-gesten är motiverade av antisemitism; att vara ”emot systemet” anses coolt och Dieudonné har framgångsrikt verkat för att quenellen ska bli den utmärkande gesten för denna attityd. För vissa kan den säkert verkligen representera en mer allmän markering av motstånd mot de strukturer och auktoriteter som påverkar allas våra liv, och ofta inte till det bättre. Den appellerar till vissa franska fotbollsspelare på ett liknande sätt som gangsta rap appellerar till en del amerikanska idrottsstjärnor. Men Dieudonnés nära band till quenellen, det var han som hittade på och populariserade den, innebär att den aldrig helt kan frånkopplas hans antisemitiska politik. Att Anelka inte bara utförde quenelle-gesten utan också dedicerade den till Dieudonné är dubbelt förkastligt.

I Frankrike har quenellen blivit både en kulturell kod och en politisk identifikationsmarkör för Dieudonnés politik och den rörelse den givit upphov till. Istället för totalitarismens politiska teater med sina massmöten med hälsningar och marscher har vi idag nätets masspridning av quenelle-selfies. Kanske är detta den första individualistiska massrörelsen i de sociala mediernas tidevarv. Här finns inga medlemskort eller partiavgifter, inga möten på puben eller protestmöten på gator och torg, det enda som krävs för att ansluta sig är att publicera ett foto på sig själv utförande en quenelle – tid, plats och inramning är upp till den enskilde. En quenelle framför Auschwitz? Utmärkt. En quenelle vid Upton Park? Visst. En quenelle i ditt vardagsrum? Toppen. För att vara med behöver du sedan bara twittra eller blogga eller på annat sätt lägga ut din quenelle. Du behöver inte ens göra något så kollektivt som att klicka ”gilla” på en Facebooksida för att ansluta dig till denna massrörelse. Makten hos denna symbol demonstreras av dess spridning: Dieudonné har varit långt mer framgångsrik när det gäller att uppmuntra till queneller än att samla röster. Men detta är också dess svaghet: detta är en attitydernas snarare än handlingens massrörelse, som hittills inte har översatts till formell politisk makt.

När quenellen nu kommit till Storbritannien uppstår frågan huruvida Dieudonnés politiska budskap skulle kunna slå rot här. Ett möjligt argument mot detta är att den potential antisemitiska massrörelser har i Frankrike helt enkelt saknas i Storbritannien. Några av de mest avgörande skeendena i skapandet av det moderna Frankrike har berört judar eller, mer precist, ”den judiska frågan”. Beviljandet av medborgerliga rättigheter till judar efter franska revolutionen; Dreyfus-affären; det mycket senkomna erkännandet av Vichy-Frankrikes roll och fransk kollaboration i Shoah (Förintelsen) under den nazityska ockupationen – alla dessa händelser och skeenden saknar paralleller i modern brittisk historia, i vilken judar i viss utsträckning skyddats av sin marginalitet. Dessutom har förnekandet av Förintelsen haft en anknytning till vänstern i Frankrike, via politiska aktivister som Paul Rassinier och Pierre Guillaume, vilket inte varit fallet i Storbritannien.

Emellertid vore det alltför bekvämt att anta att Dieudonnés flirt med anti-etablissemangssentiment, uttryckt genom ilsken, gränsöverskridande satir och politiska jippon, inte skulle kunna finna en brittisk publik. De anhängarskaror som Nigel Farage, ledamot för UKIP i Europaparlamentet, och George Galloway, parlamentsledamot för Respect, lyckats skaffa sig visar att det finns en aptit på karismatisk, populistisk anti-politik även i Storbritannien.

Risken stegras av att quenellismen nådde Storbritannien via fotbollen som förmodligen erbjuder den mäktigaste och mest framträdande scenen av alla när det gäller kulturell påverkan. Brittisk fotboll är en värld av stamlojaliteter där fansens stöd till sina klubbar strider mot all rationalitet och unga supportrar imiterar sina hjältars målgester i parken dagen därpå. Det är också en av de få kvarvarande miljöerna där man då och då kan höra folkhoper skandera antisemitiska ramsor, underblåsta av stamhatet mellan rivaliserande klubbar. En frankofon komiker med smak för det surrealistiska har troligen svårigheter att hitta en masspublik i Storbritannien, men hans populistiska anti-politik med dess antisemitiska koder kan, när den förmedlas via sociala medier, ha bättre chanser att finna en publik.

Dave Rich

Dave Rich är Deputy Director of Communications vid brittiska Community Security Trust. Artikeln publicerades ursprungligen i Fathom: for a deeper understanding of Israel and the region 3/2 2014.

SKMA tackar Dave Rich och Fathoms chefredaktör Alan Johnson för tillståndet att publicera artikeln. Översättning: Henrik Bachner med hjälp av Stéphane Bruchfeld.