Farfars hus i Chelm. Tal på Förintelsens minnesdag 2014 av Samuel Nudel, 18 år

Polen – Chelm, 14 september 2013. Det är Yom Kippur, försoningsdagen. Jag knackar på en dörr. Knack, knack.

För att förstå varför jag, Samuel Nudel 18 år född och uppväxt i Stockholm, är i en liten by i Polen, 2013, hänger samman med att min farfar, Laib Nudel, flydde från Chelm för 74 år sedan. Nu är jag där, inte han, utanför en trädörr till den lägenhet som en gång tillhörde min farfars familj. Jag hade lyckats ta mig in genom ytterdörren och sen skyndat upp till första våningen med hjärtat i halsgropen. Och det var då jag knackade på trädörren. Knack, knack.

Jag knackar i förhoppning om att få komma in, en förhoppning om att man har grävt ner stridsyxan och inte längre föraktar varandra, en förhoppning om att vi lever i en värld där förståelse för människor bygger broar – inte bränner dem.

Naivt nog trodde jag att jag skulle få ett varmt välkomnande. Kvinnan som öppnar är inte många år äldre än jag och med darrande röst frågar jag om jag får komma in, om jag får ta en titt på hur det ser ut i farfars lägenhet. Med förakt i rösten svarar hon att hon vägrar släppa in mig, hur mycket jag än ber. Hon avslutar med en säker och bestämd röst och säger åt mig att jag ska lämna byggnaden meddetsamma.

Hon vägrar minnas, hon glömmer eller medvetet förtränger den tid då den judiska befolkningen i Chelm var 60 procent av stadens invånare. Hon glömmer min farfar och hans familj som en gång i tiden bodde i just den lägenhet hon bor i idag. Hon glömmer judarna, liksom servitrisen och ägaren som byggt om Chelms synagoga till en hamburgerrestaurang.

Men detta är bara ett exempel, förmodligen finns det många många fler. Detta är bara ett exempel där man glömmer. Detta är bara ett exempel där man vägrar släppa in en 18-åring i en lägenhet som hans farfar fördrevs ifrån för att han var jude.

Om du går runt i en svensk gymnasieskola, precis som jag gör fem dagar i veckan, så finns det en stor risk att du fortfarande, än idag, stöter på antisemitism. Ordet jude förknippas med snål och girig. Du kan höra ungdomar tala om judarnas världsmakt och du kan läsa Aftonbladets artiklar om organstöld, som påminner om myten om ritualmord. När var tredje svensk gymnasieelev menar att det talas för mycket om Förintelsen är det ännu viktigare att fortsätta tala, fortsätta skriva – att fortsätta berätta och aldrig aldrig aldrig sluta undervisa.

För Förintelsen är inte bara ett kapitel i en historiebok. Förintelsen är det värsta exemplet på när antisemitism och extremism samverkar och en grupp människor hålls skyldiga. Och idag finns det lika många folkvalda rasister runt om i Europas riksdagar som det fanns när farfar fördrevs.

Det är mitt ansvar, och ditt ansvar att dessa människor stoppas. För det är vårt gemensamma ansvar att minnas det som skett. För att det är enbart genom att minnas, tala och undervisa som vi kan förhindra att det sker igen.