Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2013

I samband med att minnet av ”Kristallnatten” högtidlighölls i Stockholms stora synagoga den 10/11 talade Ingrid Lomfors om minne, historia och lärdomar ur det förflutna. Här återges hennes anförande.

Jag tror att många av oss som har samlats här idag har tänkt tanken på vad som händer med minnet, när avståndet till händelserna under nazitiden blir allt längre samtidigt som de som själva upplevt nazismen blir färre. Kommer minnet att blekna?

Inom historieforskningen finns det ett begrepp som heter kontrafaktisk historia. Det handlar om det som inte har hänt. En alternativ historia till den som faktiskt har ägt rum. En slags lek med tanken på att verkligheten skulle ha fått ett annat förlopp än det den fick. Många av er har nog också undrat vad som skulle ha hänt om Hitler aldrig kommit till makten? Skulle någon annat ha tagit hans plats och vi ändå fått en ”Kristallnatt” den 9 november 1938?

Tänk om Sverige öppnat sin gräns för de tiotusentals tyska och österriska judarna som sökte en fristad efter den förödande natten för 75 år sedan? Skulle då min mammas föräldrar, syskon, kusiner, fastrar, mostrar och så oändligt många flera släktingar fått fortsätta leva sina liv?

Stora synagogan i Stockholm. Foto: Frankie Fouganthin/Wikimedia Commons

Stora synagogan i Stockholm. Foto: Frankie Fouganthin/Wikimedia Commons

Och tänk om Hitler hade invaderat Sverige? Skulle då denna synagoga ha blivit sparad? Denna byggnad – som restes 1870 efter förlaga till de moderna liberala synagogorna i de dåvarande judiska metropolerna Berlin och Hamburg. Den Stora synagogan i Stockholm är en av de få i Europa som inte slogs sönder, utan som har fått stå kvar, intakt, med sin långa och obrutna historia. Därför representerar den så mycket mer än sig själv. Den är ett minnesmärke över en tid då människor var optimistiska och fyllda av framtidstro.

Se er omkring i denna byggnad och ni skönjer en unik arkitektonisk stilblandning. Här förenas nämligen öst och väst. De fornnordiska slingorna i sina folkloristiska färger som löper längs tak och väggar med sitt orientaliska formspråk. De svenska judarna hade samma drömmar som sina tyska och centraleuropeiska trosfränder. Drömmar om att få smälta in och få bli individer som andra. Och samtidigt behålla drömmen om att få gå upp till Jerusalem.

För oss judar finns det ingen motsättning mellan det särskiljande och det universella.  Mellan att leva som minoritet och vara en del av majoritetssamhället. Det är denna synagoga ett bevis för. Precis som sina förlagor som till exempel Gottfried Sempers synagoga i Dresden, det ståtliga reformtemplet i Hamburg, den stora Neue Synagoge med sin guldkupol på Orianieburger Strasse i Berlin, eller det judiska templet på Margarethengasse i Mainz, berömd för sin skönhet – de representerade judarnas förmåga att leva i två kulturella världar. Idag är de mest reducerade till minnen.

Minnen som bärs av de överlevande. Av de som fortfarande kan vittna. Achim Heyneman är en av dem. Jag träffade honom så sent som i fredags för att lyssna till hans vittnesmål. Han är 96 år idag, men minns ”Kristallnatten”. Minns skräcken. Bär synerna som fortfarande sitter på näthinnan. Vilken tacksamhet vi kan känna för honom och för alla de andra vittnena, att de vill, orkar och fortfarande har förmågan att berätta. Hans Rosenberg, ett annat vittne från ”Kristallnatten”, berättade för mig häromdagen hur han varnades av en tysk fastighetsägare. ”Håll dig borta från synagogan. Håll dig inomhus, Hans”, varnade tysken honom.

När jag hörde Hans berätta kom jag att tänka på ett citat av Imre Kertész när han var i Sverige 2002 för att motta Nobelpriset och intervjuades av media. Kertész fick frågan om vad han anser om ondskan. ”Den intressanta frågan är inte varför man väljer att bli ond, utan varför man bestämmer sig för att vara god”, svarade Kertész.

Tänk om fler tyskar, i likhet med den snälle tysken på Hans Rosenbergs gata, hade bestämt sig för att vara goda. Tänk om.

Till dessa tyska synagogor som raserades och brändes sökte sig judar som var integrerade i samhället. Judar som levde med två identiteter, ofta i samklang och i harmoni, judar som bidrog till samhällsutvecklingen och påskyndade moderniteten. De inte bara kände sig som tyskar, utan var lika mycket tyska som andra medborgare.

Ändå gick det fel. Ändå befann de sig på det sluttande planet. Av denna historia lär vi oss att integration inte är detsamma som ett automatiskt skydd mot förföljelse och folkmord. Integration måste åtföljas av demokrati och mänskliga rättigheter.

En det en lärdom som vi tagit till oss?

Eftersom förutsättningarna för att berätta om ”Kristallnatten” förändras hela tiden måste vi också uppdatera våra metoder för att undersöka det förflutna. Den franska filosofen Paul Ricœur gör en intressant distinktion mellan minne och historia. Han menar att minne är det vi vill komma ihåg, till skillnad från historia som rymmer både det vi vill komma ihåg och det vi vill glömma.

Minnet är subjektivt, medan historia måste söka sanningen. Historia måste få rymma flera olika tolkningar av det förflutna och samtidigt våga ta avstamp i nuet, i det som händer runt om kring just nu. I samtidens frågor.

Nu har vi nått en tid då det knappt finns några vittnen kvar. Vi har nått en tid då vi endast har historia. Hur blev det då? Har vårt kollektiva minne och vår historieskrivning fått ”Kristallnatten” att blekna? Nej, tvärtom. Vi har aldrig tidigare producerat så mycket ny kunskap, genom vetenskap, skönlitteratur, filmer, pjäser, minnesmärken och utställningar. Vi har heller aldrig upplevt ett sådant brett och stort stöd och uppslutning från politiker och allmänhet. Vi är inte ensamma.

Ikväll har vi blivit påminda om att Stora Synagogan är en representant för de goda värdena. En förening mellan det partikulära och det allmänna. En plats där vi både kan blicka bakåt och samtidigt har anledning att manifestera gemenskap, solidaritet, optimism och framtidstro.

Ingrid Lomfors

Generalsekreterare i Judiska församlingen i Stockholm och historiker.