Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2013
Gästkrönika av Rasmus Fleischer
Är hen antisemit, eller är hen det inte? Jag vill påstå att frågan är felställd, åtminstone i nio fall av tio.
När antisemitiska yttringar blir föremål för debatt, följer denna debatt alltför ofta ett förutsägbart mönster. I stället för att handla om antisemitism, tenderar dessa debatter att handla om en enskild individ (i typfallet en politiker). Individen anklagas antingen för att själv ha fällt ett yttrande med antisemitisk prägel, eller för att ha acceptera antisemitiska yttranden hos andra. Problemet är att debatten plötsligt inskränks till att handla om huruvida den anklagade ”är” antisemit.
Att vara antisemit brukar definieras som en övertygelse. Men antisemitismen är mer än bara en övertygelse. ”Antisemitismen är ryktet om judarna”, förklarade filosofen Theodor W. Adorno och satte fingret på en viktig aspekt. Rykten blir verksamma genom att spridas, snarare än genom att övertyga. Den som sprider vidare ett rykte behöver alls inte vara någon som är övertygad om att ryktet är sant. På samma sätt behöver man inte vara övertygad antisemit för att sprida ”ryktet om judarna”.
Antisemiten är övertygad om att judarna utgör en dold makt som står bakom det mesta som är fel i vår värld. Men långtifrån alla som sprider ryktet om en judisk sammansvärjning är övertygade om att allt som hävdas är rakt igenom sant. Endast i undantagsfall handlar det om att ryktesspridarna hyser en urskillningslös avsky mot judar. Några av dem är rentav själva judar eller av judisk börd.
Sistnämnda faktum brukar ofta lyftas fram när debatten kokar upp. ”Hur skulle någon som själv är jude kunna vara antisemit?”, frågas det retoriskt. Då gäller det att hålla huvudet kallt och stå på sig. För i nio fall av tio borde dessa debatter alls inte handla om vem som ”är” antisemit. Av betydligt större intresse är vem som bär ansvar för att sprida antisemitiska fördomar, eller för att systematiskt låta sådana fördomar stå oemotsagda.
Det relevanta är alltså inte vad man är, utan vad man gör (eller underlåter att göra). Den som agerar antisemitiskt, i ord eller dåd, bör ställas till svars för sitt agerande – ingenting annat.
Att jag tar upp detta beror särskilt på två fall under 2013, där debatterna kretsade kring framstående politiker: Omar Mustafa (S) och Elisabeth Svantesson (M). Saken gällde inte att någon av dem själva skulle ha yttrat sig antisemitiskt, utan att båda tillhör var sitt religiöst samfund som båda har utmärkt sig genom att upprepade gånger bjuda in utländska predikanter som är kända för sin antisemitiska agitation.
Omar Mustafa var för sin del ordförande för det islamiska samfund vars praktiska legitimering av antisemitismen kritiserades av SKMA redan för flera år sedan. Först när han hamnade under press, efter invalet i Socialdemokraternas partistyrelse, tog han entydigt avstånd från de idéer som predikanten torgför. Arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson, å sin sida, är förvisso bara en vanlig medlem i församlingen Kristet Center. Men det är synnerligen anmärkningsvärt att hon helt har vägrat att diskutera hur det kommer sig att hennes församling valt att bjuda in den aktuella predikanten, inte bara en gång utan flera. I stället lät hon sin pressekreterare hälsa att hon personligen tar avstånd från det antisemitiska budskapet.
Politikernas partikamrater använde i båda fallen samma slags defensiva strategi. De avstod helt från att diskutera hur fördomar kan legitimeras med hjälp av olika medier, partier och samfund. I stället valde de att individualisera. Socialdemokrater försvarade Mustafa genom att påpeka att han inte var antisemit. På liknande sätt försvarades Svantesson av andra moderater och av andra församlingsmedlemmar.
Men ingen hade ju påstått att någon av dem själva skulle hysa en antisemitisk övertygelse. Att ledande politiker är aktiva inom samfund eller föreningar som uppvisar en acceptans för antisemitiska yttranden, det är skäl nog för oro. En organisation som tar del i att normalisera spridandet av fördomar har ett ansvar. Då faller även ett ansvar på individerna som är aktiva i en sådan organisation. Frågan om vem som ”är” antisemit används tyvärr ofta som en undanmanöver. Låt den inte stå i vägen för en angelägen debatt om vem som bär ansvaret för spridandet av fördomar.
Rasmus Fleischer
Fil.dr. i historia och verksam som forskare vid Stockholms universitet samt som kulturskribent. Mottagare av Cliopriset 2013.