Rädslan växer i Frankrike

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev oktober 2013

I ett Frankrike plågat av ekonomisk kris, ökade sociala motsättningar och en allt tydligare antisemitism växer oron bland landets judar, skriver den franska forskaren och författaren Clémence Boulouque.

En påstått antisemitisk attack av en grupp unga araber mot en israelisk filmregissör på en filmfestival i södra Frankrike i mars ledde till en härva av motstridiga uppgifter. Den version som först cirkulerade, framför allt i israeliska och amerikanska medier, lät inte alls osannolik i ljuset av den senare tidens händelser som involverar hatbrott i Frankrike: Yariv Horowitz hade misshandlats av ett gäng unga araber därför att han var israel.

Som Tablet Magazine rapporterade i april kunde ögonvittnen snabbt avslöja historien som osann och även filmregissören gav snart en annan bild av vad som inträffat: en ensam berusad individ hade angripit honom efter att ha bett om en cigarett. Omedelbart efter dessa dementier sökte antisionistiska webbsidor ytterligare misskreditera filmregissören och samtidigt framhålla hur kvicka judarna är att sprida lögner och fantasier om sig själva som offer.

Ironiskt nog förmedlar denna förvirring, med dess svårgenomträngliga och bedrägliga lager, en viktig sanning: Händelserna belyser den växande rädslan bland franska judar, det spända förhållandet mellan etniska grupper i det franska samhället och den påtagligt dramatiserade bilden av detta i utlandet. ”Efter det som hände i Toulouse hyser människorna berättigad rädsla, den är inte längre en fantasi”, noterade rabbinen Delphine Horvilleur. Horvilleur, en av tre kvinnliga rabbiner i Frankrike och ung mor till tre barn, har återkommande varnat för obefogad alarmism. Men ett år efter de tragiska händelserna i Toulouse har möjligheten av storskaligt våld djupgående påverkat hennes och andra franska judars tänkande.

Spöklik närvaro

Den 19 mars 2012 sköt den algeriskfödde franske medborgaren Mohamed Merah tre barn och en vuxen på den judiska skolan Otzar HaTorah i Toulouse.

Merah var en 23-årig småkriminell som influerats av radikal islamism i samband med att han avtjänade ett fängelsestraff. Veckan före attacken i Toulouse hade Merah skjutit en fallskärmsjägare och två uniformerade soldater i södra Frankrike. Hans beslut att döda soldater påstods utgöra en reaktion på Frankrikes inblandning i Afghanistan, och enligt ett citat av Merah i fransk press var judar naturliga måltavlor eftersom ”Judarna dödade våra bröder och systrar i Palestina.”

Under några få dagar befann sig landet i ett chocktillstånd. Hans  rasande skjutning på skolgården var den värsta skolrelaterade tragedin i fransk historia sedan andra världskriget. Morden ägde rum fem veckor före presidentvalet och i syfte att signalera det officiella Frankrikes respekt ställdes valrörelsen in under ett par dagar.

Det dröjde dock inte länge förrän det officiella Frankrikes röster dränktes i pladdret på sociala medier. Bara några timmar efter Merahs död, resultatet av ett angrepp från polisens specialstyrkor, flödade Facebook över av beundrarsidor som hedrade den döde gärningsmannen. Även om dessa sidor omedelbart stängdes ner på begäran av regeringen, har Merahs spöklika närvaro svävat över Frankrike alltsedan dess. En rapport som de judiska församlingarnas säkerhetsenhet (Service de Protection de la Communauté Juive) sammanställde i nära samarbete med inrikesministeriet dokumenterade inte färre än 148 antisemitiska incidenter bara under tvåmånadersperioden mars-april 2012. Så många som en fjärdedel av dessa uppgavs vara våldsamma.

I september kastades en Molotovcocktail in i en kosherbutik i Parisförorten Sarcelles. I det franska politiska landskapet har Sarcelles blivit en symbol: utifrån det sociala klimat som råder där kan spänningar mellan etniska grupper i socialt utsatta områden avläsas. Av Sarcelles invånare är strax under 20 procent judar (judar utgör 1 procent av Frankrikes befolkning), men staden är också känd för sin stora andel invandrare (i huvudsak med ursprung i arabiska länder och subsahariska Afrika), sina slitna bostadsområden och höga arbetslöshet. Det var tydligt att attacken avsåg att slå sönder en redan skör samexistens.

Våldsamma attacker

Vid 2012 års utgång hade en 58-procentig ökning av antalet antisemitiska attacker i jämförelse med förgående år uppmätts: under 2012 riktades totalt 614 attacker eller våldsamma angrepp mot judar. Det bör noteras att även antimuslimska attacker ökat i Frankrike, om än i något mindre utsträckning; under 2012 registrerades 201 attacker, vilket var 28 procent fler i jämförelse med 2011. I samband med att rapporten för år 2012 släpptes konstaterade ordföranden för de judiska församlingarnas säkerhetsenhet, Eric de Rothschild, att resultatet var ”särskilt oroande eftersom det visade att antisemitiska handlingar ökat stadigt under det senaste decenniet samtidigt som de blivit allt mer allvarliga och våldsamma”.

Pierre-André Taguieff, forskningschef vid det Nationella centret för vetenskaplig forskning (CNRS) och den ledande forskaren när det gäller moderna och samtida antijudiska rörelser, har också pekat på denna tendens, som antalsmässigt nådde sina högsta noteringar 2000, 2002, 2004 och 2009, och som kan sägas ha samvarierat med hur Israel-Palestinakonflikten utvecklades. 2012 utgör ett undantag eftersom våldsvågen svepte över landet vid en tidpunkt av relativt lugn i Israel.

Avmattade reaktioner

Mot bakgrund av denna utveckling är de sätt på vilka offentlighetens reaktioner på attacker mot judar i Frankrike förändrats – de sträcker sig från apati till öppet stöd – desto mer påfallande. 2006 kidnappades och torterades Ilan Halimi, en 23-årig mobiltelefonförsäljare, till döds i en källarlokal under 24 dagar av en grupp som kallade sig ”Barbarernas gäng”.

Den bestod av 27 personer och ledarfiguren, Yussuf Fofana, kallar sig salafist. Kidnappningen var emellertid mer motiverad av pengar än ”jihad”: kidnapparna begärde 450 000 euro i lösen – ”eftersom judarna är väldigt rika och utgör en tätt sammansvetsad grupp”. Gärningsmännen greps och – som en talande illustration till det nya millenniets antijudiska landskap – är ”barbarernas” försvarsadvokat, Isabelle Coutant-Peyre, fästmö till Carlos, en av de senaste decenniernas mest ökända terrorister. (Hon anlitades även nyligen av Iran för att hjälpa landet att stämma Ben Affleck för Argo, hans Oscarsbelönade film om gisslankrisen.)

Domen i målet mot ”barbarerna” 2009 mottogs med förskräckelse på grund av dess mildhet. Trots att Fofana dömdes till livstids fängelse inkluderade domen även frikännanden och villkorliga domar. Inrikesministern begärde en ny rättegång, statsåklagaren överklagade beslutet, och i december 2010 förlängdes strafftiden i flertalet domar. Men den första juryn uppfattade inte något behov av att statuera exempel och hos de franska judarna finns nu en utbredd känsla av tilltagande isolering: löftet att den franska republiken skulle garantera dem fysisk säkerhet och skydd framstod som brutet.

En manifestation till minne av Ilan Halimi 2006 samlade, enligt polisen, 33 000 deltagare – i huvudsak politiker och judar. För många var det svårt att låta bli att jämföra denna marsch med en annan, som ägde rum 15 år tidigare, efter en vandalisering av en judisk begravningsplats den 14 maj 1990, då runt 200 000 demonstranter samlades på Paris gator och marscherade fram på avenyerna som förbinder Place de la Bastille och Place de la République.

Trots gester och några symboliska politiska evenemang – den synligaste är den årliga middag som arrangeras av CRIF (Representative Council of Jewish Institutions in France), med stark närvaro av presidenter, ministrar och andra dignitärer som när förhoppningar om en framtid i politiken – så förefaller efterkrigstidens republikanska pakt att ha brutits. Plevenlagen från 1972, som förbjuder rasistisk hets, och Gayssotlagarna från 1990 – som bland annat kriminaliserar förnekandet av brott mot mänskligheten såsom Förintelsen – har blivit alltmer kritiserade.

Trivialiserad antisemitism

”Förmågan att uppröras verkar vara på tillbakagång”, beklagar sig Jonathan Hayoun, ordförande i Union des Etudiants Juifs de France (UEJF), som utöver sitt namn och verksamhet som fransk-judisk studentorganisation under senare år blivit en viktig offentlig aktör både som studentförening, tankesmedja och antirasistisk väktare. Den nya scenen och slagfältet är de sociala medierna. I oktober förra året blev #unbonjuif (#enprimajude) en viral hashtag. En svallvåg av förfärliga antisemitiska ”skämt” (som till exempel ”#enprimajude tillagas rosastekt eller välstekt”) gjorde att hashtaggen under ett par dagar var den tredje mest twittrade i Frankrike.

UEJF vidtog rättsliga åtgärder mot sajten. Franska domstolar beslutade i januari att Twitter är skyldigt att identifiera användare som sprider rasism för att möjliggöra för franska myndigheter att åtala dem för brott mot hetslagstiftningen. Beslutet utmanar Twitters ovilja att reglera sajtens innehåll. Hittills har Twitter inte samarbetat. ”Att stämma Twitter är i hög grad en symbolisk handling”, säger Hayoun.

Sociala medier är bara en indikator på framväxten av en trivialiserad antisemitism. Ett annat tecken på dess ”avmarginalisering”, för att tala med Pierre-André Taguieff, är den succé som komikern Dieudonné upplevt. Hans shower, som är fulla av antisemitiska ”skämt”, drar tusentals åskådare. Inför öronbedövande jubel delade han ut ett ”pris för oförskämdhet och avsaknad av salongsfähighet” till förintelseförnekaren Robert Faurisson. ”Priset” överlämnades på scenen av en ljudtekniker klädd i randig pyjamas med gul davidsstjärna.

Dieudonné går över gränsen till vad som är förtal och smädelser i syfte att framställa sig som yttrandefrihetens försvarare – och som offer för en mäktig sionistisk konspiration mot densamma. Denna trend har även påverkat unga: talespersoner för CoExist-programmet, som drivs i samarbete med SOS Rasism, visar prov på en banal men djupliggande antisemitism. För tio år sedan försökte studien ”Republikens förlorade områden” öka medvetenheten om de utmaningar som skolundervisning om rasism, antisemitism och sexism innebär. Sedan dess har allt blivit värre, säger studiens redaktör, historikern George Bensoussan. Att undervisa om Förintelsen har nästan blivit omöjligt i vissa områden.

Orättvisor blir ursäkt

För att beskriva detta fenomen vill Taguieff inte använda begreppet antisemitism, myntat 1879 av Wilhelm Marr och med historiska övertoner som knyter det till sent 1800-tal och nazismens rasistiska propaganda. ”Judeofobi är mer allmänt – det vi nu bevittnar är en post-antisemitisk judeofobi som formas av radikal antisionism.” Det begreppet fångar bättre detta nya mentala landskap, underblåst av social frustration och förbittring, ”som började utkristalliseras under 1990-talet”.

Att ursäkta hat med hänvisning till offerstatus utgör ett centralt inslag i judeofobisk och antisionistisk propaganda: ett typiskt exempel är det argument som Tariq Ramadan, kontroversiell muslimsk akademiker, förde fram när han beskrev Mohamed Merah som ett offer för orättvisor i ett franskt samhälle som stänger alla möjligheter till uppåtstigande social rörlighet för andra generationens invandrare. ”Att spela på dessa känslor och hålla fram maktlöshet leder till identifikation med palestinierna och vidare till demonisering av judarna”, menar Taguieff.

Den prestigeförlust som SOS Rasism lidit i förorterna utgör ännu en illustration av fenomenet: organisationen, som var banbrytande med sina kampanjer mot rasism och religiöst hat och fördomar på 1980-talet, har tappat fart, som om kampen mot både rasism och antisemitism förlorat sin relevans.

Ett nyligen publicerat monumentalt 2000-sidigt uppslagsverk om rasism (Dictionnaire critique et historique du racisme), för vilket Taguieff varit redaktör, belyser ytterligare de förändringar som ägt rum. Ett resultat av dessa är att många fransmän idag menar att vänstersympatisörer, av påstådd sympati med palestiniernas belägenhet, är ovilliga att på ett kraftfullt sätt bemöta antisionistisk eller antisemitisk retorik – eller, ännu värre, att de bara använder palestiniernas situation för att ursäkta och maskera sin egen judeofobi.

Uppdiktade fall                                                                    

Den fördröjda bevakningen av händelsen i mars betyder självfallet inte att sådana fall saknar nyhetsvärde. Men den understryker att påståenden om antisemitiska attacker från ungdomar med arabisk bakgrund måste granskas noggrant. I ett ökänt fall från juli 2004 hävdade en kvinna att hon skulle ha utsatts för grov misshandel på ett pendeltåg av sex unga män med afrikansk och arabisk bakgrund och att de skulle ha klippt av henne håret och ristat in ett hakkors på hennes mage. Både premiärminister Dominique de Villepin och president Jacques Chirac fördömde högljutt brottet och lovade att gärningsmännen skulle få känna av lagens fulla tyngd.

Men det visade sig att attacken var påhittad av en psykiskt sjuk kvinna, som inte var judisk. Många slöt upp bakom Mouvement contre le Racisme et pour l’Amitié entre les Peuples (Rörelsen mot rasism och för vänskap mellan folken) och deras fräna slutsatser om tendenser till systematisk stigmatisering av ungdomar i storstädernas fattiga områden, de så kallade “Jeunes des banlieues.” I sin kommentar uttryckte Union des Etudiants Juifs de France oro över att en händelse av detta slag skulle göra människor blinda inför den alldeles verkliga grasserande antisemitismen.

Året innan hade en liknande episod ägt rum, när Gabriel Farhi, en medelålders reformrabbin, påstod att han angripits av en man som skrek ”Allahhu akbar”. En undersökning fick fram bevisning som lutade åt att Farhi själv tillfogat sig skadan (något han förnekade) och målet lades ner. Uppdiktade händelser av detta slag försvagar bara de judiska församlingarna, eftersom antisionistisk/antisemitisk retorik ständigt inkluderar anklagelser om den judiska dominansen över media.

Trygg plats?

Även en annan mer oväntad trend kan skönjas. Franska judar har traditionellt sett sympatiserat med vänstern, men en del judar – och mönstret återkommer i europeiska länder generellt – har börjat dras till mer konservativa partier. För tio år sedan hade det varit otänkbart för en judisk radiostation att samtala med ledaren för Front National, ett traditionellt högerradikalt parti. Men de judiska församlingarnas radiostation RCJ övervägde att bjuda in Marine Le Pen, dotter till Jean-Marie Le Pen, vars talang för skandalösa oneliners och vidriga skämt om krematorier och gaskammare som en ”detalj i historien” gjorde honom till en kontroversiell och avskydd figur under 1980- och 90-talen. Enligt nyligen genomförda mätningar skulle hans dotters sluga politiska strategi, där hon sökt mjuka upp bilden av sitt parti genom att appellera till judar och kvinnor, föra henne till en andra omgång i presidentvalet, om det skulle hållas idag.

De flesta judar, och i synnerhet unga, står emot detta försök: ”Extremhögern har inte förändrats”, säger Jonathan Hayoun. ”Under förespeglingen av att erbjuda skydd, företräder den en samhällsvision som bygger på diskriminering och segregering. I själva verket spelar den bara på människors rädslor och ställer en del av befolkningen mot en annan – och hotar därigenom den republikanska pakten och möjligheten till samexistens. Vi har lärt historiens läxa och kommer inte att låta oss luras.” Men det faktum att något sådant över huvud taget sker är oroande.

Desillusionerade, men ovilliga att ansluta sig till extremisternas led, vägrar en majoritet av de franska judarna att helt ge upp tilltron till sitt land – eller åtminstone att öppet medge en sådan uppgivenhet. Den dåvarande israeliske premiärministern Ariel Sharon orsakade stor upprördhet när han 2004 uppmanade franska judar att bli nästa stora grupp att immigrera till Israel, och inte vänta ut situationen och hoppas på att läget förbättras i Frankrike. Både politiker och ledare för judiska institutioner uttryckte sitt ogillande över den sortens inblandning i fransk politik.

Samma reaktioner skulle förmodligen komma också idag om en utländsk politiker eller kommentator gjorde liknande uttalanden – den sortens antydningar om en utsiktslös framtid möts av irritation, i alla fall om de uttalas offentligt. ”Siffrorna för aliya [utvandring till Israel] har inte rusat i höjden”, slår Hayoun fast.

Men den republikanska pakten förefaller bruten och president Hollande, vars opinionssiffror  sjunkit till nya bottennivåer, har hittills inte förmått erbjuda några svar till sin av skulder, skatter och rekordhög arbetslöshet plågade nation. En opinionsmätning från april visade att mer än två tredjedelar av fransmännen förberedde sig på våldsamma sociala oroligheter (”explosion sociale”) under kommande månader. I det klimat som råder göds oron bland franska judar av medvetenheten om att de utgör en idealisk syndabock. Som CRIF:s ordförande Richard Prasquier påpekat skadar detta destruktiva klimat ”bilden av Frankrike om en trygg plats för dess minoriteter” – en bild som franska judar fortsatt håller fast vid och vägrar se som en värld som hör det förflutna till.

Clémence Boulouque

Clémence Boulouque, författare och tidigare litteraturkritiker på Le Figaro i Paris, är doktorand i Jewish studies and history vid New York University. Artikeln publicerades ursprungligen i Tablet Magazine 23 maj 2013. SKMA tackar Clémence Boulouque för tillståndet att publicera texten.

Översättning och bearbetning: Henrik Bachner med hjälp av Stéphane Bruchfeld.