Räddning och rastänkande. 70 år sedan de danska judarnas flykt till Sverige

Artikeln publicerades i SKMA nyhetsbrev oktober 2013

Historikern Karin Kvist Geverts om mottagandet av de danska judiska flyktingarna i oktober 1943 och den svenska flyktingpolitikens janusansikte.

I år firas 70-årsminnet av räddningen av de danska judiska flyktingarna undan Förintelsen i oktober 1943.[1] Händelsen är unik i Förintelsens historia eftersom den för de allra flesta danska judar hade ett gott slut – de överlevde till skillnad från flertalet judar i Naziockuperade Europa under andra världskriget.

Neutrala Danmark ockuperades den 9 april 1940 av nazisterna, men landet, inklusive dess judiska befolkning, lämnades länge ifred. När ryktet om deportationer kom under hösten 1943 var läget radikalt annorlunda i Danmark än vad det hade varit ett knappt år tidigare i Norge då de norska judarna deporterades. Man hade kännedom om Förintelsen och vad som hade hänt i Norge, och därför kunde närmare 7 500 danska judar fly över sundet i fiskebåtar som kördes av danska fiskare, till Sverige som lovade att ta emot alla som tog sig över. Nazisterna lät den judiska församlingen få veta om de förestående deportationerna och såg mellan fingarna under flykten.[2] Knappt 500 danska judar deporterades till Theresienstadt, men det stora flertalet överlevde. Det är dessa händelser som uppmärksammas runtom i Danmark, Sverige och USA i oktober i år.[3]

Den här artikeln beskriver räddningen ur de svenska myndigheternas horisont. Den diskuterar hur man ska se på den här händelsen och vad den säger om det svenska agerandet under Förintelsen – ett agerande som beskrivits i ljusa ordalag som ”det goda Sverige” som ändrade sin restriktiva politik till en storskalig flyktingmottagning. Ett Sverige som genom Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte och de Vita bussarna bedrev räddningsaktioner i Budapest och Tyskland.

Tidpunkten för denna omsvängning brukar förläggas till 1942-1943 och förklaras med att Förintelsen drabbade först de norska judarna, och senare de danska, och att bägge dessa grupper sågs som ett broderfolk. Tidigare forskning har också menat att eftersom det skedde en omsvängning i flyktingpolitiken så måste den ha motsvarats av en omsvängning också i attityderna till gruppen judar.[4] Men var det verkligen så enkelt?

I den här artikeln kommer jag att redogöra för nya rön utifrån min avhandling som visar att denna slutsats är för hastigt dragen.[5] Jag kommer att utgå ifrån de danska judiska flyktingarna eftersom gruppen utgör ett bra exempel där denna dubbelhet och ambivalens kan studeras.

Från religion till ”ras”

Men för att kunna föra mitt resonemang i hamn måste vi dyka rakt ner i 1930-talet och få en bild av hur den svenska flyktingpolitiken såg ut. Ansvaret låg på Utrikesdepartementet och Socialstyrelsens utlänningsbyrå. Politiken reglerades i svensk lagstiftning men lämnade stort manöverutrymme åt myndigheterna: Den som hade flytt av politiska orsaker fick inte avvisas, men däremot gav lagen inte någon definition av vem som skulle kategoriseras som politisk flykting. Myndigheterna lät medvetet bli att definiera judiska flyktingar som politiska flyktingar och slapp på det sättet ge dem asyl.

Flyktingpolitiken kännetecknades även av en rad olika praktiker, exempelvis särskiljdes judiska flyktingar med ett (m) för mosaisk trosbekännare i tillståndsprotokoll och andra handlingar. Till en början stod detta (m) för religion men så småningom övergick myndigheterna till en ”ras”-definition. Men varför blev det så? Varför var det viktigt att hålla reda på vem som tillhörde den judiska ”rasen”?

En del av förklaringen ligger i den svenska pressens rapportering. Flyktingpolitiken debatterades livligt i pressen under hösten 1938. Tidningarna skrev att landet ”invaderades” av judar och de spekulerade i om det var tusen- eller tiotusentals som strömmade in över landets gränser. Oron hängde troligen samman med det faktum att det var först i och med Anschluss och novemberpogromen, eller ”Rikskristallnatten”, under 1938 som större strömmar av judiska flyktingar började söka sig till Sverige.

En annan del av förklaringen är att pressens skriverier ledde till demonstrationer, både av nazistiska organisationer som protesterade mot ”invasionen” under paroller som ”Sverige åt svenskarna” och ”Protest mot judeimporten”, och bland studenterna i Uppsala och Lund, exempelvis i ”Bollhusmötet” den 17 februari 1939 i Uppsala.[6] Flyktingfrågan debatterades även i den svenska riksdagen och gemensamt för alla dessa protester var synen att flyktingpolitiken måste vara restriktiv samt att ett urval måste göras bland flyktingarna.[7]

Demonstrationerna och riksdagsdebatten skedde alltså bara några månader efter novemberpogromen, men delades dessa åsikter av den svenska allmänheten? Och ”invaderades” Sverige verkligen av judiska flyktingar? Sanningen var den att ingen visste säkert eftersom svenska myndigheter inte förde statistik över flyktingarnas religiösa tillhörighet, men opinionsstormen ledde till att Utlänningsbyrån bestämde sig för att göra en nationell utlänningsräkning.

Utlänningsräkningen genomfördes mellan den 10–17 februari 1939 då samtliga utlänningar som vistades i Sverige mer än två dagar fick fylla i ett formulär som bland annat efterfrågade ”huruvida utlänningens föräldrar eller endera av dem äro judar”. En genomgång av underlaget från Justitiedepartementet visar att de nazistiska Nürnberglagarna från 1935 och dess rasistiska definition av jude användes som förlaga till räkningen och det visar att svenska myndigheter inte definierade utifrån religionen utan utifrån ”rasen”. Frågan om ”ras” var känslig på det svenska Utrikesdepartementet som skickade ut instruktioner till sina beskickningar att frågorna om ”judisk härkomst” och ”vilka utlänningar, som äro arier och vilka icke” inte utgjorde något uttryck för ”antisemitiska tendenser”.

”Främmande element”

Räkningen väckte ett visst uppseende utomlands. Den brittiska tidningen Daily Herald anklagade Sverige för att böja sig för nazisternas antisemitiska teorier: ”The very possibility of any discrimination on the grounds of race or religion would have seemed merely ludicrous to Swedes a few years ago”. I svensk press uppmärksammades intressant nog inte detta alls som ett problem, och avsaknaden av kritik tolkades därför troligen av utlänningsbyrån som en signal om att ”ras”-definitionen betraktades som legitim i det svenska samhället.

Men vad var problemet? Varför ville svenska utlännings- och flyktingmyndigheter skilja ut judiska flyktingar från andra flyktingar och varför sågs just judar som ett problem? Detta grundade sig i en föreställning om att Sverige inte var något invandringsland och att det inte fanns någon antisemitism i Sverige. Men precis som nämnts så trodde man att antisemitismen skulle blossa upp om man tog emot för många judiska flyktingar. Judar sågs som ”främmande element”, annorlunda än svenskarna och svåra att assimilera i det svenska samhället, och alla dessa föreställningar bidrog till att Sverige förde en restriktiv flyktingpolitik.

Ett kännemärke för denna restriktiva politik var just märkningen med (m) som jag beskrev tidigare. Så trots att lagstiftningen inte i sig var diskriminerande så utsattes judiska flyktingar för diskriminering på grundval av ”ras”. Svenska myndigheter hade också särskilda administrativa praktiker för judar och i Utrikesdepartementets passviseringsformulär efterfrågades flyktingens ”folkras”, det vill säga den ”judiska rasen”.

”Ras”-begreppet ifrågasätts

Under lång tid ifrågasattes alltså inte ”ras”-begreppet, men i september 1943 publicerade nationalekonomen och debattören Karin Kock en öppen fråga till utlänningsbyrån i tidningen Socialdemokraten.

Kock krävde att utlänningsbyrån skulle uppge vad det fanns för motiv bakom att de norska flyktingarna delades in i två separata grupper – judar och icke-judar. Den dåvarande chefen för utlänningsbyrån, Carl Christian Schmidt, svarade den 8 september att denna uppdelning mellan judar och icke-judar var etablerad praxis och tillade att den inte innebar någon skillnad i behandlingen mellan grupperna.

Men Kock var inte nöjd med svaret utan publicerade ytterligare en artikel där hon ville veta varför utlänningsbyrån ”skiljer ut judarna bland flyktingarna” och anklagade myndigheterna för att ha ”accepterat det ovetenskapliga söderifrån importerade begreppet ’ras’ som en ny indelningsgrund i den svenska statistiken”. Hon kopplade tydligt  uppgiften om ”ras” till antisemitism. Schmidt svarade att beteckningen ”jude” inte alls ”innebär något förklenande för en del svenska öron” och ”hos judarna själva möter man ej sällan en påtaglig stolthet över deras ras”.

I samband med de danska judarnas flykt till Sverige i oktober 1943 väckte Kock åter frågan om ”ras”, och denna gång angrep hon både Utrikesdepartementet och utlänningsbyrån för att de använde ”folkras” som indelningsgrund i statistiken. Hon argumenterade för att det borde räcka med trosbekännelse och undrade vad tjänstemännen själva skulle svara på frågan om ”folkras”:

Jag tror inte de veta det, men de veta vad de vilja ha för svar av oss andra: jude eller icke-jude, eller översatt till annat språk arier eller icke-arier. Det vore mera ärligt och rakt på sak att fråga: är Ni jude? Tag bort punkt nr 9 i utrikesdepartementets blankett snarast möjligt! Översättningarna från tyska formulär äro varken nödvändiga eller önskvärda i vårt land.[8]

Denna gång svarade varken utlänningsbyrån eller Utrikesdepartementet på hennes anklagelser om antisemitism, men uppdelningen mellan judar och icke-judar försvann i svensk officiell statistik efter detta. Men vad hände med de danska judiska flyktingarna? Användes denna särskiljning också mot denna grupp som trots allt sågs som ett broderfolk, nästan som svenskar?

“Räddningen” av de danska judiska flyktingarna

Som beskrevs i inledningen så togs de danska judiska flyktingarna emot och ingen nekades att komma in i Sverige. Men precis som tidigare märktes deras akter med (m) och kartotekskort med ”MT” för mosaiska trosbekännare. Det fanns exempelvis förtryckta, standardiserade blanketter där uppgifter om de nyanlända flyktingarna skrevs in, i den ena som kallas ”uppgift”, frågas efter ”religion” medan den andra blanketten, kallad ”PM”, har en förtryckt fråga som lyder ”jude”.

Den första typen av blankett är den vanligast förekommande i min undersökning. Frågan ”Vad var orsaken till flykten?” besvaras standardiserat som ”judeförföljelse/-erna” och ofta enbart ”JF” på registerkorten. Men även mer ”rasbetonade” svar förekom. I de fall där den flyende var gift med en jude kunde det stå ”Jude:Arier” med tillägget ”Hans hustru och barn vore av judisk börd”.

Jag ska ge två exempel på hur detta kunde se ut. Det första exemplet rör 60-åriga Esther Grosman som tvingades att fylla i ett av dessa formulär. Grosman uppger att hon tillhörde den mosaiska tron, att hon var dansk medborgare och änka. Hon hade tidigare bott i Köpenhamn och anlände till Höganäs i Sverige från Gilleleje i Danmark den 6 oktober 1943. Esther Grosmans personakt märktes med ett (m).

Ett annat exempel är den 16-årige studenten i realskolan, Finn Hannover. Även Hannover var dansk medborgare bosatt i Charlottenlund i Danmark. I motsats till Grosman uppgav Hannover inte mosaisk tro när han blev tillfrågad om sin religion. Istället svarade han, ”luthersk, danska statskyrkan”. Han uppgav att skälet till flykten var ”den politiska situationen i Danmark”.

Trots att han inte tillhörde den mosaiska tron kategoriserades han som ”halvjude” av svenska myndigheter och hans akt märktes med ett (m). Exemplen visar att oavsett hur personen själv identifierade sig – som mosaisk trosbekännare som Grosman eller som lutheran som Hannover – så kategoriserades denna grupp som ”judar”. Som jag tidigare har diskuterat innebar ett (m) i handlingarna att personen kategoriserades enligt en ”ras”-definition och inte enligt en religiös definition.

Det finns flera exempel på hur svenska myndigheter använde ett liknande ”ras”-betonat språkbruk i sina blanketter och formulär men skillnaden är att de judiska flyktingarna från Danmark inte diskriminerades när det gällde möjligheterna att beviljas uppehållsvisering. Svenska myndigheter slutade att redovisa offentlig statistik där de särskiljde judiska flyktingar från icke-judiska flyktingar under hösten 1943 men denna särskiljning fortsatte inofficiellt åtminstone fram till februari 1944. Från den tidpunkten finns en intern promemoria från Utrikesdepartementet där flyktingar som är danska icke-judiska medborgare särskiljs från danska judiska medborgare och slutligen också från statslösa judar som också flytt från Danmark. På samma sätt placerades flyktingarna från Norge in i olika kategorier: icke-jude, jude och slutligen statslös jude.

Min undersökning visar alltså att de administrativa praktikerna levde kvar även efter att den svenska flyktingpolitiken hade svängt och alla flyktingar togs emot. Trots att de danska judiska flyktingarna alltså inte diskriminerades så betraktade svenska myndigheter det som viktigt att hålla reda på hur många de var. Den intressanta frågan är förstås varför? Varför ville svenska myndigheter skilja mellan judiska och icke-judiska flyktingar om det, som Schmidt sa, saknade praktisk betydelse? Varför lade myndigheterna ner tid och kraft på att göra denna åtskillnad och kategorisering när de var överhopade av ärenden? Det verkar varken rationellt eller motiverat.

Bakgrundsbrus

Den svenska flyktingpolitiken kan beskrivas som en rörelse från aktiv restriktivitet – där svenska myndigheter bidrog till J-stämpeln och judiska flyktingar diskriminerades när de ansökte om uppehållstillstånd i Sverige – till en storskalig mottagning där det under våren 1945 fanns närmare 185 000 utlänningar och flyktingar i Sverige.

Men hur väl stämmer efterkrigstidens beskrivning av Sverige i termer av ”det goda Sverige”, med hjältar som Raoul Wallenberg och greve Folke Bernadotte, med det faktum att svenska myndigheter särskiljde judar från icke-judar och använde ”ras” som statistisk indelningsgrund? Hur kan man förklara det motsägelsefulla i att svenska myndigheter å ena sidan räddade judiska flyktingar, och å den andra fortfarande uttryckte antisemitiska föreställningar om denna grupp?

Jag menar att den svenska flyktingpolitikens dubbelhet blir lättare att förstå utifrån en metafor där antisemitismen ses som ett bakgrundsbrus. Det antisemitiska bakgrundsbruset innebär att moderata antisemitiska föreställningar och uttryck var en del av det ”normala” och därför inte väckte något uppseende i Sverige på 1930- och 1940-talet, så länge som personen som uttalade dessa föreställningar inte hävdade att han eller hon var antisemit. Detta hade att göra med att byråkrater och politiker inte uppfattade dessa föreställningar som antisemitism utan som ”sakförhållanden” och objektiva fakta. Det här gällde föreställningen om att antisemitismen kunde blossa upp i Sverige om landet tog emot för många judar, liksom föreställningen om att det fanns en ”judefråga” eller ett ”judeproblem”.

Att bruset sågs som en del av det ”normala” innebär inte att alla ska kategoriseras som antisemiter – det är jag inte intresserad av att göra – och det innebär heller inte att det saknades människor som tog avstånd från antisemitiska föreställningar. Liknande beskrivningar av antisemitismen finns i Danmark och Storbritannien.[9]

Janusansikte

Den svenska flyktingpolitiken kan beskrivas som ett janusansikte med två väldigt olika ansikten: å ena sidan den storskaliga mottagningen och räddningsoperationerna, å andra sidan existerade antisemitiska föreställningar parallellt med detta och särskiljningen av judiska flyktingar i egna kolumner i svensk statistik fortlevde som en etablerad praxis.

Exemplet med de danska judiska flyktingarna visar med tydlighet hur denna dubbelhet gestaltade sig. Å ena sidan diskriminerades inte gruppen utan alla fick komma till Sverige, å andra sidan höll svenska myndigheter noga reda på vem som var jude och de gjorde det enligt en ”ras”-definition. Dessa uppgifter ansågs dock inte som legitima att visa upp i offentlighetens ljus och därför användes uppgifterna enbart internt.

Jag menar att tiden är mogen för en mer nyanserad bild av historieskrivningen om mottagningen av de danska judiska flyktingarna i Sverige där alla dessa sidor ryms. Att hävda detta innebär inte att man lägger några moraliska perspektiv på vad som skedde eller dömer ut dåtidens aktörers agerande som gott eller ont. Så när vi idag firar räddningen av de danska judarnas flykt över sundet undan Förintelsen så ska vi inte glömma att människan är en komplex varelse som rymmer många olika sidor och beteenden parallellt, och att dessa inte alltid är logiska eller rationella.

Karin Kvist Geverts

Karin Kvist Geverts är fil. dr. i historia och lärare vid Historiska institutionen vid Uppsala universitet. Efter sin avhandling, Ett främmande element i nationen. Svensk flyktingpolitik och de judiska flyktingarna 1938-1944 (2008) har hon publicerat artiklar om antisemitism och minnet av Förintelsen, nu senast i “Stockholm: Antisemitism, Ambivalence and Action”, i Civil Society and the Holocaust: International Perspectives on Resistance and Rescue, Cecilie Felicia Stokholm Banke & Anders Jerichow (eds.), Humanity in Action Press: New York 2013 och “Negotiating a dark past in the Swedish-language Press in Finland and Sweden”, i Finland’s Holocaust: Silences of History, Simo Muir & Hana Worthen (eds.), Palgrave Macmillan: New York 2013.

---