Mustafa-affären – eller hur legitimering av judehat blev ”kamp mot antisemitism”

Publicerad i SKMA Nyhetsbrev juni 2013

SKMA summerar och kommenterar debatten om Omar Mustafa, Islamiska förbundet och antisemitismen.

2011 riktade SKMA kritik mot Islamiska förbundet i Sverige (IFIS) och dess då nytillträdde ordförande Omar Mustafa för att organisationen till en konferens i Stockholm bjudit in föreläsare kända för att sprida antisemitisk propaganda. Kritiken tog även fasta på att Mustafa såsom ordförande framhållit en antijudisk ideolog som förebild och inspirationskälla för muslimer liksom att han, när han konfronterades med SKMA:s kritik, ifrågasatte huruvida de inbjudna föreläsarna hyste antisemitiska uppfattningar och höll öppet för att bjuda in dem på nytt.

I samband med att socialdemokraterna i början av april i år valde in Omar Mustafa i partistyrelsen upprepade SKMA:s ordförande Willy Silberstein denna kritik och reste frågan hur S-ledningen såg på Mustafas och IFIS hållning till judehat (Aftonbladet 9/4 2013). En liknande kritik uttrycktes av Expo (9/4 2013). Detta blev startskottet för en debatt som snabbt växte och även kom att rymma frågor om Mustafas och IFIS inställning till homosexualitet och jämställdhet, om socialdemokratisk partikultur, ”mediadrev” och antimuslimska fördomar.

Den 14 april avgick Omar Mustafa ur partistyrelsen. Veronica Palm, ordförande i Stockholms arbetarekommun, förklarade att Mustafa ombetts lämna sin plats därför att han, trots löften om motsatsen, på nytt hade valt ”att inbjuda medverkande med förkastliga åsikter” och ”avvisade…kraven på att tillräckligt tydligt ta avstånd från den policy kring inbjudningar som hade gett upphov till anklagelser om antisemitism och homofobi” (AB 17/4 2013).

I debatten har en rad röster hävdat att kritiken mot Mustafa varit helt missriktad, att han och Islamiska förbundet står för en konsekvent antirasism, att de antisemitiska talarna alls inte var antisemitiska alternativt att de bjöds in med syftet att deras antijudiska uppfattningar skulle debatteras och ifrågasättas, och att kritiken mot Mustafa – inom och utanför det socialdemokratiska partiet – var ett uttryck för islamofobi.

Det råder ingen tvekan om att debatten om Omar Mustafa även exploaterades av antimuslimska opinioner, något som syntes i framför allt sociala medier. Också i etablerade medier förekom stereotypa bilder. Detta påtalades av SKMA, som på sin blogg bland annat uppmärksammade hur en video som utifrån antimuslimska och rasistiska uppfattningar kommenterade Mustafa-affären även återgavs av det statliga israeliska Coordination Forum for Countering Antisemitism (CFCA). Efter hård kritik från SKMA tog CFCA bort videon.

Den anklagelse om islamofobi som uttalats av Omar Mustafas försvarare har emellertid ofta utgjorts av svepande påståenden som misstänkliggör all typ av kritik som riktats mot Islamiska förbundet och dess ordförande.

Mot bakgrund av hur det problematiska i Mustafas och IFIS hållning till antisemitism av en rad debattörer ignorerats, förminskats eller förnekats, finns det anledning att rekapitulera vad den sakliga kritiken i denna fråga handlat om och vad det är för typ av hållningar, åsikter och tendenser som nu på vissa håll beskrivs som ”antirasistiska” eller ”Israelkritiska”.

De inbjudna föreläsarna

SKMA har tidigare kritiserat att Islamiska förbundet till en konferens 2011 bjöd in två föreläsare som vid upprepade tillfällen spridit grov antijudisk hets. En av dem, Salah Sultan, propagerade till exempel på Hamas tv-kanal al-Aqsa 31/3 2010 den sedan medeltiden spridda lögnen om att judar i samband med pesach begår ritualmord på kristna och använder deras blod i det osyrade brödet. I tv-stationen al-Nas 29/12 2008 hävdade han existensen av en internationell judisk konspiration som syftade till världsherravälde. Som bevis på detta hänvisade han till den ökända förfalskningen ”Sions vises protokoll”. Sultan citerade i samma sändning också den i extrema islamistiska kretsar ofta åberopade hadith som säger att muslimer på den yttersta dagen ska bekämpa och döda judar. (Den som googlar Sultan kan snabbt konstatera att han återkommande förmedlar denna typ av budskap.)

Judars makt och konspirationer hör även till den andre föreläsaren, Ragheb Al-Serjanys, repertoar. I en artikel på www.islamstory.com den 13/10 2010 hävdade han att ”judarna… kontrollerar de mesta av de internationella medierna”. I en annan artikel, publicerad på samma webbsida 19/4 2010, som påstår sig förklara den kristna världens stöd för Israel hänvisar Al-Serjany till ”den judiska effekten i de flesta politiska och ekonomiska system i världen”.

Ny version under press

När först DN och därefter SKMA 2011 lyfte fram dessa utsagor som exempel på antisemitism  svarade Mustafa, i Newsmill 31/3 2011, med att ifrågasätta att översättningen av deras uttalanden stämde och med insinuationer om att DN-journalisten som uppmärksammat saken drevs av islamofobi. Han lät också antyda att kritikerna ville ”utfärda en livstidsdom i antisemitism på alla som någonsin har uttalat ett kritiskt ord mot staten Israel.” Det senare kan tolkas som att Mustafa menade att påståenden om judiska ritualmord och världskonspirationer – de mytbildningar kritiken berörde – är acceptabla inslag i kritik mot Israel.

Det var först när Mustafa befann sig under press våren 2013 som han till fullo medgav att de inbjudna gästerna givit uttryck för antisemitism. I samband därmed presenterade han också en helt ny version av syftet med inbjudningarna. Nu påstod Mustafa att han och Islamiska förbundet bjöd in Sultan, Al-Serjany och andra extremister för att diskutera och bemöta deras åsikter. Till Expo (9/4 2013) sade han: “Vi har bjudit in personer med åsikter som vi inte ställer oss bakom för att vi tror på argumentation och dialog. Får man möta idéer så ger det ett bättre resultat än att isolera.”

Ingenting tyder på att dialog och kritik skulle ha varit det faktiska syftet. Enligt Mustafas svar från 2011 fanns det för det första inga problem med gästernas åsikter, att de skulle vara antisemiter ifrågasattes, deras uttalanden antyddes utgöra Israelkritik eller bagatelliserades som ”citat som sades vid något tillfälle av en person från andra sidan jorden, som vi någon gång har bjudit på en konferens där denna ska tala om något helt annat”. Värt att notera är att han här uttryckligen säger att de “ska tala om något helt annat”, de ska alltså inte delta i en debatt om sin inställning till judar.

Att det inte handlade om bemötande och dialog utan om en föreläsning av en beundrad expert påtalades explicit av Mustafa. Salah Sultan, skrev han till exempel, är “en världsberömd muslimsk föreläsare och expert inom islamiska frågor. Varken arrangörerna eller konferensdeltagarna kände till Salah Sultan som en ’berömd antisemit’ och någon diskussion om det judiska folket var inte aktuell eftersom vi bjudit in Sultan för att föreläsa om hur religionen islam förespråkar oliktänkande” (Newsmill 31/3 2011).

Trots att talet om debatt och dialog uppenbart var en efterhandskonstruktion upprepades detta argument av många av dem som våren 2013 försvarade Mustafa och IFIS.

Judehatare som förebild

SKMA tog i sin kritik även fasta på det kondoleansbrev som Omar Mustafa såsom ordförande i IFIS publicerade med anledning av den fd turkiske premiärministern Necmettin Erbakans bortgång 2011. Att Erbakans politiska budskap sedan länge inbegripit antisemitiska konspirationsteorier är väl känt. Redan 1991 proklamerade han att ”Sionismen är en tro och ideologi vars centrum står att finna i bankerna på  Wall Street i New York. Sionisterna är dessutom övertygade om att andra människor skapats för att vara deras slavar.”

Så sent som den 8/11 2010 hävdade Erbakan i en uppmärksammad intervju i Die Welt att världen sedan länge styrdes av en global judisk konspiration: ”Judar har styrt världen i 5700 år. Det är ett styre som bygger på orättvisa, grymhet och våld. De har en stark tro, en religion, som säger dem att de ska styra världen.” Han meddelade också att EU var en del av ”den sionistiska världsordningen” och talade om ”det kapitalistiska, sionistiska ekonomiska systemet som inför skatter och skapar skulder för att genom ränta förse sionisterna med pengar”. (Läs mer om Erbakans och Milli Görüs antisemitism här.)

I kondoleansbrevet från Mustafa och IFIS den 28/2 2011 heter det att Erbakan var ”en stor förebild” och en ”inspiration för alla aktiva muslimer som på olika sätt vill engagera sig i sina samhällen”. På SKMA:s fråga 2011 hur en antisemitisk ideolog kan vara en ”förebild” och inspirationskälla för muslimer valde Mustafa att inte svara. När Expo pressade honom på detta 2013 påstod han att han inte känt till uttalandena, men vidhöll sin beundran för Erbakan och menade att det var dennes insatser för ”islam och demokrati” han hyllade (Expo 9/4 2013). Av allt att döma ser Mustafa ingen motsättning i att sprida judehat och att göra viktiga insatser för islam och demokrati. Värt att understryka är också att exemplet Erbakan inte handlar om en inbjudan utan om en hyllning och därmed legitimering av en viktig antisemitisk hatspridare.

Enligt Expo (9/4 2013) har Mustafa även uttryckt uppskattning för den grovt antisemitiske teologen Yusuf al-Qaradawi, som bland annat beskrivit Förintelsen som ett ”gudomligt straff” mot judarna. På en fråga från Expo säger Mustafa att han tar avstånd från Qaradawis judefientliga uttalanden, men fortsatt ser honom som en stor teolog med i huvudsak ”balanserade åsikter”. Även här handlar det om sanktionering av en ideolog för vilken judehatet är en integrerad del av det övergripande budskapet.

Nya inbjudningar

Till ”Muslimska familjedagarna” i mars 2013, som IFIS var medarrangör för, bjöds bland andra Azzam Tamimi och Yvonne Ridley in. Det var troligen dessa föreläsare, samt den för homofoba uttalanden kände Yasir Qadhi, som Veronika Palm åsyftade när hon sade att Mustafa återigen hade valt ”att inbjuda medverkande med förkastliga åsikter”.

Den i Storbritannien bosatte och Hamas närstående Tamimi har uppmärksammats för sitt stöd för och uppmaningar till självmordsterror mot civila israeler och krav på att staten Israel måste försvinna (se t ex BBC Hard Talk 2/11 2004, Jewish Chronicle 11/2 2010, CST blog 12/2 2010). I ett tal i London 2006 beskrev han Israel som ”en cancer” som måste avlägsnas från ”mänsklighetens kropp”. Tamimi torgför även antisemitiska konspirationsteorier. Han har till exempel påstått att ”judiska pengar” kontrollerar amerikanska politiker och att det bakom ”Israel och sionismen” står en ”propagandamaskin som inkluderar majoriteten av amerikanska medier [och] den amerikanska filmindustrin”. (”Anti-Semitism or Just Jews Behaving Badly?”, Institute for Islamic Political Thought 2001).

Den brittiska journalisten Yvonne Ridley har arbetat för iranska Press TV, en tv-kanal som utgör en megafon för den öppet antisemitiska regimen i Teheran. Även Ridley har återkommande appellerat till idéer om judiska eller, som det numera ofta heter, ”sionistiska” konspirationer, vilka gärna beskrivs med ett typiskt antisemitiskt bildspråk. I ett tal 2009 förklarade hon att ”sionisterna har tentakler överallt” och kontrollerar brittiska medier. I en text publicerad 12/4 2010 på Cageprisoners.com påstod hon att “sionismens giftiga tentakler” manipulerar det brittiska rättssystemet. I ett angrepp på den förre brittiske utrikesministern David Miliband, som har judisk bakgrund, använde sig Ridley av klassisk antijudisk retorik: Miliband, förklarade hon, ”förlorade mer än sin förhud när han omskars” (yvonneridley.org 5/4 2008).

Som Expo (15/4) visat ingick Ridley tillsammans med amerikanska högerextremister i en delegation som 2006 träffade den fd malaysiske premiärministern Mahathir Mohamad. Mohamad, som öppet hyllas av Ridley, förklarade 2003 att ”judarna styr världen genom ombud” och hävdade att ”de uppfann socialism, kommunism, mänskliga rättigheter och demokrati för att få det att verka som att det är fel att förfölja dem”. Ridley har också, i ett tal 2006, framhållit Sayyid Qutb (1906-1966) som en ”hjälte” och ”den typ av förebilder vår ungdom bör följa”. Qutbs tänkande haft ett stort inflytande inom radikal islamism och hans bok ”Vår kamp mot judarna” har bidragit till att forma antisemitismen i islamistiska miljöer.

På en presskonferens den 23/4 2013, efter sin avgång, förnekade Omar Mustafa att Ridley och Tamimi skulle hysa antisemitiska uppfattningar. Det var en anklagelse som ”Israelvänner” hittat på, påstod han. I programmet till ”Muslimska familjedagarna” presenterades Ridley som en ”prisbelönad journalist” och ”människorättsaktivist”. Ingenting sades om att hon arbetat för iranska Press TV, än mindre om hennes antisemitism. Lika beundrande ordalag användes i presentationen av Tamimi. Detta tillsammans med att Mustafa nekar till att föreläsarna uttryckt sig antijudiskt understryker än en gång att IFIS inbjudningar av extremister inte syftat till argumentation och dialog.

I sammanhanget är det värt att notera att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg, som insinuerat att all kritik mot Mustafa bottnar i islamofobi, också frikänner Tamimi och Ridley från antijudiska uppfattningar. De är bara ”kritiska mot Israels ockupationspolitik”, förklarade hon i Aftonbladet 28/4 2013.

Talmud och judarnas ondska

För att tydliggöra att inbjudningarna och prisandet av antisemiter inte är tillfälligheter utan indikationer på en djupgående problematik inom IFIS – en problematik som föregår Mustafas ordförandeskap men som fortsatt under detta – finns också anledning att se till texten ”Jerusalems status i Islam” som IFIS lät översätta och publicera på sin hemsida 2009, och som plötsligen plockades bort i samband med debatten om Mustafa och IFIS våren 2013.

Denna text, som sägs vara författad av Dr. Abdel Haleem Eweis, professor i islamisk kultur och historia, argumenterar för att endast muslimer har rätt att styra över Jerusalem. Judarna, som sägs sakna rätt till Jerusalem, beskrivs som ”mördare av profeter, ormars söner, de förbannade och de förkastade”, ”De försökte mörda både Jesus samt Mohammed”. Judarna påstås också ha ”deformerad [sic] alla sanna läror och bibelns texter. Muslimer över hela världen känner detta ansvar eftersom muslimer har beordrats att försvara alla profeters arv och de måste kämpa mot varje judiskt försök att deformera och förfalska sanningen.”

Judarnas uselhet spåras till deras religion och på känt manér beskrivs Talmud som en ondskans handbok: ”Talmud säger att alla nationer är förbannade förutom judarna, vilka är hederliga och har rätten att erövra allt icke judar har eftersom de förtjänar att mördas. Hur kan ett sådant folk förtros och ges uppdraget att skydda heliga platser?”

IFIS, FIOE och Garaudy

IFIS är medlem av Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), en organisation som enligt flera forskare står nära Muslimska brödraskapet. När den franske antisemiten Roger Garaudy avled 2012 skrev FIOE en hyllningstext på sin hemsida där Garaudy, känd för att i skrifter och tal ha förnekat Förintelsen, beskrevs som en ”stor tänkare” och ”pionjär”. IFIS är inte ansvarigt för vad FIOE säger och gör, men det faktum att förhållningssättet till antisemitism tycks vara likartat i de båda systerorganisationerna stärker bilden av att IFIS agerande på detta område knappast handlar om olycksfall i arbetet. Att så inte är fallet indikeras också av att Abdirizak Waberi, ordförande i IFIS fram till 2011 och riksdagsledamot för moderaterna, är vice ordförande i FIOE och, enligt FIOE:s hemsida, chef för organisationens PR-avdelning.

Tydligt mönster

För att summera: Islamiska förbundet har under flera år återkommande bjudit in föreläsare vars övergripande budskap innehåller grov antisemitism. När detta har påtalats har dess ordförande Omar Mustafa till en början ifrågasatt att föreläsarna hyser antijudiska uppfattningar, beskrivit judehatet som Israelkritik och anklagat kritikerna för islamofobi. Först när hans plats i socialdemokraternas partistyrelse stod på spel medgav Mustafa på ett otvetydigt sätt att två av de inbjudna gästerna givit uttryck för antisemitism. När det gäller de två andra föreläsarnas tydligt antijudiska uppfattningar så förnekar Mustafa att dessa skulle vara antijudiska och avfärdar kritikerna som ”Israelvänner”. Parallellt med detta har Mustafa som ordförande i IFIS hyllat ökända antisemitiska ideologer – inflytelserika figurer vars världsbild och historiesyn inrymmer extrema former av judehat – som stora tänkare och förebilder för muslimer. Slutligen har IFIS översatt och på sin hemsida publicerat en text som ger uttryck för klassisk antisemitism.

Det är uppenbart att det finns en tydlig tendens i detta. IFIS har konsekvent valt att associera sig med, försvara, hylla och därmed också legitimera personer och budskap som är antijudiska.

”Kamp mot antisemitism”

Lika oroande som IFIS agerande är dock villigheten hos en rad organisationer och opinionsbildare att blunda för den ovan beskrivna problematiken och istället beskriva IFIS och Mustafas hållning som antirasistisk. I denna argumentation har Socialdemokrater för tro och solidaritet (fd Broderskap) spelat en central roll. Dess ordförande Peter Weiderud har sökt bagatellisera föreläsarnas antisemitiska propaganda som ”olämpliga uttalanden” och förklarat att ”det som är rasism i ett sammanhang har en annan betydelse i ett annat sammanhang” (Studio 1, SR 11/4 2013). I vilka sammanhang påståenden om judiska världskonspirationer och ritualmord inte är antisemitiska avslöjade han dock inte. Ulf Bjereld, styrelsemedlem i samma organisation och statsvetare, beskrev IFIS ordförande som en ”muslimsk ledare” vars gärning bland annat utmärktes av ”kamp mot antisemitism” (Newsmill 17/4 2013).

Weideruds och Bjerelds positionering och argumentation överraskar inte. Broderskap/ Socialdemokrater för tro och solidaritet har ett sedan länge problematiskt förhållande till frågan om antisemitism. Ett exempel är Broderskapsrörelsens inbjudan (tillsammans med Fib-Kulturfront och ABF-Stockholm) 2007 av den internationellt ökände antisemiten Gilad Atzmon till ett seminarium i Stockholm. När SKMA kritiserade organisationen för att bjuda in en person vars hela budskap går ut på att sprida föreställningar om judar som Kristusmördare, om en ondskefull judisk mentalitet, om judiska konspirationer och att ifrågasätta Förintelsen svarade Broderskap att påståenden av detta slag alls inte var antisemitiska utan utgjorde kritik mot Israels politik (”Atzmon är kritisk till staten Israels politik”; se ”Atzmonaffären”, SKMA:s nyhetsbrev september 2007).

Ett annat exempel är den antisemitiska ledare som S-politikern Adrian Kaba i fjol skrev i organisationens tidning Tro & Solidaritet (2/2012). Kaba framställde där högerextremismen och den sk Counterjihadrörelsen som en ”judisk-europeisk…sammansvärjning” och beskrev den norske terroristen Breivik som en skapelse av samma konspiration. Efter att bland andra SKMA kritiserat ledaren togs den bort. Weiderud sökte dock bagatellisera artikelns påståenden som ”en olycklig formulering” (Dagen 11/7 2012) – som om det var ordvalet och inte föreställningarna som var problemet.

Weiderud har även försvarat Mustafa med hänvisning till att också andra organisationer, däribland Broderskap och Palmecentret, bjudit in talare som Azzam Tamimi, men att det endast skulle vara IFIS ordförande som kritiseras, ”det är bara Omar som beskylls för att inte klara rågången mot antisemitism” (DN 16/4 2013). Detta kan bara förstås som en medveten lögn. Weiderud vet naturligtvis att samtliga dessa organisationer, och inte minst hans egen, kritiserats hårt för detta agerande, bland annat av SKMA (se även Fredrik Malm, DN 17/4 2013). Däremot kan man ställa sig frågan varför S-ledningen visat sådan fördragsamhet med de återkommande övertramp som Weiderud och hans organisation gjort på detta område.

”En svensk Dreyfusaffär”

Om Bjereld förvandlade IFIS-ordförandens insatser för att ge judehatare och deras budskap legitimitet till ”kamp mot antisemitism”, gick statsvetaren Marie Demker ännu längre. Demker reducerade kritiken mot IFIS ordförande till ”en jämmerlig radda misstänkliggöranden, rykten, sladder, moralpanik och gapighet.” Men inte bara det. Kritiken mot Mustafa utgjorde en svensk Dreyfusaffär: ”Det finns många paralleller mellan Dreyfus-affären och den senaste veckans behandling av socialdemokraten och muslimen Omar Mustafa” (Debatt.svt.se 15/4 2013).

Det är en grotesk  förvanskning av innebörden i en av det moderna Europas stora antisemitiska rättsskandaler. Alfred Dreyfus föll offer för just den typ av antisemitiska bilder och konspirationsteorier som Islamiska förbundets gäster, förebilder och hemsida propagerat. Men i Demkers värld är det förbundets ordförande som är Dreyfus och de som kritiserat spridandet och legitimeringen av judehat som är den rasistiska horden.

”All kritik bottnar i islamofobi”

Ett centralt inslag i försvaret för Mustafa var att insinuera att all kritik bottnade i islamofobi. En grundförutsättning för denna argumentation var att helt ignorera  eller kraftigt förvränga den sakliga kritik som framfördes. Men det var också viktigt att konstruera IFIS ordförande som representant för ”muslimer” som kategori, och att antyda att den som kritiserade IFIS hållning till judehat i själva verket angrep Sveriges muslimer. Att man därigenom framställde muslimer som ett homogent kollektiv, och indirekt gjorde muslimer som grupp medansvariga för IFIS agerande, tycktes bekymra få av dem som förde fram denna typ av påståenden och insinuationer. (Däremot bekymrade det åtskilliga svenska muslimer, som kraftfullt protesterade mot denna kollektivisering.)

Påståenden av detta slag framfördes av Islamiska förbundet, Sveriges unga muslimer och studieförbundet Ibn Rushd (vilka samtliga varit medarrangörer för möten dit judehatare inbjudits). Kritiken mot IFIS ordförande ”visar inget annat än på den ökande antimuslimismen i samhället”, hävdade organisationerna i en gemensam artikel i Aftonbladet 12/4 2013. Expo:s kritiska granskning av Mustafas och IFIS hållning till antisemitism bevisade enligt dessa organisationer att Expo ”inte vill se muslimer hamna på betydelsefulla samhällspositioner”. (Se Expo:s svar på artikeln.) Samma linje intogs av Hjärta, en förening för troende socialdemokrater i Stockholm. Hjärtas vice ordförande Anna Ardin menade att Expo, genom att kritisera Mustafa, ”stöttar dem som vill cementera muslimernas position utanför den politiska makten” (ardin.se 9/4 2013). Ulf Bjereld menade att kritiken mot IFIS ordförande gjorde att många av begripliga skäl ställer frågan: ”är det möjligt att vara muslim och samtidigt inneha uppdrag i Socialdemokraterna?” (citerad i AB 14/4 2013).

På Aftonbladets kultursida var det inte bara Åsa Linderborg som sökte insinuera att debatten om Mustafa på ett generellt plan drevs av islamofobi (28/4 2013). Religionsvetaren Mattias Gardell och idéhistorikern Edda Manga publicerade på AB-Kultur 29/4 2013 en lång intervju med Mustafa där inte en enda fråga ställdes om hans och IFIS förhållningssätt till antisemitism, men där intervjuarna – utan att anföra några som helst argument – sammanfattade affären Mustafa på följande sätt: ”Såväl valet av Mustafa till parti­styrelsen som hans påtvingade avgång samman­­hänger med striden om islamo­fobins politiska legitimitet. Diskussionen om Mustafas muslimskhet överskuggade de politiska frågor han ville lyfta fram i partiet”.

Proisraelisk konspiration

Jan Guillou missar sällan ett tillfälle att ursäkta eller bagatellisera antisemitism. För honom är grundpremissen att antisemitism i princip inte finns utan är något ondsinta krafter diktar ihop för att försvara Israel och dess politik. De konspirerande makterna kan se olika ut, men i dem ingår allt som oftast Expressen och SKMA. Denna föreställning utgjorde ingången även till Mustafadebatten.

Enligt Guillou var IFIS ordförande en person som ”öppet och intensivt ­bekämpat såväl homofobi som antisemitism”. SKMA:s kritik mot IFIS och Mustafas hållning till antisemitism och fråga till S-ledningen hur den ställde sig denna problematik skulle förstås som en iscensatt ”kampanj” med syftet att skada socialdemokraterna och försvara Israel: ”Det började som vanligt med att antisemitletarna i Svenska kommittén mot antisemitism gick ut och anklagade den social­demokratiska partiledningen för antisemitism, homofobi och kvinnoförtryck. Och som vanligt fick man genast Expressen med sig.” Debatten om Mustafa, förklarade han, var ”ännu en framgångsrik propagandakampanj om anti­semitism. Sådana är ett stående ­inslag i Mellanösterndebatten” (AB 21/4 2013).

Bekräftar problem

Mustafadebatten avslöjade kanske inte så mycket nytt, men den bekräftade de problem som sedan länge funnits inom vissa opinioner när det gäller förhållningssättet till antisemitism. Även om IFIS och dess ordförande på flera håll mötte saklig kritik för sitt agerande, fanns det inom vissa organisationer och hos ett antal opinionsbildare en påtaglig villighet att blunda för, förneka, ursäkta eller till och med stödja det mönster av legitimering och normalisering av antisemiter som IFIS uppvisat. Dessa tendenser är djupt oroande.

Lika oroväckande är de antimuslimska strömningar som gav sig till känna under debatten. Liksom antisemitismen utgör islamofobin ett allvarligt problem i det svenska samhället, som måste bekämpas energiskt. Men kampen måste föras utifrån en principiellt antirasistisk ståndpunkt. Och dit hör vare sig en ”antirasism” som påstår sig bekämpa antisemitismen men agerar islamofobiskt, eller som omvänt ser mellan fingrarna på antisemitism och missbrukar islamofobibegreppet för att tysta debatten om judehat.

SKMA