Hillersberg på Kulturhuset: Konsten att försvara antisemitisk konst

Artikeln publiceras i SKMA Nyhetsbrev juni 2013

Lars Hillersberg använde återkommande antijudiska stereotyper i sina bilder. För detta kritiserades han. Men många, framför allt inom vänstern, beskrev antisemitismen som kritik mot Israel eller kapitalismen. Kommer vi att få höra samma ursäkter igen i samband med Hillersbergutställningen på Kulturhuset i Stockholm, undrar Mathan Ravid.

Den 15 juni startar utställningen ”Lars Hillersberg – Entreprenör och provokatör” på Kulturhuset i Stockholm. Enligt dess hemsida erbjuder den ett tillfälle att fundera över de ”bildstormar” satirtecknaren Hillersberg (1937-2004) väckte. Något som återkommande ledde till både kritik och försvar var hans stereotypa framställningar av judar.

”Antisionism” och ”antiimperialism” var de paraplyer under vilka Hillersbergs antijudiska teman oftast framfördes, bland annat i den vänsterradikala tidningen PUSS (1968-1974). I serien ”Dansen kring guldkalven eller Det heliga landet” från 1971, framställs exempelvis judar/”sionister” som sluga, ohederliga och giriga affärsmän. De representeras med kroknäsor (s.k. ”judesexor”) och i vissa fall beväpnade med penningpungar, ringar på fingrarna och kråsnål – typiska kännetecken för ”den judiske kapitalisten”, en under tidigt 1900-tal vanligt förekommande antisemitisk stereotyp.

Stödde Radio Islam          

Antijudiska motiv påträffas även i verk av Hillersberg publicerade i andra sammanhang. Exempelvis 1990, då han lät Radio Islams ökände ansvarige utgivare Ahmed Rami använda en av sina bilder på omslaget till skriften Judisk häxprocess i Sverige. Här anspelas på klassiska anklagelser om Kristusmord. Den antisemitiske agitatorn Rami, vars sändningar inkluderade konspirationsteorier om judisk mediemakt och högläsning ur Hitlers Mein Kampf, avbildas som korsfäst av judar och icke-judar (bland andra Jackie Jakubowski och Per Ahlmark) – alla översållade med davidsstjärnor – som kritiserat sändningarna. Hillersberg sympatiserade med Radio Islam redan när det begav sig, och närvarade för att visa Rami sitt stöd under den rättegång som ledde till att denne fälldes för hets mot folkgrupp. Hillersberg skulle även senare uttryckta tvivel kring såväl det antisemitiska i Radio Islams budskap som rättvisan i domen.

Ett annat exempel är Hillersbergs bild ”Den lille fredsmäklaren” från 1973. Iförd kråsnål, damasker, randiga byxor, klockkedja och utförande den gest som i den antisemitiska traditionen används för att identifiera ”juden” deklarerar den amerikansk-judiske utrikesministern Henry Kissinger här, med jiddischliknande brytning; ”Jak fixa fred zwischen Israel och dem jefla araber. Ja, få 100 pråzent af thet fredspris, ja?”. Genom att Kissinger framställs i enlighet med en klassisk antisemitisk schablon – ”den judiske ockraren” – förvandlas en välmotiverad kritik av den person som var politiskt ansvarig för de amerikanska bombningarna i Vietnam till ett antisemitiskt påhopp.

Giriga judar, ohederliga judar, manipulativa judar, hämndlystna judar, fysiskt frånstötande, kroknästa judar, judar som Kristusmördare – som idéhistoriken Henrik Bachner visar i avhandlingen Återkomsten: Antisemitism i Sverige efter 1945 (1999) ritade Hillersberg åtskilliga bilder med tydligt antijudiska motiv. Att det ledde till kritik förvånar föga. En återblick på den senaste och största debatten, som utlöstes 2000 efter att regeringen på Konstnärsnämndens förslag gett Hillersberg statlig inkomstgaranti, ger viktiga lärdomar om hur antisemitism ofta förståtts och mottagits i den samtida svenska debatten.

Olika ursäkter

Bland dem som påtalade det självklara fanns några av Sveriges främsta antisemitismforskare, som underströk att de bilder av Hillersberg som diskuterats ovan ”utan varje tvivel skall klassificeras som antisemitiska. Teckningarnas bildspråk och det budskap de förmedlar kan inte karaktäriseras på annat sätt än som judefientligt” (DN, 15/3 2001). Ett antal borgerliga ledarskribenter och debattörer resonerade på liknande sätt. Men delar av den svenska kultureliten hade motsatt uppfattning. Tre huvudspår kunde skönjas: bagatellisering, förnekande och vilseledning. Aftonbladets kulturchef Håkan Jaensson (10/4 2001), Yrsa Stenius (AB, 10/4 2001) och Thielska galleriets chef Ulf Linde (DN, 7/4 2001) fanns bland dem som antydde att det faktum att Hillersberg även ritat grova teckningar av andra än judar – exempelvis ”skåningar”, ”sossar” och den icke-existerande gruppen ”arier” – ursäktade eller upphävde bildernas antisemitiska innebörd.

Lars Lönnroth, ordförande för Konstnärsnämnden, var en av många som förklarade att Hillersbergs antisemitism handlade om ”antikapitalistisk och Israelfientlig vänstersatir, knappast om antisemitism i rasistisk mening” (SvD, 22/1 2001). Hillerberg var ju ”i varje fall inte nazist” (SvD, 23/1 2001). Lönnroth sällade sig därmed till dem som försökte flytta fokus från sakfrågan till Hillersbergs person.

Liknar SD:s retorik

En titt i backspegeln visar att Hillersbergdebatten även inkluderade föreställningar och begrepp som för tankarna till dagens diskurs, men som ofta associeras med andra opinioner. Exempelvis ”politisk korrekthet”, som idag främst används som skällsord av främlingsfientliga högerrörelser. Från representanter för och anhängare av partier som Sverigedemokraterna återkommer påståendet att ”samhället” (politiker, journalister etc.) hindrar medborgarna från att uttrycka sina åsikter – exempelvis om den påstådda ”massinvandringens” förödande konsekvenser. ”Den som vågar säga sanningen stämplas automatiskt som rasist”, lyder mantrat. En liknande idé om Hillersberg som offer för politiskt motiverad ”förföljelse” med ”censur” som mål fick genomslag i början av 2000-talet.

Under rubriken ”Hetsjakt på en konstnär” (AB, 10/4 2001) menade exempelvis Håkan Jaensson att ”kampanjmakarna” bakom ”drevet” mot Hillersberg hotade konstnärers yttrandefrihet. I Ordfront Magasin (6/2001) skuldbelades ”den liberala pressen”, som påstods efterlysa ”statlig styrning av konsten”. Detta samtidigt som en rad debattörer bereddes plats att framföra liknande budskap i liberala tidningar som DN, SvD och Sydsvenskan. I liberala Göteborgs-Tidningen (19/4 2001) varnade författaren Folke Edwards för förmenta förespråkare av en ny entartete Kunst-kampanj – 1930-talets nazityska censur av ”degenererad” (oönskad) konst. Statlig registrering av ”olämpliga åsikter” var målet för kritiken, fastslog Carsten Palmær (Ordfront Magasin, 6/2001).

Vilka var då dessa ”olämpliga åsikter”? Aftonbladets Jan Guillou – som varken haft några problem att fördöma danska Mohammedkarikatyrer eller Lars Vilks rondellhund – var en av många som ”visste” svaret: protesterna mot Hillersbergs bilder – som Guillou inte såg några problem med – var ytterligare ett i raden av försök från ”Israels advokater” att dölja landets ockupationspolitik (16/4 2001). Även Jan Myrdal menade att detta bland annat uppnåddes genom att ”stämpla var och en som kritiserat staten Israels folkrättsbrott som antisemit” (Sydsvenskan 7/5 2001). Men det slutade inte där; också den som tog Hillersberg i försvar kunde ”räkna med att bli utpekad som antisemit”, försäkrade Håkan Jaensson (AB, 10/4 2001). I inget av fallen belades denna typ av påståenden.

Ignorans och ideologi                            

Hur kan man då förklara att en debatt som utlöstes av kritik mot statlig inkomstgaranti till en konstnär som återkommande ritat bilder med antijudiska motiv och kritiserats för det sedan 1970-talets början utmynnar i försvar för rasism och påståenden om politiskt motiverade ”hetsjakter” och ”censur”?

Okunskap är sannolikt en av förklaringarna, men knappast den viktigaste. Debatter likt den om Hillersberg indikerar nämligen en omfattande och förödande politisering av det svenska offentliga samtalet kring olika former av rasism, inte minst antisemitism. Avsändarens politiska hemvist tillmäts ofta större vikt än det budskap hen förmedlar. Fakta och analys kommer i andra hand. När det gäller debatten om antisemitism tycks den påfallande ofta falla ut i enlighet med höger-vänsterskalan och tillhörande ställningstaganden i Israel-Palestinakonflikten. De flesta tar i regel tydligt avstånd från högerextrem antijudisk propaganda. När liknande rasism påträffas exempelvis inom den politiska vänstern, i muslimska opinioner eller hos islamister är fördömandena inte alltid lika unisona, och den vanligt förkommande – men felaktiga – föreställningen att ”riktig” antisemitism endast går att finna bland högerextremister blottas. Eller för att återknyta till Lönnroth: Hillersberg var ju ”i varje fall inte nazist”.

Under den senaste Hillersbergdebatten återfanns konstnärens kritiker främst inom liberala och borgerliga opinioner, medan försvararna i regel tillhörde den politiska vänstern. Grundmönstret är tydligt både i tidigare och senare debatter, ända fram till idag. Senast då socialdemokraten och ordföranden för Islamiska förbundet, Omar Mustafa, kritiserades för att ha bjudit in, hyllat och legitimerat antisemitiska demagoger. Enligt många, bland dem idéhistorikern och vänsteraktivisten Edda Manga, ett ”grundlöst drev” initierat av ”pro-israeliska och islamofoba röster” (GP, 16/4 2013). Förvisso förekom antimuslimska röster i debatten om Mustafa, men här användes anklagelsen för att misstänkliggöra även saklig kritik och försvåra diskussionen om antisemitism.

Krutröken i skyttegravarna kring exempelvis Mustafa-debatten har knappast hunnit lägga sig. Men den senaste Hillersbergdebatten har nu ett decennium på nacken. Det ska bli intressant att se hur frågan behandlas i samband med utställningen på Kulturhuset. Fallet Hillersberg utgör nämligen en ypperlig utgångspunkt för sansade och välbehövliga samtal kring konstens frihet, kunskapen om antisemitism i vårt samhälle samt inte minst vikten av konsekvent antirasism.

Mathan Ravid

Masterstudent i historia vid Uppsala universitet. En längre version av Mathan Ravids text publiceras i Expo 2/2013.