”Låt inte känslor ta över”

Publicerad i SKMA Nyhetsbrev mars 2013

Cihan Tekeli, utbildare vid Anne Frank House i Amsterdam, medverkade vid en utbildning för SKMA:s pedagoger i februari. SKMA har ställt några frågor till honom om problem och möjligheter i skolans arbete mot antisemitism och islamofobi. 

I samverkan med Malmö stad arrangerar SKMA under våren flera endagsseminarier om antisemitism och islamofobi för högstadielärare i Malmö. Seminarierna äger rum 5 mars samt 25 och 26 april. I samband med initiativet, som genomförs med stöd av arbetsmarknadsdepartementet, kommer även studiematerial om antisemitism, fördomar och diskriminering att distribueras till samtliga högstadieskolor i Malmö.

Vid seminarierna läggs stort fokus på handlingsstrategier och metoder i klassrumsarbetet mot fördomar. Under arbetsövningar kommer lärare under ledning av erfarna pedagoger att diskutera problem och utbyta erfarenheter.

I början av februari arrangerade SKMA en förberedande utbildning för de pedagoger som ska leda gruppdiskussionerna. En av föreläsarna på utbildningen var Cihan Tekeli. Han är pedagog vid Anne Frank House i Amsterdam och har stor erfarenhet av att utbilda lärare som arbetar i mångkulturella miljöer i frågor som handlar om tolerans och mänskliga rättigheter. SKMA har talat med Cihan Tekeli om de utmaningar lärare kan möta när de arbetar med frågor som rör fördomar, antisemitism och islamofobi.

Vilka är enligt din erfarenhet de stora utmaningar och svårigheter lärare möter i dag när de söker befrämja pluralism, tolerans och respekt för andra bland elever?

Utmaningarna ser naturligtvis olika ut beroende på sammanhang, men utifrån min erfarenhet så handlar de viktigaste gemensamma svårigheterna, när dessa frågor berörs, ofta om ett polariserat politiskt klimat, felaktig eller bristande information, misstro och en allvarlig identitetskris bland unga människor.

För att kunna leva tillsammans och skapa ett verkligt pluralistiskt samhälle räcker det inte med att olika religiösa grupper eller kulturer lever sida vid sida, medan deras medlemmar ignorerar varandra, aldrig möts och förblir instängda i sina egna världar av symboliska hållpunkter. Svensk lagstiftning erkänner och skyddar alla medborgares och invånares grundläggande rättigheter. Och tack vare korsbefruktningen mellan återerövrade ursprungskulturer och den svenska kultur som nu inkluderar sina nya medborgare, har under senare decennier en svensk identitet utvecklats som är öppen, pluralistisk och ständigt befinner sig i rörelse. Men inga lagar i världen kan någonsin göra oss till högsinnade och goda medborgare om vi inte inser att från och med nu bär vi ett gemensamt ansvar.

Vad bör lärare tänka på när de i klassrummet ska ta upp frågor som rör tolerans och respekt för andra? Hur kan man skapa ett klimat där elever kan reflektera över och kanske ompröva negativa attityder till andra grupper?

Det som nu behövs, mer än något annat, är att forma positiva identiteter och ömsesidig respekt. Elever måste känna sig tillräckligt trygga för att inse att deras identiteter är mångdimensionella, att de ofta delas av andra men alltid är unika. Man kan till exempel ha svensk nationalitet, somaliskt ursprung, muslimsk tro och känna sig europeisk eller nordisk i kulturell mening. Det finns ingen motsättning i detta. Denna process befrämjas av att dela erfarenheter och umgänge genom direkta kontakter med ”de andra”, men detta måste ske även utanför skolan och befästas på ett mer djupgående sätt i samhället i stort. Samfund, intressegemenskaper, bostadsområden och föräldrar måste involveras där det är möjligt, och gemensamma ansträngningar måste till. Annars är de flesta insatser förgäves.

När det gäller mer konkreta åtgärder så kan man också bjuda in personer som åtnjuter respekt – ledare för samfund och andra gemenskaper, unga som utmärkt sig på ett positivt sätt och andra – för att tala på skolor. Men även i klassrummet finns möjligheter. Inte minst ”rebeller” eller ”gängledare” kan spela en roll. Genom att ge dem ansvar och uppgifter som kräver ledarskap så kan man göra dem medvetna om sina förmågor, och de ges en roll som på ett positivt sätt kan gynna gruppdynamiken. Det är något som alla kan vinna på. Kom också ihåg att berömma elever när de gjort något bra, det uppmuntrar dem att fortsätta. Vi behöver  i skolan även understryka betydelsen av aktiva medborgare. Det innebär att stärka demokratiska värderingar, undervisa om rättigheter och skyldigheter, och uppmuntra kritiskt tänkande. Vi måste gå längre än till att bara tolerera varandra, och lära oss att man inte alltid är överens, men att det ändå går att visa varandra verklig respekt.

När frågan om antisemitism tas upp i klassrummet händer det att Israel-Palestinakonflikten eller frågor som har med religion att göra förs in i diskussionen. Hur kan man som lärare hantera denna typ av diskussioner?

När lärare tar upp antisemitism eller Förintelsen möts de ibland av misstro; ”varför måste vi lära oss om detta?” Sådana reaktioner kan bidra till att undervisningen får motsatt verkan mot vad vi vill uppnå. Misstron bygger ofta på att eleverna har fått fel information (som kommer från familj, vänner, medier osv). I dessa situationer är det viktigt att inte låta sig dras med i känslomässiga diskussioner och reaktioner, det kan leda till att elever stöts bort eller, än värre, till att det skapas ”martyrer” i klassrummet: ”modiga klasskamrater som vågar stå upp mot auktoriteter och försvara offrens rättigheter”. Antisemitismens gift kan vara väldigt starkt; dunkla påståenden om judarnas ”dolda” makt, deras försåtliga agerande i media och ondskefulla planer.

Men jag befarar att denna konflikt även återspeglar ett misslyckande för politiken och politikerna. I ett bredare perspektiv så finns ett starkt behov av att judiska och arabiska/muslimska representanter börjar kommunicera med varandra och etablerar en ärlig dialog som grundas på principen om harmonisk samexistens. Självkritik måste idkas av alla. Det är nödvändigt att antisemitiska uttalanden som görs av en del muslimer och araber fördöms, och samtidigt är det också judiska ledares, religiösa såväl som sekulära, ansvar att protestera mot diskrimineringen av araber och/eller muslimer.

Lärare och elever måste inse att denna konflikt inte kan lösas i klassrummet. Det viktiga här är att  klargöra vad det är vi talar om. Är det politik? Religion? Historia? Vi måste urskilja vad det är vi diskuterar och vara tydliga i detta. Att inte låta känslor ta över och att inte blanda in alla frågor i en och samma diskussion är av fundamental betydelse.

Även ämnet islamofobi kan sammanblandas med frågor som rör religion och politiska konflikter. Vilka råd vill du ge lärare som arbetar med detta tema?

Ett verkligt pluralistiskt samhälle är omöjligt utan en fostran som lär oss om komplexiteten dels i det som formar oss som individer och dels i sådant vi har gemensamt med andra, oavsett vad som skiljer oss åt. I förlängningen av denna fostran ligger utvecklingen av samverkansprojekt som engagerar sig i de sociala och politiska frågor som berör oss alla, inklusive diskriminering (av kvinnor, minoriteter osv), rasism, arbetslöshet och andra sociala och stadsplaneringsfrågor.

Av avgörande betydelse är att man skiljer mellan sociala och politiska problem å den ena sidan och religiösa frågor å den andra: både muslimer och icke-muslimer måste ”avislamisera” de sociala klyftorna, därför att arbetslöshet, våld och marginalisering har ingenting med islam eller muslimsk identitet att göra.

Det finns även ett fortsatt behov av utbildning om muslimers historiska och kulturella bakgrunder och bidrag till europeiska samhällen. Detta är frågor som muslimer själva många gånger saknar kunskap om. Det finns några webbsidor och studiematerial som är användbara när man arbetar med detta. Webbsidan www.1001inventions.com belyser muslimers bidrag till den moderna civilisationen och organisationer som ODIHR har tagit fram material om hur islamofobi kan motverkas genom utbildning.

Intervjuare: Henrik Bachner

Översättning: Henrik Bachner med hjälp av Stéphane Bruchfeld.