Publicerad i SKMA Nyhetsbrev mars 2013

Gästkrönika av Lawen Mohtadi

Vi har bestämt träff utanför Budapests stora synagoga. Hon måste ha gått för längesen, tänker jag när jag kliver ur taxin, jag är mer än lovligt sen.

Det är eftermiddag. Den milda vårluften kommer snart att gå över i kvällskyla. Jag sätter mig på en av bänkarna utanför huvudingången. Jag måste samla tankarna. Intervjun med Ágnes Daróczi tog längre tid än vad jag hade planerat. Det var hon som fick bryta upp till slut, jag hade kunnat lyssna hela kvällen. På hur hon växte upp i en by nära den rumänska gränsen, på hur hon blev ivägskickad för att studera i en stad, en stor skrämmande stad där hon saknade sin familj varje dag. På hur hon hittade till böckerna, till dikterna, på hur hon lärde sig att bli bra på att recitera dem, först inför klassen och senare inför hela folket, en svarthårig flicka som läste dikter på romanes, i den ungerska statstelevisionen. På hur regimen inte tyckte om att romer hade ett eget språk, det rimmade inte väl med den kommunistiska ideologin.

Allt det här sitter jag och tänker på när K plötsligt dyker upp på cykel. Vi promenerar långsamt till en restaurang i närheten, alltmedan jag gång på gång erbjuder mina ursäkter.

K och jag fick kontakt för ungefär tre år sen. Jag följde händelserna i byn Gyöngyöspata. Under flera månaders tid marscherade ungerska nazister med jämna mellanrum genom det lilla samhället. De bar uniformer och hakkors. Romerna var rädda. De höll sina barn inomhus.

När nazisterna anordnade ett så kallat ”träningsläger” intill byn gick den mentala terrorn över i ren skräck. 277 kvinnor och barn evakuerades. Enligt officiella källor handlade det om en påskutflykt, en weekendresa ungefär. Jag antar att ingen politiker var beredd att stå upp och säga att mitt i dagens Europa tvingas människor lämna sina hem för att nynazister intagit deras kvarter.

Från mitt skrivbord hemma i Stockholm kunde jag mest bara förlita mig på andrahandsuppgifter i framför allt brittisk media. Det var frustrerande. När jag hittade en blogg av en grupp unga aktivister från Budapest som åkt till byn för att genom sin närvaro stödja romerna och dokumentera händelseutvecklingen blev jag glad. K var en av dem. Glad förresten, det är nog inte rätt ord. Jag kände en bit lättnad. Och jag kände solidaritet med deras allvar.

Nu sitter vi på en gaybar mitt i det som var det judiska gettot under kriget. Utanför står människor i små grupper och röker. Jag frågar K om hon känner någon koppling till andra kritiska röster, till en rörelse. En liten, marginell rörelse, säger hon, mest bestående av unga människor som reagerar mot nationalismen och homofobin. Men namnkunniga författare, konstnärer och politiker ger hon inte mycket för. Man hör sällan från dem, säger hon.

Det är en uppfattning hon delar med Ágnes Daróczi. Daróczi har varit med länge. På 70-talet anordnade hon den första utställningen med romska konstnärer. Efter kommunismens fall startade hon en kulturorganisation som fortfarande är levande och själv är hon alltjämt aktiv i kampen för romernas mänskliga rättigheter. När vi sågs tidigare under dagen uttryckte Ágnes Daróczi oro för att antiziganismen och antisemitismen vinner ny mark, utan att någon egentligen protesterar.

I baren köper K nya drinkar. Jag tänker att jag ska fråga om hon någonsin är rädd. Hennes arbete är synligt för den som vill se och hon hänger på queera barer i de gamla judiska kvarteren. Men jag stoppar mig själv. Det är ingen bra fråga. Människor har alltid gjort det hon gör. De bara gör det.

På väg hem till hotellet stannar jag vid minnesmärket. Jag har gått förbi det flera gånger varje dag och velat gå in på gården, men porten har hela tiden varit låst. Nu slinker jag in när porten öppnas för en bil. Ett slitet valv leder in till gården. Bortsett från fotsteg i en portgång någonstans hörs bara vinden och löven. Jag står där ett tag, framför muren till det som en gång var gettot. Stadens minne är äldre än människornas. Men det är människorna som kan tala.

Lawen Mohtadi

Journalist och författare till ”Den dag jag blir fri. En bok om Katarina Taikon”. Mottagare av Sara Lidman-priset 2013.