”Du som tysk” eller varför det är okej att känna sig skyldig

Publicerad i SKMA Nyhetsbrev mars 2013

Antifascism betyder inte samma sak för den svenska vänstern som för den tyska. Det märks i förhållningssättet till antisemitismen, Förintelsen och Israel. Det menar Anna Diegelmann, tysk vänsterradikal med erfarenhet av antifascistiskt arbete i både Tyskland och Sverige.  

Förintelsen är för mig själva grunden till att vara antifascist. Antifascistisk praxis har för mig alltid haft två aspekter: att bekämpa nutida nazister och att vårda minnet av nazisternas offer. Men denna koppling känns inte lika självklar längre sedan jag flyttade till Sverige.

När jag träffar nya människor i Sverige, så brukar samtalet oftast komma in på nationalsocialismen och kriget. Då finns det en klassisk öppningsfras: ”Du känner dig väl inte skyldig, va?” Underförstått att det borde jag absolut inte göra. För att det var mina morföräldrar, inte jag, för att det måste få vara slut med det någon gång, för att det är allmänt fel att känna skuld för någonting som man inte själv har gjort. Jag har också ett klassiskt svar till det: ”Jag känner inte skuld, jag känner ansvar.” Det brukar mötas med uppskattande nickar, men det är lögn. Visst känner jag skuld. Och i motsats till de flesta i Sverige kan jag inte se något fel i det.

Jag är den tredje generationen efter den tyska nationalsocialismen. Täterenkel, som det heter på tyska. Jag tänker i kategorier av offer och gärningsmän, medlöperi och motstånd – det gör kanske inte hela Tyskland, men det gör jag och jag vet att det gör många barn och barnbarn till överlevande också. Jag förstår att det är svårt för dem att träffa mig som tysk. Att de är skeptiska och vill veta var jag står. Jag skäms för mitt namn, för mitt språk och för mitt pass. Jag känner ett stort behov av att göra något med detta arv.

Jag vill visa att jag har gjort ett val i den mån jag kan, nämligen att ta ställning mot antisemitismen, mot nynazismen, mot allt som strider mot detta som vi påstås skulle ha lärt oss av Förintelsen. Den historiska skulden blir min nutida skuld. Jag kan visa att jag har gjort ett val vad gäller mitt arv. Men i Sverige kan några av mina judiska vänner inte förstå varför jag definierar mig som vänsterradikal – jag har ju väldigt låg tolerans mot antisemitism, till skillnad från de flesta inom den radikala vänstern här?

Förintelsens konsekvenser

Vad jag har lärt mig i Tyskland och av dess i alla fall delvis skuldmedvetna offentliga diskurs är: för det första, ha respekt för Förintelsens offer. Offer i den bemärkelsen är både de som dog och de som överlevde men traumatiserades i lägren, förlorade sina familjer och sina hem. Respekt i den bemärkelsen att deras upplevelser, deras trauman och förluster inte får ifrågasättas och inte relativiseras genom att, till exempel, jämföra dem med andra händelser.

För det andra, acceptera att Förintelsen hade genomgripande politiska och ekonomiska konsekvenser, i Tyskland och internationellt. En av dessa konsekvenser är staten Israel, ett skyddsrum för de judar som mina morföräldrar inte kunde komma åt. Flaggan med davidsstjärnan är också en symbol för att nazisternas försök att slutgiltigt lösa ”judefrågan” har misslyckats. Sedan 1990-talet ifrågasätter man i den tyska vänstern inte Israels existensrätt, oavsett vad man annars tycker om en halvreligiös högmilitariserad stat och om den komplexa Mellanösternkonflikten i sin helhet. Israel får kritiseras, men ska ha rätt att existera, det är basen för alla samtal om ämnet.

Svensk antifascism

Tillbaka till livet i Sverige: här är Israels existensrätt inte lika självklar, framför allt inte inom vänstern. Vissa påståenden och uttryck som jag har lärt mig är antisemitiska är helt accepterade här: att jämföra Israel med Nazityskland och offren med förövaren, till exempel genom att hävda att Israel för ett ”förintelsekrig” i Mellanöstern. Att likställa sionism med fascism. Att ifrågasätta nödvändigheten av ett skyddsrum för judar.

Att välja aktionsformer och symboler som ”Bojkotta Israel” som påminner om mina morföräldrars ”Deutsche, kauft nicht beim Juden” (Tyskar, köp inte av judar). Eller ”Burn Israel”, som faktiskt kommer nära den ordagranna betydelsen av Holocaust. Att hävda att Förintelsen används av judarna/Israel för att uppnå mer makt i världen respektive mer pengar. Att hävda eller att antyda sådana saker är uppenbarligen okej i Sverige, inte överallt och inte överallt inom vänstern, men det förekommer.

Jag är antifascist och därför ser jag antisemitism, liksom rasism, som fenomen som har sina rötter i samhällets kärna och som måste bekämpas i alla sina uttrycksformer. Jag har förstått att den svenska vänstern har en annan självdefinition, särskilt vad gäller antisemitismen, eller så har de bara andra föreställningar om vad som är antisemitiskt.

”Inte lika känsligt här”

När jag blir upprörd över antisemitism får jag, i samtal med svenskar, höra en annan klassisk replik: ”Det är klart att du som tysk reagerar på det här. För oss är det inte lika känsligt.”

Det är helt okej enligt min åsikt att skämta om, kritisera eller förlöjliga alla former av tyska nationella diskurser och traditioner, gärna också den att man har en tendens att framställa sig själv som väktare över alla andras synder. Men vad säger det egentligen? Att jag som tysk är mer medveten om antisemitismen? Eller snarare att en och samma sak är mindre känslig – dvs antisemitisk – i Sverige än i Tyskland, på grund av att nationalsocialismen växte just där?

Repliken ”du som tysk” kan också förstås som att visst är det respektlöst och relativiserande att till exempel använda begrepp som koncentrationsläger för äldreomsorg, men jag som tysk är mer förpliktad till att hålla den respekten än andra, till exempel svenskar. Ok, som sagt, jag tycker att det går bra att känna sig skyldig, så jag som tysk får ta det. Men man kan ju fråga sig om offren har förtjänat mindre respekt i Sverige än i Tyskland.

Historiebearbetning

Det finns också de som säger till mig: ”Jo, Tyskland har ju varit så mycket bättre på att ta itu med sin historia än vad vi har varit.” Till det har jag inget klassiskt svar. För att det träffar pricksäkert mitt i min egen dubbelhet vad gäller frågan. Ibland tänker jag, jo, det stämmer, lägg av med att hävda att ni inte hade någonting med Nazityskland att göra och att ni inte visste och lägg av att tro att ni är det snällaste landet i hela världen. Lägg gärna samtidigt också av med helt opolitiska och konsekvenslösa manifestationer av sorg över Förintelsen. Medge att människorna här, grannar, vänner, släkt, kan ha varit nationalsocialister, antisemiter i olika grader, att de i alla fall inte var motståndsmän. Medge samtidigt också att även idag finns det rasistiska och antisemitiska inställningar i hela samhället. Så långt har man ju kommit i Tyskland: man har medgett att de flesta stod på fel sida och många gör det fortfarande. Eller?

Jag vet att det inte stämmer. Bortsett från löpsedlarna och det skrivna ordet frodas antisemitism i samband med historierevisionism i Tyskland. Andra världskriget förs på nytt i Tysklands barer, och den här gången vinns det. Men även det officiella Tyskland har bara bra PR i frågan. En stor del av den tyska vänsterns arbete går ut på att kritisera regeringen för sin hantering av det nationalsocialistiska arvet. Deutsche Täter sind keine Opfer, säger vi om och om igen: Tyska förövare är inga offer. Den 8 maj tackar vi de allierade för befrielsen. I februari demonstrerar vi mot nazisterna som håller minnesmanifestation för offren för bombningen av Dresden. Den 9 november anordnar vi minnesmanifestationer för de judiska offren för ”Kristallnatten” (som man kallar Pogromnatten på tyska för att Kristallnatten är nazisternas begrepp) och mot nutida antisemitism. Allt detta är en självklar del av vår antifascistiska praxis, men ingenting som det tyska majoritetssamhället nödvändigtvis sysslar med.

Olika acceptans

Att få Tyskland här i Sverige framställt som ett exempel på en fantastisk uppgörelse med historien är absurt. Men jämfört med Sverige finns det andra gränsdragningar för vad som får sägas i offentliga sammanhang, både angående nationalsocialismen som historisk period och modern antisemitism. Sådana kommentarer som under en artikel i DN om den nutida antisemitismen i Tyskland, där nästan varje kommentar upptog en ny antisemitisk stereotyp, från judarnas makt över media via judarnas exploatering av Förintelsen till Israels instrumentalisering av Förintelsen för sin egen agenda – sådant skulle aldrig tillåtas i Tyskland!

Och där är det igen. Mitt arv från övermänniskorna. Som vet hur man ska göra. Tidigare visste vi hur man skulle göra för att bli av med judarna, nuförtiden vet vi uppenbarligen hur man ska göra för att skydda judarna. Jag avskyr mig själv för det, för att jag så lätt köpt Tysklands officiella skuldretorik. Och jag avskyr mig själv för att jag så lätt faller in i övermänniskans självgoda översitteri. För att det är en till sak som jag som tysk har lärt mig: vi går inte säkra från oss själva.

Mina morföräldrar var inga dåliga människor, inga monster, de älskade sina familjer, de ville göra rätt för sig, de hade en uppfattning om vad som var rättvist och vad som inte var det. Trots detta blev de anhängare av ett system som åstadkom den industrialiserade förintelsen av miljoner människor som ansågs som icke-önskvärda. Även i Sverige handlar debatten ju mycket om att ”förstå” Förintelsen, att förstå hur vanliga människor kunde blir massmördare.

Det som jag har förstått är att det sitter i mig själv, potentialen att bli mördare, att veta bättre vem som förtjänar att leva än andra, att dela upp världen i rätt och fel efter eget behag. Det känner jag mig också skyldig för, potentialen jag anar i mig själv och i alla andra människor, just för att mina snälla farföräldrar hade det i sig. Vi går inte säkra från oss själva, och mitt tyska skuldtyngda arv tvingar mig till självrannsakan angående mina egna stereotyper, tankar, handlingar. Jag vet att jag måste välja sida varje dag. Om det nu är en särskilt tysk insikt, det får andra avgöra.

Anna Diegelmann

Tidigare medlem i gruppen ”Avanti – Projekt undogmatische Linke” som bl a bedriver antifascistisk politik i olika städer i norra Tyskland.