Vittnena, minnena och litteraturen

Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2012.

När de sista överlevande från Förintelsen gått ur tiden kommer litteraturens roll för att återskapa och gestalta denna katastrof att bli än viktigare. Det hävdade Svante Weyler i sitt anförande i samband med att minnet av novemberpogromen 1938 högtidlighölls i Stockholms stora synagoga den 8 november 2012. Här återges hans tal.

Idag för precis en vecka sedan begravdes Cordelia Edvardson, journalist, författare och överlevande. I en av sina krönikor i Svenska Dagbladet, publicerad den 6 juni 2003 berättar hon historien om den förste israelen som deltog i en rymdfärd, Ilon Ramon. Han hade i rymdfarkosten tagit med sig en torarulle, en bägare med sabbatsvin och en teckning av Petr Ginz. Teckningen var gjord i koncentrationslägret Theresienstadt och föreställde ett månlandskap. Så här skrev Cordelia:

Ramon var säkert medveten om denna symbols innebörd. Hans föräldrar tillhör förintelsens överlevande. Ramon var deras och deras likars representant i rymden. Hans rymdfärd var också deras resa från den djupaste förnedringen till heder, ära och triumf. Men de döda skulle heller inte glömmas, de företräddes av Petr Ginz.

Ramon skulle aldrig återkomma från rymden, rymdfärjan Columbia exploderade, men det är inte för att påminna om det som jag återberättar den här historien. Utan för det som Cordelia fortsatte sin krönika med:

Jag kände inte Petr Ginz”, skriver hon, ”men under några månader måste vi samtidigt ha varit i Theresienstadt. Vi delade också samma öde, också jag gick på ”transport”, som det kallades, till Auschwitz. Där skildes våra vägar. Själv fann jag nåd inför dr Mengeles ögon, och viftades till vänster. Jag skulle få leva ännu en tid. Petr Ginz hänvisades till höger, till den mycket längre kön som började sin marsch till gaskamrarna. Eller blandar jag ihop det? De ännu levande till höger och de dödsdömda till vänster. Jag minns inte.

Det är vid de där sista orden – ”jag minns inte” –  jag skulle vilja dröja en stund, det är i dem skärningspunkten mellan det bevittnade, det erinrade och det återskapade ligger eller, om man så vill, mellan vittnena, minnena och litteraturen.

För de allra flesta av oss spelar det verkligen ingen roll åt vilket håll dr Mengele hänvisade Petr Ginz och Cordelia Edvardson. För historikerna kan det däremot vara avgörande. Eller för juristerna.

Fiktionens värld

I januari 2000 inleddes en märklig rättegång i London. Den engelske historikern David Irving hade stämt den amerikanska forskaren och författaren Deborah Lipstadt för förtal. Hon hade kallat honom charlatan och förintelseförnekare, han ville få sin heder återupprättad. För de allra flesta utomstående var saken glasklar: Irving hade på ett osedvanligt skickligt sätt satt i system att sprida osäkerhet om gaskamrarnas existens. Men för domstolen var saken mer komplicerad. Det gällde helt enkelt att kunna bevisa Förintelsen, inte att minnas den. För advokaterna precis som för oss andra var det mycket som stod på spel: förlorade man denna rättegång skulle det innebära juridiskt klartecken inte bara för Irving utan för alla andra Förintelseförnekare.

En sak var advokaterna på Lipstadts sida tidigt klara över: i domstolen var det väsentligt att exakt kunna bevisa huruvida dr Mengele eller någon annan hade pekat till vänster eller till höger. Och eftersom många av de överlevande vittnena från Auschwitz och de andra dödslägren kanske skulle kunna återge dr Mengeles ord och ansiktsuttryck helt exakt, men vara osäkra på vilken dag de hade stått inför honom, eller åt vilket håll han hade pekat, så bestämde sig advokaterna för att avstå från att kalla in överlevande som vittnen till domstolen.

Imre Kertész, den ungerske författaren och Nobelpristagaren, är mycket medveten om den här skillnaden mellan vittnesmål, minne och återskapande. I sin självbiografi, Dossier K, som han givit formen av ett slags sokratisk dialog, där han själv står för både frågorna och svaren, reflekterar han över förhållandet mellan självbiografi och roman. ”Självbiografin minns någonting”, säger Kertész, medan ”fiktionen skapar en värld” och han menar följdriktigt att hans skildring Mannen utan öde, där han berättar om den unge pojken Köves som i augusti 1944 skickas till Auschwitz och Buchenwald, är en roman, trots att det är uppenbart för varje läsare att den bygger på författarens egna erfarenheter.

Erinringen, menar Kertész, återskapar en värld, men kan inte gå utöver den. Men det gör fiktionen. ”Fiktionens värld är en suverän värld, som föds i författarens huvud och följer konstens och litteraturens lagar. När det gäller fiktion är varje detalj en uppfinning av författaren, varje moment…”

Här avbryter sig Kertész och ställer frågan: ”Du vill väl ändå inte säga att det är du som har uppfunnit Auschwitz?”

Litteraturens värde

Svaret och dess betydelse har jag själv grunnat på ända sedan jag läste det första gången.  Så här svarar alltså Kertész. ”Jo, det förhåller sig i viss mening så. I romanen måste jag uppfinna och skapa Auschwitz. Jag fick inte stödja mig på de yttre, så kallade historiska fakta utanför romanen. Allt måste ske med hjälp av språkets och kompositionens trollkraft.”

Jag kan inte påstå att jag till fullo förstår hur Kertész tänker och resonerar, ibland säger han också i sin självbiografi emot sig själv. Men en sak är jag säker på: Imre Kertész tillskriver litteraturen, den återskapade världen som lyder språkets och ibland också fiktionens lagar, ett mycket större värde, kanske rentav ett mycket större sanningsvärde, än den rena faktaframställningen. Han förnekar inte betydelsen hos historiska fakta, han bara varnar för en överdriven tro på deras inneboende kraft. För honom handlar det aldrig om höger eller vänster, för honom handlar det om att återskapa den situation – för att tala med existentialisterna – som pojken befann sig i. Den situation där de inte visste vad som skulle hända, det handlade för Kertész om att liksom frigöra sig från historiens facit, det som gör att allt, till och med det allra värsta, kan förefalla rationellt, nästan begripligt. Han vill med litteraturens hjälp åter ställa oss inför det irrationella, inför, med hans egna ord, ”känslan av att vara förlorad”. Den som själv besökt Auschwitz och också läst Kertész roman Mannen utan öde kan själv bilda sig en uppfattning om förhållandet mellan det faktiska och det fiktiva i det här fallet. Och en sak är klar: det är lättare för en David Irving att ifrågasätta lägret än romanen, hur paradoxalt det än kan låta.

Det som Imre Kertész säger om Auschwitz kan lika väl gälla för de händelser som föregick den slutgiltiga katastrofen för Europas judar och därmed också för den dag, den 9 november 1938, som vi samlats för att högtidlighålla minnet av idag. Det viktigaste kan inte vara, längre, att räkna antalet sönderslagna butiksrutor i Berlin, eller att beräkna de ekonomiska konsekvenserna för butiksinnehavarna. Det är viktigt, men inte det viktigaste. Den 9 november 1938 kommer aldrig att återkomma. Vi kommer kanske tvingas uppleva liknande händelser, men aldrig exakt densamma.

Men vi kommer att uppleva känslan av att ”vara förlorad”. Frågan är bara vad som bäst kan förmå oss att först känna igen den känslan, sen sätta den i relation till historien för att till sist omvandla den till handling, till motstånd.

När vittnena är borta

Snart är de sista vittnena borta. Snart finns det ingen att ringa till, ingen att kalla till vittnesbåset eller att skicka ut i skolorna. De levande vittnena har ända tills nu tjänat som ett slags försäkring för oss andra, snart återstår bara deras vittnesbörd.

Jag mötte nyligen den israeliske författaren Amir Gutfreund som var på besök i Sverige. Han bekräftade det jag hade hört från en annan israelisk författare, Lizzie Doron, precis som Gutfreund barn till överlevare, nämligen att överlevarnas historier länge inte hade någon framträdande plats i det offentliga Israel. Precis som här alltså, idag är det ju nästan svårt att föreställa sig den nästan kompakta tystnad som rådde kring Förintelsen under de första tre decennierna efter krigets slut. Vittnena var inte särskilt välkomna, med andra ord. Men de kanske inte heller var så angelägna om att berätta. När Lizzie Doron frågade sin egen mor om vad som hade hänt henne under Förintelsen svarade modern bara: ”Ta du hand om livet så tar jag hand om döden.”

Den här frånvaron i Israel av de överlevandes berättelser var en överraskning för mig, förmodligen därför att min kunskap om den israeliska politiska och kulturella offentligheten är så begränsad och min naivitet därför stor, men jag misstänker att det kommer som en överraskning för många andra också. Över denna frånvaro skulle man kunna tänka sig att författaren Amir Gutfreund var väldigt upprörd, både å egna och sina föräldrars vägnar. Men inte alls, han utnyttjade det i stället som författare. När han gick till arkiven så fann han ju vittnesbörden där och märkte snart att de liknade Cordelia Edvardsons. Människor mindes, men de mindes olika. Vänster –  höger, en solig dag –  en molnig dag, det var en måndag, nej det var en onsdag. Alla de här motsägelserna, verkliga eller skenbara, som ju nästan alla kunde tillskrivas det mänskliga minnets ofullkomlighet, skänkte plötsligt Gutfreund frihet, friheten att skapa, samma slags frihet som Imre Kertész talar om. Det är självfallet en frihet som kan missbrukas. Det kan leda till ytliga skildringar, till kitsch, och det kan leda till falska skildringar.

Men just för att historien aldrig upprepar sig i identisk form, kommer litteraturen som återskapar historien att bli desto viktigare, för dess oerhörda kraft och förmåga att gestalta situationer och  känslor som aldrig försvinner, så som historiska fakta tenderar att göra.

Vem är det jag vill hänvisa mina barn till för att de ska förstå vilket lidande Napoleons erövringskrig åstadkom? Jo, till Tolstojs Krig och fred. Och vem gestaltar första världskrigets helveten bättre än Erich Maria Remarque i På västfronten intet nytt. Och den som i framtiden vill förstå, på djupet förstå vad som hände i människorna i Berlin och alla de andra tyska städer där Kristallnattens härjningar ägde rum, den kommer vi uppmana att läsa Cordelia Edvardsons Bränt barn söker sig till elden och Imre Kertész romaner. Inte för att de var vittnen, inte för deras enkla sanningar, utan för deras komplicerade, återskapade, gestaltade sanningar.

Om de insikter som kan vinnas ur deras verk sen kan omvandlas till handling och motstånd, det är en helt annan fråga. Det är helt enkelt vår egen fråga.

Svante Weyler

Förläggare och skribent

Minnesceremonin den 8 november 2012 arrangerades av SKMA i samarbete med Judiska församlingen i Stockholm och Föreningen Förintelsens Överlevande.