På Galleri Martin Bryder i Lund har konstnären Carl Michael von Hausswolff under större delen av november ställt ut sitt verk ”Memory Works”. (Dock har enligt information på galleriets hemsida utställningen nu stängts i förtid.) Konstnären säger sig bl.a. ha använt mänskliga kvarlevor i form av aska som han samlat under en resa i Polen redan 1989. De ska härröra från en av krematorieugnarna i det f.d. krigsfånge-, koncentrations- och dödslägret Majdanek vid Lublin. För några år sedan beslutade von Hausswolff att ”göra något” med askan, och blandade ut den i vatten som han använde till några akvareller. Många har med rätta upprörts över dessa utställda verk. En del har också uppfattat tilltaget som ett uttryck för antisemitism, men det finns inga tecken på att detta har varit konstnärens avsikt.

Mycket kring historien är oklart. Är den alls sann? Är det aska från krematorieugnarna i Majdanek som von Hausswolff använt till sina akvareller, eller är det ett påhitt? Och om det verkligen är mänskliga kvarlevor är det omöjligt att avgöra vem de tillhört. Större delen av dödsoffren i Majdanek var judar, men icke-judiska polacker, sovjetiska krigsfångar och många andra mördades också där.

Förutsatt att det är mänsklig aska från Majdanek som använts till akvarellerna står följande klart: Även om det framgått att CM von Hauswolffs tema varit det historiska och mänskliga minnet, och att han sagt sig vilja visa fram ”energier och minnen” från ”människor torterade, plågade och mördade av andra människor”, så har de mördade människornas värdighet och rätt att inte än en gång vara objekt för andras ändamål djupt kränkts. Majdanek är en gigantisk mordplats. Men platsen är också de mördades grav och sista viloplats.

Denna beklagansvärda historia sätter samtidigt fokus på ett större problem. Det är tyvärr vare sig första eller sista gången någon plockar med sig aska eller andra kvarlevor och föremål från platser som Majdanek. I många f.d. läger och andra mordplatser från Förintelsen och andra världskriget har mänskliga kvarlevor varit mer eller mindre lätt tillgängliga, och för vissa har sådana ”souvenirer” av varierande skäl alltid varit attraktiva. Därför är det viktigt att existerande lagstiftning tillämpas för att så långt möjligt stävja och beivra sådant, och att den vid behov skärps.

SKMA