Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborgs senaste försök att rättfärdiga Donald Boströms famösa artikel från 2009 misslyckades. När även radioprogrammet Medierna påpekade att ingenting nytt framkommit som skulle kunna ge Aftonbladet och Boström rätt, använde Linderborg sin egen sida för att ventilera sitt raseri. Svaret bestod av en serie lögner, skriver Charlotte Wiberg.
För några veckor sedan sände det mediagranskande radioprogrammet Medierna ett inslag om den återuppväckta Boström-affären och Aftonbladets triumferande segerproklamation. Medierna fann, inte överraskande, att det inte direkt kommit fram något nytt sen sist som skulle kunna ge Åsa Linderborg och Aftonbladet rätt. Att det Boström, Filter och Aftonbladet Kultur hänvisar till som nya uppgifter handlar om något som uppdagades i Israel redan för tio år sedan, och som givit upphov till en mängd rättsprocesser sedan dess. Att det enda som Boströms artikel åstadkommit är att den här skandalen rörande organstölder och annat på det rättsmedicinska institutet Abu Kabir åter aktualiserats och nu inför en internationell mediapublik.
Åsa Linderborg, som har svårt att erkänna misstag, använde omedelbart sin egen sida till att ventilera sitt raseri. Och radade upp lögnaktighet efter lögnaktighet i sitt gensvar på Mediernas inslag.
1) Den första lögnen återfinns redan i rubriken. Och jag antar att Linderborg som chef för kultursidan åtminstone givit den grönt ljus även om hon kanske inte satt den själv (jag kan förstås inte riktigt arbetsgången här). ”Medierna försvarar Israel – till varje pris”, heter det. Linderborg vet ju att det som skedde på Abu Kabir skedde på grund av personer som arbetade där. Men gång på gång skriver hon att det handlar om ”Israel”, alltså som om hela landets agerande var vad saken handlar om. Och om något kan en väl säga att Medierna inte precis bidrog till att klargöra den helt avgörande distinktionen mellan om landet Israel ägnat sig åt organstölder eller om någon/några individer i Israel gjort det. De som då Boströmaffären briserade hävdade att några organstölder inte ägt rum har fått fel, sades det i programmet. Men historien om Abu Kabir togs upp redan några dagar efter Boströmsartikelns publicering, i en motartikel på Newsmill, och ingen protesterade mot den. Många protesterade däremot mot det Boströms text implicerade, vilket var något annat och betydligt mer vittomfattande. Visst finns det de som tenderar att alltid rusa till Israels försvar oavsett vad frågan gäller. Men väldigt få ens av dessa skulle förneka att det begås brott och finns kriminella individer i Israel liksom i alla andra länder. Kort sagt är det precis som Linderborg själv skriver i en av hennes få sanna meningar: ”Det var en horribel tanke, menade ett samfällt drev, att Israel höll på med organstöld.” Ja, det är verkligen en horribel tanke att organstöld skulle äga rum på nationell nivå vilket land det än handlar om. Och ”drevet” hade naturligtvis helt rätt.
2) Den andra lögnen har alltså redan nämnts – den att ingen skulle ha talat om Abu Kabir under åren sedan publiceringen av Boströms artikel. Att det skulle ha ägt rum en ”mörkläggning”. Det är naturligtvis inte sant. Frilansskribenten Anna Veeder har sedan 2009 skrivit och talat om saken upprepade gånger. Artiklar av henne kan läsas på Newsmill (här och här) och hon skrev en djuplodande text i SKMA:s nyhetsblad. Samtidigt har hon hela tiden varit skarpt kritisk mot Boströms minst sagt missvisande artikel.
3) Ordet ”mörkläggning” följs av ”skräckvälde” i Linderborgs bara alltför välbekanta retorik. Dunkla krafter som ”till varje pris försvarar Israel” hindrar en fri diskussion. Och central är den enskilda individen och forskaren Henrik Bachner, som i Linderborgs föreställningsvärld har så stor makt att ”medierna följer efter av rädsla” när han riktar kritik mot någon. Han ska enligt henne ”alltsedan 1970-talet anklagat alla israelkritiker för att vara antisemiter”. Nu var Bachner inte verksam som skribent under 1970-talet (ännu en sån där jobbig faktauppgift som Linderborg inte anser sig behöva kolla upp). Men det är förstås inte det riktigt besvärande. Det är svårt att med förnuftsargument försöka bemöta Åsa Linderborgs groteskt verklighetsfrämmande resonemang – hur bevisa att privatpersonen och skribenten Henrik Bachner inte ägnar sig åt ”diskussionssabotage och skräckvälde”, och styr vem som får tala och vad som får sägas i svenska medier. Man skulle ju dock kunna peka på den betydligt större och direkta makt Linderborg själv i egenskap av redaktionschef på Sveriges mest lästa tidning har. Men då måste vi hålla oss på verklighetens trista nivå och lämna de upphetsade feberdrömmarna ett tag.
Och då faller också det slentrianmässiga resonemanget om att ”den som kritiserar Israel kallas antisemit”. Bachner skriver i sin artikel i DN om reaktionerna på Boströms artikel att: ”Sin vana trogen levererade till exempel den israeliska högerregeringen omdömeslösheter på hög volym.” Men, det är klart – i Linderborgs kretsar kanske bara en hatisk attityd mot själva statsbildningen räknas som trovärdig ”kritik av Israel”.
4) Med sitt sedvanliga förakt för korrekt information kallar Linderborg den amerikanska antropologen Nancy Scheper-Hughes för Nancy Schephard Huges. Men allvarligare är, återigen, Linderborgs sedvanliga tendens att pervertera faktiska omständigheter. Scheper-Hughes släppte sin forskning ”för att stödja Aftonbladets publicering”, skriver Linderborg. Well. Vad har den amerikanska forskaren egentligen sagt om Boströms epistel? Jo, 3/4 2010 kallade hon i ett annat inslag i Medierna artikeln för rörig och missvisande, och menade att den demoniserade Israel som ett exceptionellt ondskefullt land.
5) Den kanske grövsta lögnen Linderborg drar till med är ändå denna: ”En reporter på Sveriges Radio som jag intervjuades av häromdagen, menade att mödrarnas anklagelse mot israeliska armén var mycket värre än att tusentals palestinier de facto skjutits ihjäl och plundrats på kroppsdelar.” Det där är naturligtvis inget som sades i Medierna. Och programledningen lät twittra ut att den reporter som intervjuade Linderborg naturligtvis inte sagt något sådant under sin kontakt med Linderborg.
Att Aftonbladet Kultur och Linderborg nu gått ut med en stor antirasistisk kampanj är förstås välkommet, men med tanke på hur kallhamrat och cyniskt kulturchefen Åsa Linderborg ägnat sig åt att förstärka antisemitiska mytbilder och spä på antisemitismen i världen är det inte utan att det hela ändå ger en lite fadd smak i munnen.
Charlotte Wiberg
Fri skribent, bloggar på Kamferdroppar