Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2012.

Mathan Ravid rapporterar från konferenser om högerextremism och antirasistiskt arbete.

I början av 1990-talet drabbades det återförenade Tyskland av en ökad eller åtminstone mer synbar främlingsfientlighet, rasism och nynazism, som bland annat resulterade i en våg av svåra våldsbrott. Den högerextrema rörelsen i Tyskland är än idag relativt stark, inte minst i vad som ibland kallas ”de nya förbundsdelstaterna” (forna Östtyskland). Samtidigt har de senaste 20 åren sett tydliga framgångar i arbetet mot tysk högerextremism. Exempel återfinns inte minst i förbundsdelstaten Brandenburg, som omger huvudstaden Berlin.

Just framstegen och utmaningarna med antirasistiskt arbete stod i fokus för den tvådagarskonferens jag besökte i början av oktober, under rubriken ”Högerextremism i Brandenburg – tillbakablickar, utvärdering och perspektiv”. Som arrangörer stod Moses Mendelssohncentret i Potsdam samt muséet i koncentrationslägret Sachsenhausen, där mötet också delvis ägde rum. Bland de många deltagarna fanns politiker, akademiker och representanter för antirasistiska organisationer.

Paralleller

Som svensk var det väldigt intressant att ta del av situationen i vårt grannland, då man i vissa fall kan dra tydliga paralleller till vår egen nutidshistoria. Under 1990-talet såg Tyskland hur flyktingförläggningar attackerades och hur asylsökande trakasserades, hur rasistiskt motiverade mord begicks samt hur minnesplatser som koncentrationslägret i Sachsenhausen utsattes för brandattentat.

Med facit i hand tycks den tyska polisen ofta ha reagerat med en ödesdiger passivitet, samtidigt som en apologetisk hållning i delar av media och bland vissa framträdande politiker resulterade i ett skuldbeläggande av offren. Ibland framställdes en påstådd ”invasion” av asylsökande som den egentliga orsaken till extremism och hatbrott. Sammantaget ett klimat inte helt olikt det som rådde i Sverige under samma period.

Några dagar efter konferensen i Tyskland bar det av mot den polska huvudstaden Warszawa, där jag deltog i ett tvådagarsseminarium om utsatta minoriteter. Arrangörer var Kantorcentret vid Tel Aviv universitet. Bland samarbetspartnerna fanns den polska antirasistiska organisationen Never Again Association, UEFA:s huvudpartner i dess arbete mot rasism inför och under förra sommarens fotbolls-EM.

Forskare från fem olika kontinenter fanns på plats och redogjorde för situationen i sina respektive länder. Bland annat behandlades synen på Förintelsen i de baltiska staterna, homofobi i det brasilianska samhället, islamofobi i Storbritannien, den allt öppnare antiziganismen i Ungern, antisemitism i venezuelansk politik, konflikt och samarbete mellan minoriterer i Australien samt hatpropaganda på internet.

Splittring

Även Sverige berördes. Med utgångspunkt i reaktionerna på Anders Behring Breiviks terrorattentat 22 juli 2011 visade den svensk-israeliske historikern Mikael Shainkman på tydliga ideologiska konflikter och splittringar inom den skandinaviska extremhögern. Den populistiska eller ”kontrajihadistiska” delen av rörelsen – hit räknas bland andra Sverigedemokraterna – delar i stort Breiviks världsbild. Samtidigt som man inom dessa grupper officiellt tog avstånd från Breivik gjordes regelbundna försök att rationalisera hans agerande. ”Massinvandringen” drev den ”galne” Breivik till förtvivlan, hette det.

Reaktionerna inom den traditionella, nynazistiska extremhögern var annorlunda. Som exempel kan tas att den populistiska extremhögern i Skandinavien ofta vill framställa sig som ”pro-israelisk”, och beskriver den judiska staten som ett bålverk mot hotet från en påstådd muslimsk invasion av Europa. En cynisk flört, som besvarats av vissa israeliska högerpolitiker.

På liknande sätt poserar den traditionella nynazistiska extremhögern – hit räknas bland andra Svenskarnas parti – ofta som ”pro-palestinier”, och odlar kontakter med radikala islamister. Föga oväntat, med tanke på att man delar synen på Israel som ett av centrumen för judiskt ränksmideri. Som Shainkman belyste har Breivik följaktligen – och trots att hans världsbild är starkt antisemitisk – kommit att beskrivas som ”sionist” och ”pro-judisk” terrorist inom nynazistiska kretsar. Dåden i Oslo och på Utøya framställs som ännu ett ”bevis” för den judiska världskonspirationens existens. Shainkmans föredrag följdes av en mycket intressant diskussion, i vilken jag hade nöjet att agera respondent.

Sammanfattningsvis måste dagarna i Tyskland och Polen betecknas som mycket givande. Insikten att problemen är stora och vitt spridda över världen må vara skrämmande. Samtidigt gläds man åt det faktum att det finns många organisationer därute som likt SKMA dagligen dokumenterar, informerar om och bemöter intolerans.

Mathan Ravid

Mathan Ravid är Masterstudent i historia vid Uppsala universitet och medlem i SKMA.