”Tystnad rådde på Lidingö efter 1945”

Artikeln publicerades i SKMA:s Nyhetsbrev oktober 2012.

Författaren Erik Eriksson har lyft fram pronazism på Lidingö under 1930-talet. Påminnelsen uppskattas inte av alla.

Det hände nyligen, en trevlig skara äldre humanister på Lidingö, högutbildade, belästa och historieintresserade hade bjudit in mig, jag höll föredrag om en roman jag just skrivit. Ett huvudtema i boken är nazismen på Lidingö under 30- och 40-talen.

Jag berättade om den judiska grannfamiljen. Jag lekte ofta med barnen, men några av kvarterets barn var förbjudna att göra det.

Och jag berättade om Hitlerporträtten jag såg i några hem. Jag återgav äldre kamraters historier om de unga nazisterna som agiterade och klampade i läderstövlar genom läroverkets korridorer. Det fanns en förening i skolan, knuten till Lindholmsnazisternas organisation.

Läroverkets aula var alltid öppen för Hitlers beundrare. Efter ett möte i aulan i april 1938 skrev Lidingö Tidning om den rikskände nazisten: ”som tack vare en ovanligt fängslande framställningskonst, kunde hålla åhörarnas intresse på helspänn i hela två timmar… talaren avbröts gång på gång av applåder från den talrika publiken.” Om detta berättade jag, åhörarna lyssnade med intresse. Men några hade fått rynkor i pannan.

200 namn

Så berättade jag om medlemsförteckningarna, listorna med namn som offentliggjorts. Jag fann i registren runt 200 namn på Lidingöbor, högljudda nazister eller diskreta sympatisörer, nysvenskar, antijudiska och högernationella som stod nazismen nära. Och jag jämförde Lidingö med andra svenska städer med samma folkmängd: Lidköping, Söderhamn, Skövde, Ystad, Umeå. Där fanns några få namn, eller några tiotal, mot Lidingös 200.

Jag nämnde också kommunalrådet Igor Holmstedt, Lidingös starke man efter kriget, han som var en av de mest aktiva pådrivarna 1939 när studentkåren i Uppsala vägrade tio judiska läkare fristad i Sverige.

Så frågade jag lyssnarna om de kanske hade något att berätta om nazismen på Lidingö. En äldre man bad om ordet, han hade varit med under 30-talet, men aldrig sett något. Och han tyckte det var olämpligt att sprida illvilliga påståenden. En annan man hade hört att det judiska kapitalet låg bakom bombningarna av Tyskland, så det var ju inte så konstigt att tyskarna ogillade judar.

Viskande vittnen

Salen tömdes. Några damer dröjde kvar. När de flesta gått kom de fram, en och en, och berättade viskande hur de upplevt nazismen på Lidingö, i läroverket, i sina egna kvarter, bland grannar. Men varför sa de inget när jag frågade?

De ville inte stöta sig med folk de kände. Tystnad rådde på Lidingö efter 1945. Men sedan dess har svensk historieskrivning ändå grävt fram en hel del sanningar. Nu möter jag åter hukande människor som knappt vågar viska.

Är det den gamla unkna skiten under mattan som besvärar, eller såg jag nya tecken i tiden?

Erik Eriksson

Erik Eriksson är författare och var tidigare producent på Sveriges Television. Eriksson, som växte upp på Lidingö, gav tidigare i år ut romanen ”Men fåglarna sjunger om natten” som utspelar sig på Lidingö under andra världskriget. Artikeln publicerades ursprungligen i DN 4/8 2012. SKMA tackar Erik Eriksson för tillståndet att publicera texten.