Studieresa till Ukraina och Polen

Artikeln publicerades i SKMA:s Nyhetsbrev oktober 2012.

Sommaren 2012 arrangerade SKMA en studieresa till Förintelsens platser i Ukraina och Polen. Lena Jersenius, som ledde resan, rapporterar.

I slutet av juli reste en grupp svenska lärare och andra intresserade till Warszawa och vidare till Lviv i västra Ukraina. Syftet med resan var att studera det judiska livet och vad som hände under andra världskriget i östra Galizien, ett område som före kriget var en del av Polen.

I detta område fanns före andra världskriget en stor och vital judisk befolkning. Centrum var staden Lviv, där det judiska livet blomstrade i slutet på 1800-talet och början på 1900-talet. Här fanns ett flertal synagogor, judiska teatrar, skolor och sjukhus. Man publicerade ett stort antal tidningar och böcker på jiddisch och hebreiska. Under mellankrigstiden blev de ekonomiska tiderna kärvare, vilket fick stora konsekvenser för den judiska befolkningen. Judiska affärer fick stänga och många avskedades från sina arbeten. Antisemitiska attacker blev allt vanligare.

När andra världskriget bröt ut kom denna del av Polen under sovjetisk kontroll. Tiotusentals judar flydde undan nazisterna till Lviv-området. En del av dessa deporterades längre österut av de sovjetiska myndigheterna. I juni 1941 ockuperades området av tyska trupper och en systematisk förföljelse av judar inleddes. Judar tvingades utföra slavarbete, stängdes in i getton i väntan på deportation till förintelselägren eller mördades direkt ute i byarna av tyska insatsgrupper.

Michael Hauptmans berättelse

Vårt besök i Ukraina arrangerades av Anatoly Podolsky från Ukrainian Centre for Holocaust Studies vid Kievs universitet. På de olika platserna engagerades lokala guider och vi fick både ta del av enskilda människoöden och studera vad som hände majoriteten av den judiska befolkningen.

Genom en unik möjlighet fick vi höra en berättelse om hur Michael Hauptman lyckades gömma sig på en vind i sin hemby Urycz och på så sätt undkomma att bli mördad. Genom en liten springa såg han hur hans grannar och en stor del av hans närmaste familj dödades av tyska soldater och lokala ukrainska samarbetsmän. Michael lyckades på småningom fly till Polen och hålla sig gömd under resten av kriget. Han skrev ner sin berättelse och det var den berättelsen vi fick förmånen att ta del av genom hans dotterdotter.

På dåliga, slingriga vägar kom vi fram till platsen i utkanten av byn där mordaktionen hade ägt rum. Med hjälp av en äldre ukrainsk kvinna fann vi monumentet som hade uppförts på den plats inne i skogen där människorna begravts i en massgrav.

Efter guidade rundturer i ibland annat Lviv och Drohobych gick resan till östra Polen via gränsstationen Rawa-Ruska – Hbrenne. Just den väg som tågen till förintelselägren Belzec och Sobibor gick. Mellan mars till april 1942 fördes tiotusentals judar från östra Galizien hit. Alla, utom kanske någon enstaka person som blev uttagen till arbetstjänst, mördades direkt vid ankomsten.

Vi besökte minnesplatsen och det relativt nya museet vid det före detta lägret Belzec.

Nästa anhalt var Lublin, en vacker stad som före kriget var centrum för den chassidiska rörelsen. Under den nazistiska ockupationen passade staden, belägen mellan förintelselägren Belzec och Sobibor, utmärkt som huvudort för de nazistiska tjänstemän som planerade tyskarnas verksamhet i området. I utkanten av Lublin anlades också Koncentrationslager Lublin eller Majdanek, som koncentrations- och förintelselägret kom att kallas.

Sobibor

Ett av de mest intressanta besöken under resan var Sobibor. Genom vår guide, Robert Kuwalek från Majdanek-museet, fick vi möta de två chefsarkeologer som sedan flera år tillbaka undersöker Sobibor. Man gör utgrävningar på platsen för att kunna fastställa exakt hur lägret var uppbyggt och kanske också få fram en mera exakt siffra på antalet offer. De båda männen, en polsk och en israelisk arkeolog, berättade hur man tillsammans med historiker kunnat visa att mycket av den kunskap man tidigare haft inte riktigt stämmer.

Vi fick också ta del av den israeliske arkeologen Yorams personliga anknytning till platsen. Hans mammas två bröder som kommit till Paris från Marocko hade, när de franska judarna samlades ihop, transporterats till Sobibor. Vid ett besök på platsen slogs Yoram av hur öde den var och hur lite information man kunde få om det läger där hundratusentals människor mördats. I det lilla museet är nästan all information på polska, bilderna dåliga kopior från böcker och dokument. Det finns inga guider som kan berätta. Ambitionen är att platsen ska ha ett informativt museum, men i övrigt lämnas som den är.

I Belzec har man valt att bygga ett nytt minnesmärke. Man har täckt en del av det före detta lägerområdet med slagg, inramat området med en gångväg som kantas av minnesplaketter över de platser varifrån deportationerna ägde rum och byggt en gång genom slaggfältet till ett minnesrum. Det är helt olika sätt att bevara minnesplatserna på.

När vi efter tio dagar återkom till Warszawa, var vi fulla av ny kunskap och nya intryck.

Lena Jersenius

Kanslichef och utbildningsansvarig på SKMA