Artikeln publicerades i SKMA:s Nyhetsbrev oktober 2012.

Gästkrönika av Charlotte Wiberg

I en understreckare i Svenska Dagbladet (”Gud kan vara yngre än man trott”, 14/9) kunde man nyligen läsa att författaren Michael Onfray under en fransk debatt anklagats för ”det mest förbjudna” – nämligen antisemitism. Vad debatten handlade om kan kvitta; det är just den där formuleringen som är intressant. Formuleringen om antisemitism som ”det mest förbjudna”. Därefter fick läsaren veta att Onfray försvarats av någon som själv är jude.

Det är så exemplariskt. Som det brukar se ut. En utandning om antisemitism blir till något liknande en anklagelse om brott mot mänskligheten, och genast kommer det judiska vittne fram som ska rentvå den anklagade. Som vid avnazifieringsprocesserna efter andra världskriget.

Om min associationsbana verkar alltför brutal så kan jag försvara mig med att det ju är just vad som hände under nazismen som är orsaken till att antisemitism i dag betraktas som ”det mest förbjudna”. Ett i västvärlden fortsatt verksamt tabu har tvingat ner antisemitismen till den kollektiva tankesfärens källarvåningar. Knappast någon vill bekänna sig till något så infamt som antisemitism.

Eftersom själva fördomarna mot judar ändå finns kvar, och de gamla tankemönstren tar sig nya former, talas det om en ”antisemitism utan antisemiter”. Och eftersom tankemönstren kan finnas där utan någon medveten fientlig avsikt hos dem som bär dem talar man samtidigt hellre om ”antisemitiska yttringar” eller ”antisemitiskt anstrukna yttringar” än om antisemiter. Så gjorde exempelvis det amerikanska sändebudet Hannah Rosenthal i sin bedömning av Ilmar Reepalu, vars mun släppt ut en försvarlig mängd antijudiska grodor vid det här laget: ”Jag vet inte vad som finns i hans huvud eller hjärta. Men jag vet att språket han använder är antisemitiskt.” Det är så vi brukar tänka och formulera oss, vi som på ett eller annat sätt sysslar med att uppmärksamma och försöka motarbeta antisemitism.

Redan detta brukar dock väcka en väldig indignation hos den utpekade, och inte bara hos den. En kan i själva verket fråga sig vad som egentligen är mest förbjudet: att hysa antisemitiska föreställningar och uttrycka dessa, eller att anklaga någon för att på något sätt sprida antisemitism.

Diskussionen om Ingmar Karlssons bok Bruden är vacker men har redan en man är belysande och typisk. När skribenten Torbjörn Jerlerup argumenterade för att Karlsson använt sig av antisemitiska källor som förvanskat ursprungliga citat gick både Karlsson och Karlssons förläggare i taket. Calle Marthin på Bonnierförlagen menade att Jerlerup gått över alla gränser. Karlsson ville ha en ”förbehållslös ursäkt” av Svenska Dagbladets ledarsida för att ha fört Jerlerups uppgifter vidare.

Och förrförra året fälldes en radiokrönika av Svante Weyler i granskningsnämnden, då den i drastiska ordalag kritiserade Ilmar Reepalu för att sprida rent antisemitiskt tankegods. Ulrika Knutsson höll sig däremot inom det acceptablas gränser då hon i en kritisk artikel förtydligade att hon inte trodde att Reepalu var antisemit – långt därifrån, till och med.

Naturligtvis är det bra att vara försiktig med att sätta etiketter på folk. Naturligtvis är det dessutom korrekt att antisemitiska tankefigurer kan dyka upp även i medvetanden som i övrigt är fria från fientlighet mot judar. Samtidigt måste vi fråga oss om inte oviljan att tala även om antisemiter, inte bara om antisemitiskt språk och antisemitiska tankegångar, egentligen förstärker tabuet mot att tala om antisemitism. Det blir något väldigt stort och förbjudet, samtidigt som undvikandet ibland kan ta sig absurda proportioner.

Om någon gång på gång uttrycker sig på ett sätt som är kränkande mot judar, eller pekar ut judar som en på något sätt skadlig grupp, då kan det väl vara rimligt att kalla denna person för antisemit. Socialdemokraten Adrian Kaba, som i en ökänd ledare talade om en ”judisk-europeisk högerexremistisk sammansvärjning”, skulle kunna vara ett lämpligt exempel.

Som en Facebookvän uttryckte saken: ”If it walks like a duck and quacks like a duck, then it’s a duck.” Förvisso finns det också en och annan falsk anka. Men existensen av sådana bör inte få oss att förneka existensen av de som är äkta.

Charlotte Wiberg

Fri skribent, bloggar på Kamferdroppar.