Israel som alibi för antisemitism

Artikeln publicerades i SKMA:s Nyhetsbrev oktober 2012.

Antirasism har utgjort en viktig byggsten i den frändskap som historiskt sett funnits mellan judar och vänstern. Under senare tid har detta band försvagats av en allt mer förstående hållning till antisemitism inom delar av vänstern, en hållning som använder Israel som alibi. Det skriver den brittiske statsvetaren och vänsterdebattören Norman Geras.

Den långvariga frändskap som funnits mellan judar och vänstern är inte svår att förstå. Gemensamma traditioner av motstånd mot orättvisor, ett engagemang inom liberalt och socialistiskt tänkande för någon form av jämlikhet, motstånd mot rasism och andra typer av fördomar – dessa faktorer har under lång tid lockat judar till organisationer och rörelser inom vänstern, och gör så än i dag.

Men denna frändskap har under senare tid undergrävts av framväxten av ett nytt och av antisemitism präglat klimat inom vänstern. Detta opinionsklimat påverkar bara en del av vänstern, inte vänstern som helhet. Men det är en betydande del. Dess behändiga alibi är staten Israel: med det menar jag att Israel vanemässigt anförs för att avleda anklagelsen om antisemitism.

Israel, så lyder argumentationen, är en förbrytarstat och, för många av dem som anser detta, en illegitim sådan – kolonialistisk, imperialistisk och ett instrument för förtryck. På ett liknande sätt betraktas diasporajudar som i sina hemländer försvarar Israel inte som en normal opinionsyttring. De behandlas snarare som en tvivelaktig kraft – den ökända ”judiska lobbyn” – som om deras organiserade aktivitet vore otillbörlig.

Men kanske finns egentligen inte något antisemitiskt opinionsklimat av detta slag – kanske är Israels kritiker exakt det de påstår sig vara: kritiker av den politik Israels olika regeringar fört, på samma sätt som det finns kritiker av varje annat lands regeringar?

Så skulle det kunna vara. Det har funnits tillräckligt mycket att kritisera – från den långvariga ockupationen av palestinskt territorium till politiken att tillåta judiska bosättningar där. Det finns verkligen kritiker och kritik av Israel som absolut inte är antisemitisk – som de två typer av kritik jag just gav uttryck för. Men om kritiken både kan vara och är fri från antisemitism, finns många exempel på när så inte är fallet. En hel del av den fientlighet som i dag riktas mot Israel har en tydligt antisemitisk karaktär, något jag nu ska illustrera.

”Begripligt” hat

En första variant på hur Israel används som alibi för samtida antisemitism kan ses i impulsen att behandla antisemitism, så vitt den erkänns – i Europa och i arabiska länder – som endast ett uttryck för Israel-Palestinakonflikten. Ett exempel på detta var filmregissörens Ken Loachs uttalande i mars 2009 där han hävdade att om antisemitismen ökade i Europa så var detta inte överraskande: ”Det är fullt begripligt”, sade han, ”därför att Israel ger näring åt antisemitiska känslor.”

Nyckelordet han använde är “begripligt”. Det kanske bara betyder att något kan förstås; men eftersom närapå allt kan förstås vore det meningslöst att använda ordet på detta sätt för ett specifikt fenomen som en förstärkt antisemitism i Europa.

“Begripligt” betyder också någonting i likhet med ”ursäktligt” eller, i alla hänseenden, något det inte finns anledning att uppröras över. För att tydligt se hur Israel i detta sammanhang fungerar som ett friande alibi behöver man bara föreställa sig Loach, eller någon annan inom vänstern, hävda uppfattningen att en förstärkt fientlighet mot svarta människor eller immigranter från Sydasien vore ”begriplig”.

Ett annat exempel på den första varianten på hur Israel används som alibi erbjuds av Gilbert Achcars tes om förnekandet av Förintelsen i den arabiska världen. Förintelseförnekande utgör en framträdande form av samtida antisemitism, men den har också en historia och praktik som sträcker sig tillbaka till den nazistiska eran, då lägervakter hånade sina judiska offer med budskapet att de inte bara var dömda att dö, all kunskap om deras öde skulle också utplånas. De skulle falla i glömska.

Achcar, som är professor vid The School of Oriental and African Studies i London och har ett långvarigt vänsterengagemang, accepterar att förintelseförnekelse i väst är ett uttryck för antisemitism. Men när Förintelsen förnekas i arabiska länder, å andra sidan, så hänför han mycket av detta till faktorer som brist på tålamod med västländers favorisering av Israel, misstanken om att Förintelsen ”uppförstorats” i pro-sionistiska syften och förbittring över Israels grymma behandling av palestinierna.

Oavsett om dessa förklaringar är giltiga eller inte så upphör inte rasistiska uppfattningar att vara rasistiska därför att de skulle ha specifika kontextberoende orsaker. Ingen inom vänstern skulle hävda att uppfattningen att svarta är lata, odugliga och enfaldiga var mindre rasistisk därför att den fördes fram av en viss grupp vita människor för vilka det skulle kunna finnas  skäl som bidrog till att de anslöt sig till en sådan övertygelse.

Smal definition

En annan variant på hur Israel används som alibi för antisemitism är påståendet att antisemitism inte kan tillskrivas någon om det inte finns bevis för att denne på ett aktivt sätt bedriver judehat, om det inte finns tydliga tecken på en antisemitisk avsikt. Ett välkänt exempel på denna typ av argumentation återfinns i den debatt som följde på Caryl Churchills pjäs Seven Jewish Children [Sju judiska barn] som sattes upp efter Israels invasion i Gaza vintern 2008-2009.

Denna pjäs låter judar ge uttryck för uppfattningen att palestinier är ”djur” och att ”de vill att deras barn ska dödas så att folk ska tycka synd om dem”;  men att det inte finns någon anledning att tycka synd om dem; att vi – judarna – är det utvalda folket och att det är vår säkerhet och våra barn som spelar roll; det vill säga att ”jag inte skulle bry mig om vi utplånade dem”. Vid sidan av att eka den medeltida blodsanklagelsen, tillskriver Churchill judarna en mordisk rasism med närmast folkmordsinriktade inslag. Till synes så utgör hennes pjäs ett typexempel på en antisemitisk diskurs.

När kritiker förde fram denna anklagelse avvisades den dock av Churchill. Hon avvisade den med hänvisning till sitt fläckfria sinne. Hon hade inte haft någon antisemitisk avsikt: analogin till blodsanklagelsen fanns inte i hennes tankar när hon skrev pjäsen, och de som uttalade de anstötliga replikerna i den var inte tänkta att representera judar generellt, utan bara enskilda israeler. Churchill har uppenbarligen inget minne av karaktären Shylock i Köpmannen i Venedig, som under lång tid, trots att det endast handlar om en enskild karaktär, ansetts ställa judar i dålig dager. Och hon är inte heller medveten om sina egna generaliserande tendenser när hon kallar sin pjäs Seven Jewish Children och sammankopplar de svepande ledmotiven om judar som offer för folkmord, och sedan, i sin tur, potentiella folkmördare.

Föreställ er tanken på en rasismens sociologi i vilken rasism påstods handla bara om mentala attityder, om vad människor tänker på, om hat som uttrycks på ett explicit sätt, men uteslöt negativa stereotyper som ligger inbäddade i språket, och omedvetna fördomsfulla antaganden eller diskriminerande handlingar. En så smal definition skulle inte ens för ett ögonblick tas på allvar om det handlade om någon annan form av rasism.

”Bara retorik”

Den tyske poeten Günter Grass nyligen publicerade dikt ”Vad som måste sägas”, vilken utan belägg tillskrev Israel en folkmordsinriktad strävan gentemot det iranska folket, kan fungera som introduktion till en tredje form av alibi för antisemitism. Dikten, som skapade rubriker välden över, innehåller en hänvisning till Irans ”pratmakare” till president – Mahmoud Ahmadinejad – på en och samma gång Förintelseförnekare och ledande talesman för att Israel suddas ut ur historiens blad. I likhet med andra för vilket detta är ett centralt mål tolkas den högröstade presidenten ibland välvilligt med att sådant tal bara är retorik som inte ska tas på allvar.

Och man behöver inte leta länge för att hitta journalister och aktivister på vänsterkanten som på ett liknande sätt förminskar de antisemitiska inslagen i de programmatiska målsättningarna hos terroristorganisationer som Hamas och Hizbollah: det gäller inte bara utfästelsen att Israel ska försvinna, utan också öppet judehatande påståenden, som återfinns i till exempel Hamas stagdar. Detta dokument hänvisar till den kända antisemitiska förfalskningen Sions vises protokoll som en vederhäftig källa och som ett bevis för en sionistisk strävan efter världsdominans. Det beskriver hur judar gömmer sig bakom stenar och träd på grund av hotet (som hyllas) om att de, vad det lider, kommer att dödas.

Vänstersympatisörer och liberaler som anser sig ha ett pragmatiskt förhållningsätt kan förefalla anmärkningsvärt oberörda av sådant. Endera förlägger de det stötande innehållet i Hamas stadgar till ett vikande förflutet som man inte behöver oroa sig för i dag, eller så hävdas att det inte representerar tänkandet hos moderata Hamasföreträdare som är villiga att överväga en långvarig (dock ej obegränsad) vapenvila med Israel. Dessa pragmatiker förklarar dock aldrig varför de antijudiska inslagen, om de nu tillhör det förflutna eller endast ska förstås som som retorik, aldrig tagits bort.

Försök än en gång att föreställa er en vänstersympatisör som skulle tillämpa en så överseende inställning till andra öppet rasistiska diskurser eller som behandlade dem som rasism endast på ett retoriskt plan, men som trots detta fortsatte att åtnjuta respekt inom den vänsterpolitiska miljö han eller hon tillhörde. Det vore en omöjlighet. Inom den miljön är det endast Israel som erbjuder en förevändning för argumentet att det bara handlar om retorik. Genom ett passande byte av termer sägs de som talar om ”judar” egentligen mena ”Israel”, och Israel är idag en godtagen måltavla för hat.

Selektiv antirasism

Det fjärde och sista alibifenomenet som jag vill ta upp är mer komplext och indirekt. Det består varken av direkta uttryck som inbegriper antisemitiska teman eller av försök att bortförklara dem, utan snarare av tendensen att blunda för antisemitismen. Men det är relevant därför att fördomar sprids mer framgångsrikt om de tolereras av andra.

Som exempel på detta tar jag tidningen The Guardian. Denna tidning, som en gång i tiden var den brittiska liberalismens förnämsta publikation, bereder numera, på sina opinionsbildande sidor, plats för Hamas talesmän; på insändarsidan publicerar man filosofer som rättfärdigar mord på judar och i webbtidningen skribenter som använder välkända antisemitiska teman samtidigt som de försäkrar att de absolut inte har någonting emot judar.

Som man kan förvänta sig är The Guardian sedan länge en uttalad motståndare till rasism. Tidningen hänvisade till exempel i en ledare i november 2011 till ”ett budskap som inte hörs tillräckligt ofta…att rasism aldrig är acceptabel, oavsett var den dyker upp.”

I ljuset av denna deklaration kan det vara lärorikt att granska hur tidningen reagerade på morden i Toulouse. Den 20 mars i år, innan mördarens identitet var känd och när det antogs att han tillhörde den franska extremhögern, ekade The Guardian den uppfattning som kom till uttryck i den av mig just citerade ledaren från november när man förklarade att ”den [franska] republiken kommer att stå enad inför ett sådant angrepp mot dess minoriteter”.

Tidningen varnade för spekulationer om mördarens motiv, men tillät sig en hänvisning till Sarkozys högersväng, hans påståenden om att ”det finns för många invandrare i Frankrike” och andra liknande uttryck för främlingsfientlighet.

I en andra ledare två dagar senare, när det stod klart att mördaren var Muhammed Merah, en islamistisk jihadist som påstått sig vilja hämnas palestinska barns död, stödde dock tidningen Sarkozy i ”fördömandet av varje försök att svartmåla franska muslimer genom att sammankoppla dem med en terrorists galna förbrytelse”, men tillfogade inte ett ord om den typ av idéer som kan ha påverkat Merahs beredvillighet att – inte som muslim utan som islamist och jihadist – mörda tre judiska barn. ”En terrorists galna förbrytelse” var allt man hade att säga om detta, antisemitismen ägnades inte en bokstav.

Men mordet på de judiska barnen utgör antisemitism av det mest oförfalskade slag. Dessa barn bar ingen skuld för något som helst, de dödades av Merah därför att de var judiska. Denna liberala tidning, vars grundhållning är att rasism, oavsett var den förekommer, aldrig är acceptabel, har inga problem med att benämna det gift som utgörs av högersinnad främlingsfientlighet, men är oförmögen att nämna ordet judehat.

Det är en moralisk skandal att dessa antisemitiska teman och finter, några decennier efter den obeskrivliga katastrof som drabbade Europas judar, på nytt är respektabla; respektabla inte bara bland ligister, utan på ett allt mer genomträngande sätt också i mer belevade kretsar bland självsmickrande liberala och vänstersinnade opinioner.

Norman Geras

Norman Geras är professor emeritus i statsvetenskap vid University of Manchester. Han är författare till en rad böcker, senast Crimes against humanity. Birth of a concept (2011) och driver bloggen Normblog. Artikeln publicerades ursprungligen i The Jewish Chronicle 21/8 2012. Den utgör en kortad version av Geras föreläsning på konferensen ”Jews and the Left” på YIVO, New York, i maj 2012.SKMA tackar Norman Geras för tillståndet att publicera texten.

Översättning: Henrik Bachner med hjälp av Stéphane Bruchfeld.