Torbjörn Jerlerup kritiserade i Expressen 31 augusti Ingmar Karlssons bok om sionismen. Jerlerup visade att Karlsson använt sig av förfalskade citat som cirkulerar i antisemitiska kretsar, för att leda i bevis att sionistiska ledare som Theodor Herzl skulle ha ansett att antisemitismen var en bra sak.
Kritiken besvaras av förläggaren Calle Marthin på Wahlström & Widstrands förlag så här (Expressen, 4 september) :
”Problemet med flera av texterna som citeras i boken är att de utkommit i en mängd versioner, i flera översättningar, med ett flertal varianter på redigering utmed de senaste hundra åren. Att då som Torbjörn Jerlerup nu gör, gå in och nagelfara enskilda citat blir bara ett försök att misskreditera Karlssons text i stället för att se till helheten. Och att nämna Ingmar Karlssons bok i samma andetag som Sions vises protokoll är ingenting annat än oförskämt. Det är inte vad en sansad debatt och diskussion behöver.”
Vad menar Marthin med att man i stället ska se till ”helheten”? Är källkritik irrelevant? Bör man som fackboksförfattare inte anstränga sig att finna korrekta underlag? Spelar det ingen roll om Herzl ansåg att antisemitismen var någonting bra eller inte?
Argumentet påminner tyvärr om hur många de senaste 90 åren resonerat just kring Sions Vises Protokoll, nu senast den diskrediterade fredsforskaren Johan Galtung. Om protokollen är förfalskade eller inte är enligt sådana resonemang oviktigt i förhållande till att de ”bekräftas” av ”helheten” eller ”verkligheten”. Eller med andra ord: Karlsson och Marthin följer satsen att om inte kartan stämmer överens med terrängen så gäller kartan.
De falska citaten ger en aning om hur den karta ser ut med vilken Ingmar Karlsson orienterat sig genom sionismens historiska landskap. Att ett renommerat förlag anser detta vara i sin ordning är uppseendeväckande.
***
Jerlerup bemöter Marthins replik här.
Jerlerup har här publicerat en mer utförlig belysning av Karlssons källor och framställning.