Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev juni 2012
Gästkrönika av Svante Weyler
För något år sen var jag inblandad i ett meningsutbyte om ”antisemitiska tankestrukturer” som fick stor uppmärksamhet i medierna. Jag fick många reaktioner, de flesta tacksamma, från svenska judar. Ett mejl tog mig mer än andra. Det var från en journalist som skrev att hon just tillbringat dagen på en av landets ledande nyhetsredaktioner med att förklara för sina kolleger vad antisemitism är. Det fanns en trötthet, nästan en uppgivenhet i hennes ord.
Någon tid senare satt jag i ett samtal med en svensk författare till en mycket lovordad bok om ett människoöde i skuggan av Förintelsen. Jag talade om hur mycket vanligare det är idag, än när jag var ung, med svenska judar som öppet talar om och reflekterar över sin identitet. Om du bara visste sa hon, och spände liksom ögonen i mig, hur många vi är som skäms för att tala om att vi är judar. Som har lärt oss att skämmas för det.
Nordiska rådets litteraturpris tilldelades i år Merethe Lindström, norsk författarinna som skrivit Dagar i stillhetens historia. Det är, som titeln antyder, en roman om tystnad. Den handlar om en man som aldrig förmått berätta för sina barn att han är en överlevande jude och som när han plötsligt konfronteras med en vardaglig men likväl oerhört kränkande form av antisemitism reagerar med en ännu djupare tystnad än den han tidigare låtit prägla sitt liv. För hur börjar man en berättelse om förtigen judisk identitet bakifrån? Det vore som att låta antisemitismen få rätt, att ge den förmågan, kraften att liksom locka fram den judiska identiteten.
Det är i och för sig ingen ny tanke, eller företeelse. Hela den ungerske Nobelpristagaren Imre Kertész judiska identitet, så som han gestaltar den i sitt litterära verk, bygger på att det var Hitler som tillsammans med de ungerska judehatarna tvingade honom att vara jude. Eller snarare: inte tillät honom att låta bli att vara det.
Då, när jag var en ung man, på sjuttiotalet, var antisemitismen för alla oss ickejudar ett skolämne, precis som Hitler och Förintelsen. Den spelade ingen som helst roll i vår vardag. Jag visste inte vilka av mina vänner som var judar och hade man berättat det för mig hade jag inte förstått varför man gjorde det. Jag har alltid tyckt att det där var idealiskt, på ett sätt. Jag visste ju inte heller vilka av mina vänner som var katoliker. Eller bögar. Om de inte av något skäl berättade det eller visade det. Så underbart inskränkt gick det faktiskt att vara då. Inskränkt därför att det naturligtvis byggde på ett slags okunskap och okänslighet. Underbart, därför att det tillät var och en att välja identitet, i alla fall i princip. Och det är alltid bättre än ingen valfrihet alls.
Nu, i ljuset av bland annat de erfarenheter jag berättat om här, slår det mig att den här omedvetenheten om judisk identitet kanske bara berodde på att mina vänner skämdes för att berätta. Precis som bögarna skämdes.
Det sägs, om och om igen, att den klassiska antisemitismen som uppträdde i uniform med sträckt arm och visade vägen till lägren, inte längre existerar, annat än som dåligt skämt. Och det är nog sant.
Men då är det dags för oss att öka vår lyhördhet för den andra antisemitismen, den som i ett slags tysthet tvingar människor till tystnad. Men tystnad är en komplicerad sak, den hörs ju inte. Någon måste tala till oss.
Svante Weyler
Förläggare och skribent.