Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2012

Gästkrönika av Rakel Chukri

För några år sedan stod jag på Möllevångstorget och tittade på demonstrationerna mot Gazakriget. Hamasflaggor vajade i luften och plötsligt gick en demonstrant förbi med en tröja där det stod: ”Burn Israel Burn”. Jag var där med en judisk vän i Malmö. Han sa inte ett ord, skakade bara på huvudet. Samma vän har berättat att han inte skulle bära en davidsstjärna öppet i staden, av oro för att bli trakasserad.

Malmö har länge varit i fokus vad gäller antisemitism. Utländska nyhetsteam har gjort kritiska reportage från staden och Simon Wiesenthal Center har varnat judar för att åka till Malmö. Stadens starke man, Ilmar Reepalu, har de senaste åren gjort flera uttalanden som inte förbättrat situationen. Tvärtom. Han har till exempel uppmanat judar i Sverige att ta avstånd från Israels politik. Som om det var anledningen till antisemitiska påhopp. Och när Reepalu försökt be om ursäkt för ett tanklöst uttalande har det ofta hoppat ut en ny groda. Till slut verkade han inse frågans allvar och tillsatte ett dialogforum där religiösa representanter i staden ska diskutera frågor kring rasism. Men den tragiska följetongen som ledde fram till Dialogforumet visade tyvärr att det än i dag finns många som har svårt att diskutera antisemitism på ett ansvarsfullt sätt.

Om man ska peka på ett fall som mer än något annat har skakat om Malmöborna är det trakasserierna av Shneur Kesselman, rabbin på judiska församlingen i Malmö. I november 2010 berättade han i Sydsvenskan om hur han regelbundet kallas för ”jävla jude” när han rör sig på stadens gator. Folk har spottat efter honom, kastat saker på honom. Han räknade till sjuttio incidenter på sex år.

I den aktuella boken Sverige forever in my heart följde Sydsvenskanreportern Niklas Orrenius upp vad som hade hänt efter att intervjun publicerades. Det hade cirkulerat rykten om att rabbinen gett upp och lämnat Malmö. Det visade sig vara osant. Trakasserierna hade förvisso inte upphört, men rabbinen upplevde ett starkare stöd. Det händer ofta att folk söker upp honom för att visa sitt stöd. Det visar hur viktigt det är att föra en öppen diskussion om dessa frågor, även om de i det kortare loppet kan bidra till bilden av Malmö som en problemtyngd stad.

Orrenius pekade också på att man ska akta sig för att förklara all antisemitism med stadens stora arabiska befolkning. I boken skriver han: ”parallellt finns i Sverige även en annan typ av judehat. En sorts svensk köksbordsantisemitism som aldrig riktigt dött ut efter 30- och 40-talens nazivåg.” Som exempel nämnde han attacken i oktober 2010 då några ungdomar i Höllviken omringade en kursgård där det fanns ett tjugotal judiska barn och skrek ”Heil Hitler”. Orrenius berättade också om dirigenten Ilya Stupel som flyttade från Vellinge efter att i flera år ha ”plågats av nazister”.

Vad behöver då hända för att situationen ska förändras? Startandet av dialogforumet är ett steg i rätt riktning, medieuppmärksamheten en annan. Medlemmar ur den judiska församlingen i Malmö har också varit aktiva och visat att de vägrar gömma sig. I december anordnades en första vandring genom centrala Malmö där de bar kippor och andra judiska symboler. Jehoshua Kaufman, som kom på idén, får ofta höra från judar utomlands att det finns problem i Malmö och säger att han hoppas att ”bilden är kraftigt överdriven”. Hans son, som också var med på promenaden, har beskrivit att det finns en rädsla i församlingen: ”Själv försöker jag aldrig dölja att jag är jude och det har hittills gått bra. Det är också viktigt att visa.”

För att få en nyanserad bild av situationen i Malmö måste man alltså skildra problemen men också ge utrymme åt dem som inte upplever sig vara hotade.

Samtidigt finns det anledning att vara orolig för att spänningarna i staden kommer att öka ytterligare. Drygt nio procent av stadens befolkning röstade på Sverigedemokraterna och andelen rasistiska sajter på internet ökar – många utnyttjar Malmö i propagandasyfte som ett exempel på att mångkultur inte fungerar.

I slutet av januari startades det så kallade Tryckfrihetssällskapet i Malmö. Organisationens förlaga finns i Danmark och den danske ordföranden Lars Hedegaard dömdes förra året för hets mot folkgrupp. Han är ökänd för sina islamofoba uttalanden, till exempel hävdar han att det är norm för muslimer att våldta sina barn. Det är ett skrämmande tecken i tiden att Hedegaard var en av huvudtalarna på Tryckfrihetssällskapets möte i Malmö. Det sista Malmö behöver nu är ännu fler som vill hetsa olika grupper mot varandra.

Rakel Chukri

Kulturchef på Sydsvenskan