Artikeln publicerades i SKMA Nyhetsbrev mars 2012

Pia Jagrelius, lärare på S:t Petri skola i Malmö, deltog i SKMA:s studieresa i Förintelsens spår i Polen hösten 2011. Här reflekterar hon över utbildningen.

I Pojkarnas fickkalender 1941 har min då 15-årige far skrivit upp vilka filmer han sett. Det är korta noteringar. Fickkalendern innehåller också ett långt förtryckt kapitel om Scouterna och beredskapen. ”Gasmasken studeras” står det under en bild och under en annan ”Många scouter äro blodgivare”.

Den 24:e och 27:e september har Bosse skrivit ”Var jag inne på ett invalidtåg” och efter noteringen plitar han två kryss och längre ner: ”x x Jag delade ut frukt och cigaretter till de sårade. Somliga grabbar var nog inte äldre än jag, stackars grabbar. Jag hoppas att de klarar sig och att Tyskland vinner kriget.”

Platser försvinner

Pappas fickkalender och entusiasm för de tyska dyker upp i huvudet när vi går i Warszawas, Lublins och Krakows getton och när vi en mörk kväll vandrar genom den lilla staden Tykocin. Här levde kristna och judar en gång sida vid sida i en tvådelad by. Här ser vi en helt annan bild av kriget.

Tidigare på kvällen har vi åkt runt med bussen och letat efter massgravarna som de nya vägbyggena har gjort svåra att hitta. I en by står några män vid mjölkpallarna men de vet inte var gravarna finns. Hela Polen tycks fyllt av platser med fruktansvärda skeenden som man nu gräver ner och bort. Vi hittar gravarna nästa dag. De är knaggligt staketomslutna bitar skogsterräng .

Vårt sällskap är 15 svenskar hemmahörande mellan Ystad och Örnsköldsvik, mest lärare men också en förlagsredaktör, en grafisk formgivare och en präst. Svenska kommittén mot antisemitism med Lena Jersenius som reseledare har gett oss möjligheten – bland annat genom ett generöst stipendium. På det viset har det gått att få flera skolor att betala – en hel resekostnad anser många utbildningsanstalter att de inte har råd med.

Lärdomar

Vad har jag då lärt mig och hur kan jag vidarebefordra det i min undervisning? Det är naturligtvis den oerhörda, industriella skalan av förintelsen, den ständiga påminnelsen om att det verkligen är sant och att ingen flyktmöjlighet fanns. Det är å andra sidan de etiska lärdomarna: så fort vi avsöndrar och gör människor till ”de andra” så blir det riktigt farligt.

På trettondagen var vi 5000 i en manifestation mot skjutningarna i vårt Malmö. Vi övervann försvarsinstinktens ”det är bara kriminella som gör upp sinsemellan” och ”det är inte sådana som vi som dör”. Nej, vi insåg att alla är vi.

I ett förberedande seminarium för Polenresan berättade överlevaren Max Safir. Han var mycket bedrövad över att allt ”börjar om” i Malmö. Han syftade naturligtvis på trakasserierna mot judar. Varje gång jag ser rabbin Kesselman dra förbi med sina barn på stan tänker jag på det och jag skäms på hela Malmös vägnar. Jag har frågat mina judiska elever hur de har det – så länge vi inte syns är det inga problem svarar de.

De förnyade och fördjupade insikterna tar jag med mig och förmedlar i min undervisning. Polenresans lärdomar är både praktiska och känslomässiga.

Pia Jagrelius

Lärare på S:t Petri skola i Malmö