Texten publicerades i SKMA Nyhetsbrev december 2011

Willy Silberstein och Henrik Bachner om hur terrordåden i Norge exploateras i antisemitiska syften och om hur oklara påståenden i etablerade medier riskerar att stärka den antijudiska mytbildningen.

Terrorattentaten i Norge understryker den fara som högerextremism och islamofobi utgör i dagens Europa. Angreppen har också utlöst en viktig diskussion om utbredningen av antimuslimska attityder och hur extremnationalistiska gruppers argument och retorik tränger in i den bredare politiska debatten. Som många har påpekat bar den norske terroristen Anders Behring Breiviks världsbild, beskriven i dennes så kallade manifest, klara likheter med idéer som finns i antimuslimska opinioner och partier i en rad länder. Tydliga paralleller går bland annat att dra till uppfattningar som återfinns inom Sverigedemokraterna.

I likhet med när extrema islamister utför terrordåd finns dock även denna gång grupper och individer som exploaterar attentaten i politiska syften. Och liksom i samband med till exempel al-Qaidas terrorangrepp mot USA den 11/9 2001 har attackerna i Norge på vissa håll även utlöst en intensiv antisemitisk propaganda.

Det är framför allt den norske terroristens ställningstagande till Israel som använts för underblåsa antisemitiska uppfattningar. I sitt politiska ”manifest” menar Breivik att den antimuslimska rörelsen i Europa bör ge sitt stöd till andra rörelser eller stater som, utifrån hans islamofoba världsbild, befinner sig i konflikt med och hotas av ”islam”.

Utifrån denna utgångspunkt argumenterar Breivik för stöd till icke-muslimska nationalistiska opinioner i till exempel Israel, Libanon, Ryssland, Kina, Indien, Thailand, Filippinerna, Sri Lanka och det ”kristna Afrika”. Och på denna grund etiketterar Breivik sig själv som ”prosionistisk”, ”proindisk”, ”prorysk”, ”promaronitisk”, ”prokoptisk” osv. (Han beskriver sig för övrigt även som ”proromsk” och argumenterar för upprättandet av ett ”romskt hemland” i östra Anatolien. Som förebilder framhåller Breivik Japan och Sydkorea. Dessa stater sägs ha stått emot ”mångkulturalismen” och beskrivs som etniskt homogena mönstersamhällen.)

Även om det i flera av de länder som nämns i ”manifestet” – däribland Israel – finns politiskt extrema opinioner som propagerar antimuslimska uppfattningar, bygger resonemanget på en förvriden världsbild och en lika förvriden begreppsanvändning. Detta har dock inte hindrat antisemitiska individer, grupper eller regimer från att framställa Breivik som en ”sionistisk” eller ”proisraelisk terrorist” och antyda eller explicit påstå att hans inställning till Israel skulle ha haft betydelse för de attentat han genomförde. I vissa fall hävdas även att han skulle ha agerat på uppdrag av ”sionister”.

Antisemitisk propaganda
Den antisemitiska propaganda som följde på attackerna den 22 juli fick snabbt en global spridning. Även om budskapet var intill förväxling likartat tillhörde avsändarna olika politiska läger.

Bilden av Breivik som ”sionist” och ”proisraelisk” blev omedelbart central inom den antisemitiskt inriktade extremhögern. Den amerikanske nazisten David Duke lade ut en propagandafilm på Internet betitlad ”Sionistisk terrorism i Norge”. Samma tema förmedlades av det ungerska högerextrema partiet Jobbik. På omslaget till partiorganet Barikád visades ett fotomontage med Breivik framför en israelisk flagga. Den tillhörande rubriken löd ”Sionistisk terrorism”.

En liknande tolkning återfinns på svenska nazistiska och andra antisemitiskt inriktade högerextrema webbsajter. Nationaldemokraternas partiledare Marc Abramsson, till exempel, sammanfattade Breivik med orden ”massmördare och sionist”.

Samma mytbildning pumpas ut via den iranska statstelevisionen. ”Zionists are behind recent Norway terrorism”, förklarade Irans försvarsstabschef Hassan Firouzabadi i ett nyhetsinslag i Press TV den 30 juli. Ett annat inslag förklarade att medierna i väst beskriver Breivik som högerextremist i syfte att ”avstyra uppmärksamheten från hans sionistiska kopplingar”. Även libanesiska Hizbollah hävdade, enligt Daily Star 26/7, att terrordåden motiverats av ”sionism”.

I en artikel i egyptiska Al-Ahram sades attentaten visa att Israel utvidgat sina krig till ”norska barnläger”: ”There is no doubt that Israeli agents are working with these crusader, perhaps even urging them on in their terrorist acts.”

I Sverige har islamisten Muhamed Omar förmedlat ett identiskt budskap: ”Sionistisk terror drabbar Norge”. Men snarlik propaganda återfinns även på vissa vänsterextrema eller ”antisionistiska” sajter . På Kommunisternas blogg, som drivs av Sveriges kommunistiska parti (SKP), framhåller Astrid Boman det som viktigt att Breivik var ”sionist” och uppmanar polisen att utreda vem som finansierade och inspirerade Breivik och därvidlag rikta fokus mot bl a ”sionisterna”.

Atzmon, Shamir och Jinge
Den ökände brittiske antisemiten och historierevisionisten Gilad Atzmon, som för några år sedan inbjöds till Sverige som föreläsare av Broderskapsrörelsen, ABF och Fib-Kulturfront och av sina svenska värdar beskrevs som en legitim ”Israelkritiker”, förklarar på sin webbsida att Breivik direkt eller indirekt agerat på Israels uppdrag: ”Anders Behring Breivik might indeed, have been a Sabbath Goy. Within its Judaic mundane-societal context, the Sabbath Goy is simply there to accomplish some minor tasks the Jews cannot undertake during the Sabbath. But within the Zion-ised reality we tragically enough live in, the Sabbath Goy kills for the Jewish state.”

Den svenske judehataren Israel Shamir, senast uppmärksammad genom sina nära förbindelser med Julian Assange och Wikileaks, för ut samma bild: Breivik är ”sionist” och har formats av ”judiska lärare”. På bloggen Jinge, som drivs av vänsterpartisten Jan-Inge Flücht och vars antisemitiska tendens tidigare har belysts av SKMA, beskriver Flücht ena gången terroristen som ”en nationalist, en sådan med israelisk flagga på hemsidan” för att nästa gång porträttera honom som ”massmördare, sionist och nu ökänd nationalist”. Hans läsekrets fyller på med mer av samma vara: ”Förövaren är en sionist frimurare”, ”Komiskt att det är en zionist som ligger bakom” osv.

Oklara påståenden i etablerade medier
Men inte endast antisemiter har lockats av föreställningen om Breivik som ”proisraelisk” terrorist. Även i den bredare debatten framhålls i vissa fall – utan att begripliga skäl därför redovisas – hållningen till just Israel som viktig och betydelsebärande, samtidigt som Breiviks många andra sympatier och antipatier – till exempel hans föregivet ”proryska”, ”proindiska”, ”projapanska” eller för den delen ”anti-amerikanska” positioner – ignoreras. Vidare antyds eller hävdas, helt utan grund, att Breivik skulle ta avstånd från antisemitism.

Religionshistorikern Mattias Gardell, till exempel, påstår i Aftonbladet 29/7 – utan motivering, precisering eller belägg – att Breivik ”anammar…en högerisraelisk agenda”. Han låter dessutom meddela att ”Breivik har inget till övers för nazisternas judehat”. I Helsingborgs Dagblad 25/7 har Sören Sommelius litet att säga om Breiviks ideologiska övertygelser och inställning till andra länder. Däremot finner han det motiverat att utan vidare diskussion kasta fram påståendet att Breivik är ”en entusiastisk anhängare av staten Israel.”

Dessa slarviga påståenden ska skiljas från en relevant och saklig diskussion om skiljelinjerna mellan den antimuslimskt inriktade högerextremism Breivik representerar och den antisemitiskt präglade extremhögern (se t ex Rasmus Fleischers upplysande artikel i detta nyhetsbrev). Att i dessa sammanhang även peka på skillnader i förhållningssätt till Israel respektive palestinier eller islamister hos de olika högerradikala strömningarna och diskutera motiven till dessa positioner är både rimligt och motiverat.

Likaså är det både relevant och viktigt att i sammanhanget belysa den faktiska samsyn och de försök till politiska allianser som förekommer mellan antimuslimska rörelser och opinioner i Europa, Israel och andra delar av världen (liksom det är relevant och viktigt att i andra sammanhang belysa liknande förhållanden mellan antisemitiska rörelser och opinioner i Europa, Mellanöstern och andra delar av världen).

Men när Breiviks hållning till Israel tillmäts särskild vikt för förståelsen av terrordåden, när fokus i fråga om Breiviks inställning till andra stater ensidigt riktas på Israel, när han på ett selektivt vis förses med epitet som ”proisrael” eller ”sionist” och när hans hållning till Israel inte kontextualiseras blir det djupt problematiskt och det finns anledning att fundera över syftet. Argumentationen kan, som även Rasmus Fleischer påpekar, jämföras med om svenska eller europeiska nazisters ”propalestinska” hållning skulle framhållas och tillmätas vikt när nazistiska hatbrott beskrivs eller förklaras.

”Prosionism” – och antisemitism
När bilden av den norske terroristen som ”proisrael”, ”sionist” och motståndare till antisemitism nu sprids även i etablerade medier finns anledning att närmare granska grunden för dessa påståenden.

Vad gäller Breiviks ”proisraeliska” hållning är denna till stor del dikterad av uppfattningen – inte ovanlig i den antimuslimska rörelsen – att Israel utgör en taktiskt allierad frontstat i den föreställda globala kampen mot ”islam”. Den utgör en inverterad spegelbild av den ”propalestinska” och ibland ”proislamistiska” hållning som finns inom den antisemitiskt präglade högerextremismen, där ”palestinierna” och i vissa fall extrema islamister ses som taktiska bundsförvanter i den föreställda globala kampen mot judarna eller den ”sionistiskt” dominerade ”världsordningen”.

Förvisso finns såväl tydliga ideologiska överlappningar som försök till samverkan mellan europeiska högerextremister och radikala islamistiska grupperingar, men få – bortsett från de djupt ignoranta och de medvetet illvilliga – skulle komma på tanken att, när europeiska nazister ska beskrivas, i första hand sätta epiteten ”pro-palestinska” eller ”pro-muslimska” framför dem eller beteckna dem som avståndstagande från rasism mot muslimer, iranier eller araber.

Viktigt att notera är att den norske terroristens så kallat ”proisraeliska” eller ”prosionistiska” hållning även vilar på antisemitiska grunder. Han eftersträvar ett kristet Europa bestående av etniskt homogena nationalstater, ett Europa utan icke-kristna minoriteter. Av liknande orsaker som ledde vissa europeiska högerextremister till att under mellankrigstiden uttrycka stöd för sionismen, i meningen att man av antisemitiska skäl eftersträvade ett Europa utan judar och därför såg positivt på varje form av judisk utvandring, stöder Breivik existensen av en judisk stat i Mellanöstern.

”Holocaust-religion förstör Europa”
Han kritiserar Nazitysklands folkmord på judar, men inte av hänsyn till offren utan därför att Förintelsen, eller snarare dess politiska följdverkningar, enligt Breivik födde den ”mångkulturalistiska” ideologi som han menar har försvagat det kristna Europa, underminerat konservativa och nationella värden och öppnat upp för invandring av muslimer. “Multiculturalism would have never been implemented in Europe if it hadn’t been for NSDAPs reckless and unforgivable actions”, skriver han. Hitler fördöms inte som tyrann och massmördare, utan som “a traitor to the Nordic-Germanic tribes”.

“Kulturmarxismen” – en huvudfiende i Breiviks “manifest” vilken därtill i indirekta ordalag framställs som ett verk av framför allt judar – påstås ha exploaterat Förintelsen för att hjärntvätta européerna, göra dem mottagliga för ”mångkulturellt” tankegods och försvarslösa inför den föregivna ”islamiseringen”. Med välkänt antisemitiskt språkbruk proklamerar han att “the ‘holocaust religion’ is an extremely destructive force in Europe. Today, European youths are systematically brainwashed and made into pacifist eunuchs (school classes being bussed to former concentration camps and taught to reject their culture, pride etc.). […] As of now, the ‘holocaust religion’ is one of the major factors that are making Europe vulnerable and susceptible for Islamic conquest through demographical warfare.“ Tyskland sägs vara särskilt utsatt för ”kulturmarxistisk” indoktrinering, i vilken “the paralyzing Jewish Holocaust religion” påstås inta en central roll.

Om Breivik således av politiska skäl invänder mot Hitlers val av metod för att lösa ”judefrågan”, betyder inte det att han menar att Europas judar skulle ha lämnats ifred. Tvärtom. Europa hade ett ”judeproblem” som måste lösas. Men istället för att mörda judarna borde Nazityskland, enligt Breivik, ha deporterat dem. ”If the NSDAP had been isolationistic instead of imperialistic (expansionist) and just deported the Jews (to a liberated and Muslim free Zion) instead of massacring them, the anti-European hate ideology known as multiculturalism would have never been institutionalized in Western Europe”, förklarar han. (Gardells påstående att ”Breivik har inget till övers för nazisternas judehat” är således missvisande.)

Breiviks antisemitiska världsbild reflekteras även i hans syn på den europeiska judenheten före Förintelsen liksom i hans syn på europeiska och amerikanska judar i dag. Med hänvisning till tiden före andra världskriget skriver han: ”Were the majority of the German and European Jews disloyal? Yes, at least the so called liberal Jews, similar to the liberal Jews today that opposes nationalism/Zionism and supports multiculturalism.” Och vad dagens situation beträffar är enligt Breivik majoriteten judar ”mångkulturalistiska” förrädare: ”So, are the current Jews in Europe and US disloyal? The multiculturalist (nation-wrecking) Jews ARE while the conservative Jews ARE NOT. Aprox. 75% of European/US Jews support multiculturalism while aprox. 50% of Israeli Jews does the same.”

Breiviks uppdelning av judar i “goda” och ”onda” är inget nytt, utan ett återkommande argument i antisemitisk argumentation. (En liknande kategorisering i ”goda” och ”onda” återfinns i islamofobiska och rasistiska diskurser.)

”Betydande judeproblem”
Enligt Breivik existerar inte längre ett ”judeproblem” i Västeuropa, bortsett från i Storbritannien och Frankrike där det finns signifikanta judiska minoriteter. (Att han når slutsatsen att detta föregivna ”problem” inte längre är akut beror naturligtvis på att det i Europa efter Förintelsen fanns få judar kvar.) I USA däremot föreligger enligt den norske terroristen ett allvarligt ”judiskt problem”: “There is no Jewish problem in Western Europe (with the exception of the UK and France) as we only have 1 million in Western Europe, whereas 800 000 out of these 1 million live in France and the UK. The US on the other hand, with more than 6 million Jews (600% more than Europe) actually has a considerable Jewish problem.”

Hävdar man att Hitler borde ha deporterat Europas judar, att Europas folk hjärntvättas av en ”Holocaust-religion”, att närvaron av en signifikant judisk befolkning innebär ett betydande ”problem” etcetera, då tänker och talar man antisemitiskt. Att uppmärksamma detta är nödvändigt mot bakgrund av de falska eller oklara påståenden om den norske terroristens idévärld och motiv som nu cirkulerar – och som riskerar att stärka och legitimera den antisemitiska mytbildning som följt i spåren på terrordåden.

Detta skymmer inte det faktum att Breivik primärt drevs av hat mot ”islam” och ”multikulturalismen”, mot demokratins grundläggande värderingar och det demokratiska samhällets företrädare. Det var detta hat som av allt att döma var drivkraften bakom bomben i Oslo och massakern på ungdomar på Utöya.

Willy Silberstein
Ordförande för Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA)
Henrik Bachner
Idéhistoriker och medlem i SKMA

Artikeln publicerades ursprungligen på Newsmill den 6/9 2011