Krönikan publicerades i SKMA Nyhetsbrev December 2011

Gästkrönika av Elisabeth Åsbrink

Man kan säga att Otto Ullmann sökte upp mig – genom sin dotter och högen på femhundra brev som hans föräldrar skrev innan de mördades i Auschwitz. När jag inledde arbetet med boken om honom – Och i Wienerwald står träden kvar – visste jag bara att han sänts till Sverige som barn 1939, från ett intellektuellt hem i Wien, till dassen, psalmböckerna och dränglivet i Småland – inget mer.

Ottos räddare var svenska judemissionärer verksamma i Wien, de flesta prästvigda i Svenska Kyrkan och djupt engagerade i att få judarna att inse sitt fruktansvärda misstag när de förkastade Messias. Efter Anschluss hjälpte de runt tretusen människor att emigrera. Pojken Otto fick plats på en särskild barntransport till Sverige – en som den svenska ärkebiskopen hittat på, och svensk regering godkänt. Med mellanlandning Jesus. Barnen skulle vara ”kristna s k icke-arier”, och följden blev att barn döptes enbart för att få kliva på tåget ut ur Wiens ihopslagna fälla.

Jag fann ett researchmaterial som ångade kluvenhet – dels judemissionärernas hängivna kärlek till Guds utvalda folk och dels bitterhet för att samma folk svikit världens frälsning. Under alltihop ett öppet sår; judarnas skuld till Jesu död.

Flera av Ottos svenska räddare bar på samma fråga. Den löd: Varför var judarna hatade?

Folket i Svenska Israelsmissionen utförde tveklöst goda gärningar, men när de sökte svaret på sin fråga kom de inte längre än till judarna själva. Som en av dem skrev 1942: ”Det fanns ett judeproblem, och det bestod kort sagt däri, att den judiska folkgruppen fått ett politiskt och ekonomiskt inflytande, som stod i orimlig proportion till deras antal. (…) En jude har större energi än en smålänning. Han kan försaka till det otroliga både i fråga om mat och kläder, nöjen och bekvämlighet. Ja han offrar utan att blinka både vila och sömn, både hälsa och krafter för att komma sig upp. (…) Man måste nog medgiva att juden i allmänhet har goda armbågar och sällan försitter det gynnsamma tillfället att använda dem. Han har tillika en enastående förmåga att bluffa.”

Det finns många liknande texter i arkiven, efterlämnade av Ottos räddare. Som sagt, de vände inte blicken mot sig själva, än mindre mot sin egen tro. Ändå är det ett faktum att herrar Hitler & co inte hittat på något själva.

För många är det välkänd historisk materia; Romarriket runt hundra år efter Jesu födelse, motsättningarna mellan judar och frälsta Jesusanhängare, hur romarna spelade maktspel med alla och människor led fruktansvärda öden på grund av sin tro. Vi känner till general Konstantin som först blev kristen, sedan kejsare, hur han gav de kristna tillträde till makten och hur de omedelbart inledde statssanktionerade förföljelser av judarna. Och så har det fortgått, den kristna överhögheten har synod efter synod, århundrade efter århundrade utfärdat dekret mot judar:

Vid kyrkomötet i Milano år 313 förbjöds äktenskap mellan judar och kristna och sexuella relationer straffades med utvisning. År 855 uppmanades befolkningen i trakterna kring Béziers att hämnas på judarna för att de korsfäst Jesus. Vid kyrkomötet i Rom år 1179 deklarerades att kristnas vittnesmål i rättegångar alltid gick före judars. År 1215 slogs fast att judar skulle bära särskilda kläder för att särskiljas från kristna. 1236 mördas judar i Frankrike som inte anslöt sig till kristendomen. 1280 krävde kyrkan i Polen att judarna i landet skulle isoleras från resten av befolkningen. Och så vidare, fram till vårt nu.

Det kunde hända. Det hade redan hänt.

De svenska missionärernas fråga om hat sökte svar hos de förföljda istället för hos förföljarna. Därför bekräftade de skälen till hatet – och blir en nödvändig påminnelse till oss som här och nu som försöker förstå varför somliga utsätter, och andra utsätts. En påminnelse om att inte söka svaren bland offren (romerna? muslimerna? judarna?) utan att ställa frågorna rätt, så att vi får reda på mer än det vi redan trodde oss veta.

Elisabeth Åsbrink
Journalist och författare. ”Och i Wienerwald står träden kvar” utkom 2011 på Natur och Kultur.