I debatten sprids uppfattningen att fördomar och rasism i medier framför allt skulle förekomma i anonyma kommentarer på Internet. Bilden bygger på en farlig felsyn. Mathan Ravid om antisemitiska uttryck i etablerade medier – och i webbtidningen Sourze.se.
I augusti i år meddelade ett antal ledande svenska tidningar att de beslutat sig för att begränsa eller helt ta bort möjligheterna för anonyma kommentarer och inlägg på deras webbsidor. Syftet, att kunna få bättre kontroll över vad som skrivs och slippa rasistiska kommentarer och personangrepp, må vara lovvärt. Det finns dock en risk att fokuseringen på kommentarsfälten skymmer det faktum att fördomar och rasistiska uppfattningar även kommer till uttryck i redaktionellt material och debattartiklar i etablerade medier.
Vi har sett rader av exempel på det under senare år. Ett uppmärksammat fall är Donald Boströms artikel ”Våra söner plundras på sina organ” i Aftonbladet 2009 (se här, här och här). Ett annat exempel är Ulf Nilsons artikel ”Ingen risk att de militanta muslimerna lyckas i sin avsikt” i Expressen 2010. I sammanhanget kan även Jimmie Åkessons artikel ”Muslimerna är vårt största hot” i Aftonbladet 2009 nämnas. (För ytterligare exempel se här, här, här och här.) Frågan kan ställas om inte denna typ av artiklar har större inverkan på spridning och legitimering av fördomar gentemot judar respektive muslimer än det som sägs i diverse kommentarsfält.
Sourze.se – en plattform för judehatare?
Ett exempel på hur antisemitiska och andra fördomsfulla uppfattningar kommer till uttryck i publicerade och granskade texter, och som demonstrerar att problemet inte kan reduceras till kommentarsfält eller frågan om anonymitet, är webbtidningen Sourze.se. Den 15 september i år publicerade denna en artikel av konstnären Jan Wiberg (ej att förväxla med konstnären Jan Wiberg i Västervik) i vilken en rad klassiska antisemitiska tankefigurer återfanns. Här hävdade Wiberg bland annat att det han kallade ”ältandet av judarnas lidande i historisk tid” stod honom upp i halsen, då han ”informerats tillräckligt, mer än tillräckligt om deras lidande”. Syftet med detta ”ältande” var enligt Wiberg glasklart: ”Jag tycker detta tjat om nazismens ondskefullhet och det judiska folkets lidande gör dem oemotagliga [sic] för kritik, gör att de kan skaffa sig ännu mer framträdande positioner i vår värld och dessutom urskulda Israels skamliga behandling av palestinier”.
Inom den antisemitiska diskursen anklagas ”judarna” som grupp ofta för att använda sig av Förintelsen i politiskt syfte. Västerländsk media framställs regelbundet som ett judiskt (eller ”sionistiskt”) propagandavapen, och påstås vara fylld till brädden med ”snyfthistorier” om judiskt lidande. Denna förmenta hjärntvätt på daglig basis påstås ha flera syften: bland annat vill ”judarna” framställa sig själva som de ultimata (om inte enda) offren genom historien, för att på så sätt kunna dra ekonomisk och social fördel av den skuldkänsla de hoppas att detta ska generera hos ickejudar. Tätt sammanbundet med detta är föreställningen om Förintelsen som något ”judarna” använder för att legitimera staten Israels politik, vilken de alla förmodas stödja oavsett innehåll. Wibergs ovan nämnda artikel innehöll samtliga av dessa traditionella antijudiska föreställningar.
Ingen engångsföreteelse
En sökning på Sourze.se visar hur Wibergs senaste artikel inte var någon engångsföreteelse. Redan 27 april 2009 valde man att publicera en artikel av densamme i vilken kristet rotade antijudiska föreställningar förekom. Den kristna kyrkan konstruerade tidigt en bild av judendomen som kristendomens negativa motpol. Medan kristendomen framställdes som kärlekens och försoningens lära gavs bilden av judendomen som en hatisk, grym, krigisk, oförsonlig och hämndlysten religion. Denna demonisering har ibland även kommit att appliceras på judarna som folk. Detta leder idag till att moderna judar ibland tillskrivs ”gammaltestamentliga” uppfattningar eller handlingsmönster, som godtyckligt associeras med nationell chauvinism, inhumanitet och intolerans.
I den ovan nämnda texten 27 april 2009 försökte Wiberg göra gällande att allt tal om antisemitism i Sverige var ett sätt för ”judiska och sionistiska debattörer” att ”styra debatten”, med målet att dölja Israels behandling av palestinierna. Dessutom påstods det att ”gammaltestamentliga uppfattningar” hade betydelse för dagens judar, som genom att ”skaffa sig ledande ställningar i världen” försökte utnyttja sin ”gudomliga rätt att fördriva och förtrycka” andra folk. Som ett ”bevis” för detta framhölls kriget i Irak; enligt Wiberg var det ”judar” som hade förmått George W. Bush att invadera landet.
Flera antisemitiska skribenter
Wiberg – som i en artikel publicerad på Sourze.se 2007 brännmärkte homosexualitet som ”en perversion som en moralisk människa inte bör ägna sig åt” – är inte den ende som under en längre tid fått utrymme att sprida sitt hat på Sourze.se. Bland webbtidningens regelbundna skribenter återfinns exempelvis förintelseförnekarna Lars Wilhelmson och Leif Erlingsson, samt Alhambraförlagets grundare Hesham Bahari. Den sistnämnde är den internationellt ökände antisemiten Israel Shamirs svenske förläggare. Bahari har på den svenske islamisten Mohamed Omars blogg bland annat hävdat att ”judarna genom sitt enorma inflytande över USA:s inrikes- och utrikespolitik måste betecknas som den stora segraren efter Andra världskriget.” I artiklar publicerade på Sourze.se har Bahari även kallat ”den officiella versionen” av 11 september för ”en uppenbar lögn”, samt försvarat David Ray Griffin, den amerikanske konspirationsteoretiker som lutat sig mot källor, skänkt legitimitet åt teorier samt samarbetat med krafter som framställer händelserna 2001 som en judisk komplott. Erlingsson har på Sourze.se varit medförfattare till artiklar med liknande innehåll, medan Wilhelmson vid en lång rad tillfällen tillåtits lufta sitt judehat.
På Sourze.se har Wilhelmson bland annat skrivit om, vad han beskriver som, ”det judiska inflytandet” över västerländska regeringar, bankväsenden, massmedia och akademier; han talar om en inflytelserik ”sionistisk maktelit” som påstås använda ”den officiella bilden av ’Förintelsen’” som politiskt vapen för att garantera judar ”särskilda moraliska rättigheter”, rättfärdiga och dölja Israels ”folkmordspolitik” mot palestinierna, samt ”kontrollera människors tänkande genom begränsningar av yttrande- och tryckfriheten”.
Ett centralt fenomen inom den efterkrigstida antisemitiska diskursen har varit tendensen att demonisera judar och den judiska staten genom att framställa dem som spegelbilder av sina nazistiska bödlar och Nazityskland. Detta leder till ett byte av historiska identiteter: ”dagens riktiga förföljda judar är palestinierna”. Rollbytet ska framställa dem som offer för ”folkmord” utförda av ”judarna”. Här torde skuldproblematiken efter Förintelsen spela en avgörande roll för varför européer attraheras av denna demonologi. Genom att anklaga judarna för att begå samma brott som nazisterna kan det svåra minnet av Förintelsen lättare hanteras. Vissa, däribland den tyske historieprofessorn Wolfgang Benz, har sammanfattat det som antisemitism inte trots, utan på grund av, Auschwitz.
Något som är kännetecknande för Wilhelmson är dennes ambivalenta hållning till nazismen. Samtidigt som han själv har nära kopplingar till nazistiska organisationer som Nordisk Ungdom och är en flitigt förekommande kommentator på nazistiska webbsidor som nättabloiden Nationell.nu, försöker han regelbundet demonisera allt vad judendom, judiskhet eller sionism heter genom att brännmärka det som ”nazism”.
Som påvisats har Wilhelmson i artiklar på Sourze.se refererat till israelisk ”folkmordspolitik”. Föga förvånande har densamme även explicit likställt staten Israels politik med Nazitysklands dito, något som enligt EU-organet FRA är ett uttryck för antisemitism. I en artikel publicerad på Sourze.se 13 april 2010 likställde Wilhelmson Israels militära insatser i Gaza kring årsskiftet 2009 med nazisternas belägring av det judiska Warszawagettot 1943. Ett halvår senare, 21 oktober 2010, förklarade samme Wilhelmson i en ny artikel att den judiska nationalismen – sionismen – skulle ses som en föregångare till den tyska nationalsocialismen, ”med samma ideologiska beståndsdelar och en snarlik samhällelig praktik”.
Möjligtvis skulle detta kunna vara en förklaring till den ”rasistiskt orienterade stammentalitet” Wilhelmson beskrev i en artikel publicerad på Sourze.se i juni i år, och som enligt honom styr vad han kallar ”judisk identitet” – ”en extraordinär moralisk motivering till att gynna den egna gruppens intresse på bekostnad av andra grupper”. Som pricken över i:et har Wilhelmson även fått möjligheten att fastställa för webbtidningens läsare att judarna minsann har sig själva att skylla för den Förintelse han regelbundet förnekar. De kunde ju på goda grunder betraktas som presumtiva landsförrädare av Hitler, då ”den så kallade världsjudendomen förklarade krig mot Tyskland redan 1933”.
Sourze.se bryter mot sina egna regler
Enligt webbtidningens egna publicistiska regler granskar Sourze.se alla bidrag i förväg, och texter som innehåller hets mot folkgrupp släpps inte fram. Detta innebär enligt webbtidningens egen utsago texter i vilka man ”hotar eller talar illa om en folkgrupp på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, hot, uppmaning till brott eller inlägg som bryter mot Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).” De exempel som tas upp här ovan visar med all önskvärd tydlighet att Sourze.se på ett flagrant sätt bryter mot sin egen policy. Svenska kommittén mot antisemitism finner det djupt beklagligt att en redaktion som säger sig sträva efter att skapa ”en bra sajt, som gynnar kommunikation, förståelse, mångfald och öppenhet” regelbundet och under lång tid givit spridning och legitimitet åt intolerans och fientlighet mot judar.
Tyvärr är dock inte Sourze.se exceptionell i detta hänseende. Det är viktigt att perspektivet i debatten om mediernas ansvar för spridandet av förtal, fördomar och rasism nu vidgas. Att påstå att problemet är isolerat till anonyma kommentarer är inkorrekt och farligt.
Mathan Ravid