Texten publicerades i SKMA:s Nyhetsbrev juni 2011

Teatervetaren Yael Feiler om hur en 400 år gammal pjäs fortfarande kan bekräfta och förstärka fördomar mot judar – och hur uråldriga stereotyper anpassas till samtida behov.

 Av Yael Feiler

Att forska i teatervetenskap kan anses som verklighetsfrånvänt. Ett forskningsprojekt som visar hur teaterupplevelsen påverkar sin publik i förhållande till brännande frågor, däribland frågor kring antisemitismens orsaker, placerar dock detta till synes snäva forskningsfält mitt uppe i en samtidsdebatt. Att en rollfigur i ett fyrahundra år gammalt drama lyfts fram som ”bevis” i dagsaktuella debatter visar också på teaterns potentiella samhällsrelevans.

Ett skålpund kött
Tänk en scen. En teaterscen där en rättegång utspelas. När det skanderas att den ena partens omänskliga krav är lagligt, förändras ljuset abrupt och ett par hårda trumslag markerar den drastiska övergången till en drömliknande sekvens. Parten vars rätt just har tillkännagivits utbryter i en rytmisk sång på ett obegripligt språk. Samtidigt utför han en sorts krigsdans, och viftandes med en kniv förflyttar han sig segervisst tvärs över hela scenen mot sitt maktlösa och barbröstade offer.

Det ovan beskrivna var rättegångsscenen ur Mats Eks bejublade uppsättning av Shakespeares Köpmannen i Venedig från 2004/5 på Dramatens stora scen. Dramat som utspelar sig i 1500-talets Venedig, handlar om köpmannen Antonio som lånar pengar av den rike och tillika föraktade juden Shylock. Kontraktet dem emellan innebär att Shylock ska få ett skålpund av Antonios kött om denne inte kan betala sin skuld i tid.

Scenen skildrar således juden Shylock, som just fått höra att domaren gett honom rätt att fullfölja avtalet och sticka sin kniv i Antonios bröst. Den hebreiska sången som han utbrister i, klädd i svart rock och bredbrättad hatt och med kniven i högsta hugg, heter ”Echad Mi Jodéa” och ingår i den judiska påskens rituella måltid ”Seder”. Sången består av frågor och svar som för barnens skull räknar upp judendomens viktiga hörnstenar: En Gud, två stentavlor, tre fäder, fyra mödrar, fem moseböcker osv.

Krigsdansen avbryts dock och istället för att fullfölja avtalet döms Shylock för mordförsök, fråntas sin egendom och tvingas att låta sig döpas. På Dramatens scen doppas hans huvud brutalt tre gånger i en plåthink och till slut stjälps hela hinken över hans huvud, till publikens stora förtjusning.

Shylock, judarna och Israel
Under de senaste decennierna och inte minst efter Förintelsen har Shakespeares drama och rollfiguren ”juden” Shylock dels problematiserats och beskyllts för att bära på antisemitiska spår, och dels utnyttjats i antisemitiska syften, bland annat genom att hävda att det uppdiktade fantasifostret Shylock skulle vara en ”typisk jude”, representativ för judarna och även för Israel.

(Ett exempel på det senare kan hämtas från Gilad Atzmon, en antisemitisk propagandist som 2007 besökte Stockholm som talare, inbjuden av bland annat Broderskapsrörelsen. I en text publicerad 2010 på hans hemsida hävdar Atzmon att Shylock och Fagin – en annan litterär antisemitisk stereotyp – representerar verkliga egenskaper hos dagens israeler: ”I den judiska staten är Fagin och Shylock långtifrån bara avlägsna fiktiva karaktärer. I själva verket lever de ett gott liv [där], på andras bekostnad.”  

Ett annat exempel kan hämtas från syrisk TV 2010. Ett inslag som – enligt Memris utskrift – dels instämmande upprepade Donald Boströms antydningar om att Israel skulle döda palestinier för att stjäla deras organ, dels påstod att Israel stal organ av jordbävningsoffer på Haiti, kommenterades på följande sätt av den syriske statsvetaren Jassem Zakariya: ”När vi ser dessa scener i detta fina reportage, kommer man naturligtvis omedelbart att tänka på Shakespeare. Ja, Shylock. Som vi kan se, har juden inte förändrats…”)

Här i Stockholm var det framför allt rättegångsscenen och iscensättningen av Shylocks tvångsdop, som hösten 2004 föranledde en debatt kring uppsättningen. Kritiska röster från judiskt håll motsatte sig uppsättningens gestaltning av det judiska temat. Att låta den stereotypiskt klädda Shylock sjunga en sång ur den judiska påsken tycktes förvandla honom till en representant för en folkgrupp – judarna – som genom hans hämndlystna uppsåt blev lika grymma som omänskliga. Under ett ”teatersamtal” efter föreställningen på Dramaten har det exempelvis sagts: ”…jag gillar inte judar… Och så blir jag förbannad på hela judiska rasen…”.

Sångens ursprungliga kontext i samband med det blodiga uppsåtet troddes dessutom länka till gamla som nya antisemitiska blodsanklagelser om judarnas påstådda ritualmord under den judiska påsken. (För ett aktuellt exempel på denna anklagelse, se Willy Silbersteins artikel på annan plats i detta nummer.)

Judarna ”förtjänar” hatet
I debatten framkom att de som såg positivt på uppsättningen medgav att Shakespeares drama innehåller antisemitiska uttryck, men ansåg att uppsättningen lyckades med den nödvändiga problematiseringen av texten. Regissören Mats Ek förklarade att föreställningen visserligen skildrade antisemitismen men i syfte att bekämpa densamma, bland annat genom att ”förmänskliga Shylock”.

Enligt en publikundersökning som jag genomförde 2005 tillsammans med teatervetarkollegor uppnåddes inte det ovan nämnda goda syftet. Tvärtom. En slumpmässigt vald grupp, som fick ta ställning till fem påståenden gällande antisemitismens orsaker en gång före och en gång efter föreställningen, visade sig i högre grad bejaka ett antisemitisk påstående – nämligen ”antisemitismen beror på judarnas eget handlande” – efter föreställningen.

Påståendets antisemitiska innebörd är att judarna ”förtjänar” antisemitismen, vilket också berättigar densamma. I Stockholm var det sammantaget 23% av de tillfrågade som enligt undersökningens statistiskt säkerställda resultat efter föreställningen i högre grad var benägna att hålla med om detta.

Låg medvetenhet
Receptionsforskning – som bland annat utreder teaterföreställningars effekt på sin publik – utgår ifrån att den sociala kontexten, vid sidan av den sceniska gestaltningen, är en viktig faktor som påverkar mottagandet. Undersökningens alarmerande resultat torde därför bero dels på den ovan beskrivna sceniska gestaltningen men också på den svenska kontexten.

En antydan till denna ”kontext” gjorde sig påmind redan vid publiceringen av resultatet som fick ett stort gensvar i media. I debatten som följde ifrågasatte en del resultatets representativitet och klagade över detaljer i frågeformuläret, medan andra reflexmässigt försvarade Shakespeares goda kvalitet och oroade sig över dramats framtida öde mer än över de farliga tendenser som undersökningen pekade på.

Denna förnekande attityd hör samman med en bristande medvetenhet gällande såväl ”det judiska” som antisemitismens idétradition i Sverige. Å ena sidan finns historiska studier som visar på antisemitiska strömningar och attityder i det svenska samhällets mittfåra som det aldrig gjorts rent hus med, samtidigt som dessa fakta tenderar att ”glömmas bort”. Det låga antalet judar i Sverige och deras relativa ”osynlighet” medför att gamla stereotypiska schabloner om judar lever vidare samtidigt som det är få som känner igen ett antisemitiskt påstående när de stöter på det.

Reaktioner i Berlin
Den sociala, kontextuella betydelsen, visade sig gälla i allra högsta grad när resultaten från en parallellundersökning i Berlin blev kända. Deutsches Theaters uppsättning Der Kaufmann von Venedig från 2005/6 var en mycket medveten sådan. Föreställningens sceniska miljö placerade handlingen i en samtid och Shylock tycktes smälta in i ett kostymklätt landskap med penningsugna affärsmän. Dock, genom subtila tecken, och utan att använda alltför uppenbara symboler, gestaltades Shylocks fiender som potentiella nazister, och föreställningens sammantagna budskap innebar en skarp anklagelse mot Shylocks tyska omgivning, däribland, underförstått, föreställningens publik.

Tack vare dessa estetiska val och mot bakgrund av Tysklands judiska historia, förväntade jag mig att publikundersökningens resultat denna gång skulle vara diametralt motsatta till Dramatens. Här hoppades jag att fler skulle avvisa det ovan nämnda antisemitiska påståendet. Men icke. Redan före föreställningen bejakade över 33% det påståendet och antalet ökade något efter föreställningen istället för att minska.

Sekundär antisemitism
En förklaring till detta överraskande resultat fick jag av professor Werner Bergmann, forskare vid Zentrum für Antisemitismusforschung, Technische Universität, Berlin. Bergmann som följer ALLBUS, den regelbundna granskningen av attityder i det tyska samhället, däribland attityder mot judar, blev inte överraskad över resultatets procentsats. Då 18% av tyskarna enligt ALLBUS bejakar ett liknande påstående, ger de enligt honom uttryck för ett nytt fenomen i det tyska samhället som han kallar för ”sekundär antisemitism”.

Detta fenomen uppstår enligt Bergmann inte ”trots Förintelsen” utan på grund av Förintelsen, och representerar tyskarnas motreaktion mot sina egna skuldkänslor; 60% av dem menar nämligen enligt ALLBUS att det är för mycket intresse kring Tysklands nazistiska förflutna varför många är negativa till diverse minnesmonument samtidigt som de menar att judar uppehåller sig kring minnet av Förintelsen för ekonomiska vinsters skull. Detta förklarar också varför så många på Deutsches Theater reagerade negativt på föreställningens tydligt anklagande budskap, och hellre ville ge ”judarna” skulden för antisemitismen.  

Publikundersökningarnas resultat visar således att teatern är en lämplig arena för undersökning av samhällsfenomen, att pjäsen Köpmannen i Venedig lockar fram och reproducerar existerande antisemitiska strömningar och att goda intentioner eller medvetna val inte räcker som motgift.

Yael Feiler

Yael Feiler, fil.dr. i teatervetenskap, är verksam som universitetslektor och undervisar vid Institutionen för genus, kultur och historia, Södertörns högskola och vid Institutionen för musik och teatervetenskap, Stockholms universitet. Hon är bl. a. redaktör och medförfattare till ”Shakespeares Shylock och antisemitismen” (2006 & 2010).