Texten publicerades i SKMA:s Nyhetsbrev juni 2011
Gästkrönika av Ulrika Knutson
”En konstnär, kära barn, är ingen undantagsmänniska, ty vi är alla konstnärer.”
Så skrev bankiren, mecenaten och Nietzsche-översättaren Ernest Thiel till sin dotter Signe, som skulle bli Helena Henschens farmor.
Helena Henschen dog i förtid, i januari 2011. Jag läser ånyo hennes bok om Signe Thiel, hon älskade (Brombergs, 2009).
Thiel vore inte Thiel om han inte också utsatte läsaren för sin drastiska humor:
”Konst vore en farlig sak om ej konstnärerna vore så dumma, ty målarna är de dummaste folk jag vet. Men när de en gång icke är dumma så älskar jag dem.”
Säga vad man vill om hans ättling Helena Henschen, mångsidig formgivare, scenograf och författare. Dum var hon inte. Hon var uppseendeväckande klok. Utan att känna henne på djupet skulle jag ändå säga att Förnuft alltid varit en av hennes gudar.
Helena Henschen fick en stor succé med I skuggan av ett brott (2004). Den 7 mars 1932 mördades Hjalmar von Sydow, förre SAF-chefen i lägenheten på Norr Mälarstrand i Stockholm, och med honom familjens kokerska och husa. Sköt gjorde Hjalmars egen son, som sedan flydde till Uppsala och där sköt sin hustru och sig själv. Offret var alltså Helena Henschens egen morfar, förövaren hennes egen morbror.
Tystnaden hade sedan lägrat sig över familjen. Helena Henschens berättelse är en berättelse om tillkämpad glömska och tystnader:
”Sanningen löser upp skuggorna och fakta gör tillvaron möjlig att greppa – fast därför inte alltid acceptabel.”
När jag läser om I skuggan av ett brott, så är det inte kriminalhistorien som drabbar. Det är alla tystade kvinnor, förspillda liv, och övergivna barn som går igen. De övergivna barnen är så många. Hur ska de kunna överleva, om inte varje människa är en konstnär, med skapande förmåga?
Helena Henschens andra roman, hon älskade, är farmor Signes släktsaga. Ljusare, livfullare på ytan, men med egna skuggor. Barnens sagolike far, Ernest Thiel lämnade familjen med barnflickan Signe Maria.
Ernest Thiel gick i konkurs och förlorade allt. Vännerna svek, alla utom författaren Hjalmar Söderberg. Han kom och spelade schack som förr. Idag är Thiels hem och konstsamling en av Stockholms pärlor.
Släkten tillhörde Sveriges yppersta elit, med vänner bland alla de författare, konstnärer, forskare och politiker som räknades. En liberal, assimilerad, modern judisk familj. Men det blir tydligt att också Signes historia utspelar sig ”i skuggan av ett brott”. Rasismens och antisemitismens brott.
Nålsticken når ända upp i eliten. I sin krafts dagar var Thiel påtänkt som riksbankschef, men hans ursprung ansågs inte lämpligt.
Den unga blåstrumpan Signe promenerar Djurgården runt med bästa väninnan Amelie Posse, två backfischar arm i arm. Amelie Posse som senare skall kämpa oförtrutet mot fascism och nazism, via den berömda Tisdagsklubben. Men klubben – som försvarar och hjälper judar – vill inte ha judar som medlemmar. ”Det kan misstänkliggöra saken”. Till och med Amelie Posse väjer för antisemiternas argument.
Antisemitismen sipprar in överallt som ont grundvatten.
I samtal berättade Helena Henschen om sin ungdoms tystnad kring det judiska kulturarvet, det svenska samhällets och hennes eget arv. På sextio- och sjuttiotalet var detta inte ett ”ämne”, allra minst i vänsterkretsar. Socialismen skulle lösa rasismen, liksom den skulle lösa klasskampen. Måhända var vänstern i god tro, men den bidrog till tystnaden. Tystnaden kring offren, och kring de innehållsrika judiska kulturerna.
Hon älskade betalar på ett sätt en gammal skuld. Bokens mest andlösa avsnitt berör Helenas pappa Anders, som reflekterar över sin far, den framstående läkaren Folke Henschen, som skilde sig från Signe.
På besök i Berlin 1938 förfäras sonen Anders av insikten:
”Han har en pappa som är medlöpare, som spelar nazisternas rasideologi i händerna. Efter skilsmässan från Signe gifte Folke om sig med en tysk kvinna. Nu bär han ett litet hakkors under rockkragen. Ibland vänder han på kragen och märket glimmar till. Folke har fem judiska barn. Begriper han vad som kommer att hända dem om tyskarna tar Sverige?
Anders egen pappa, som lärt honom allt om naturen, om blåmusslorna och de små kräftdjuren i strandbrynet, visat honom tordyvelns feta larver och havsörnen som byggt ett bo i en tall vid badviken på landet, har nu visat honom en annan sida.”
Här öppnar sig avgrunden. Den går rakt genom en ung svensk pojke, rakt genom den svenska sommarbadviken. Helena Henschen har skrivit en svensk klassiker, som vi ska läsa som motgift mot glömskan.
Ulrika Knutson
Journalist och författare. Ordförande i Publicistklubben.