Texten publicerades i SKMA:s Nyhetsbrev mars 2011. Den trycktes ursprungligen i Expressen den 27/1 2011.

I debatten om den samtida antisemitismen sprids en rad felaktiga påståenden. Några av dem tycks tjäna en politisk agenda.
Av Henrik Bachner

Antisemitismen är sannolikt den mest utforskade av alla gruppfördomar. Även om dess samtida former och manifestationer finns en omfattande kunskap. Men av denna märks inte mycket i den svenska debatten. Istället intas scenen i allt högre grad av debattörer som torgför uppfattningar som saknar stöd i forskningen, men som tycks tjäna en politisk agenda. En vanligt förekommande myt är att antisemitismen skulle ha upphört eller reducerats till en ytterligt marginell företeelse. Nära förknippad med denna föreställning är också påståendet att antisemitismen ”ersatts” av islamofobin.

Påståendena om antisemitismen som något passé och utbytt tycks intensifieras varje gång belägg för motsatsen läggs fram. 2001, när en rad rapporter pekade på en kraftig ökning av antalet antijudiska incidenter i flera europeiska länder, slog Jan Guillou ilsket fast att ”vår tids rasistiska sjuka inte gäller judar utan muslimer” (Aftonbladet 16/4 2001). En liknande uppfattning har till exempel Andreas Malm och Mattias Gardell givit uttryck för. Malm citerar instämmande en författare som hävdar att ”den traditionella antisemitismen har spelat ut sin historiska roll” varför allt tal om en förstärkt judefientlighet är ”falskt alarm” (DN 18/2 2008). Och Gardell tycks finna tanken så viktig att budskapet tillkännages redan på omslaget till hans nya bok Islamofobi: ”romer och judar har i olika tidsepoker fått representera ondskan. Idag är det muslimer.”

Ersättningsmyten
Vad forskningen visar är något helt annat och betydligt mer sammansatt. Den blottlägger en alldeles reell och i en del länder tilltagande islamofob strömning, men den kan också detaljerat dokumentera en i högsta grad levande och vissa fall stegrad antiziganism och antisemitism. Den visar också på en fortlevande rasism mot svarta afrikaner (oavsett deras religion) och asiater. Dessa rasismer möter dock litet intresse, kanske för att de inte passar in i bilden av ”det ’vita’ västerlandets hat och krig mot muslimer”. Detta öde drabbar vanligtvis också förföljelsen av romerna. Ersättningsmytologin är i regel reserverad för antisemitismen. Ett skäl till detta kan vara att antisemitismen, om den erkänns, komplicerar bilden av rasismen som ett specifikt västerländskt problem. Ett annat kan vara att den uppfattas som ett irritationsmoment i kritiken av Israel och försvårar konstruktionen av Israel och ”sionismen” som huvudsymboler för den ”vita” västvärldens ondska.

Statistik över incidenter visar att antalet attacker mot judar och judiska mål under 00-talet ökat markant i länder som exempelvis Storbritannien och Frankrike. De antisemitiska incidenterna i Frankrike var, enligt Commission Nationale Consultative des Droits de l’Homme, under större delen av föregående årtionde fler än dem som motiverades av andra typer av grupphat. Enligt en rapport om hatbrott i Schweiz åren 1995-2009 som sammanställts av Eidgenössische Kommission gegen Rassismus hade 26 procent av dessa antijudiska och 3 procent antimuslimska motiv. Av FBI:s statistik över hatbrott mot (vad som felaktigt kallas) ”religiösa kategorier” i USA framgår att 60–70 procent av dessa under senare år riktats mot judar och cirka 10 procent mot muslimer. I Sverige har antalet anmälda hatbrott mot judar under flera år legat relativt stilla, men ökade enligt Brå från 159 stycken 2008 till 250 under 2009. Antalet anmälda hatbrott med antimuslimska motiv sjönk under samma period från 272 till 194. Hur väl denna typ av statistik speglar faktiska förhållanden är svårt att säga. Mörkertalet är stort och anmälningsbenägenheten kan se olika ut i olika grupper. Men den ger knappast stöd till bilden av antisemitismen som övervunnen och ersatt av islamofobi.

Utbredda fördomar
Det gör inte heller attitydundersökningar. En studie av attityder i åtta EU-stater som forskare vid Bielefeld-universitetet presenterade 2009 visade att i genomsnitt 24 procent av de svarande instämde i det ”traditionella” antisemitiska påståendet att ”judar har för stort inflytande”. 41 procent höll med om utsagan att judar utnyttjar rollen som offer för nazismens förbrytelser och 37 procent instämde i påståendet ”med tanke på Israels politik kan jag förstå varför människor tycker illa om judar”. En studie som Forum för levande historia offentliggjorde 2010 indikerar att ungefär en femtedel av svenska gymnasister är negativt inställda till såväl judar som muslimer. En fjärdedel hyser motvilja mot romer.

Till detta ska läggas en omfattande kvalitativ forskning som belagt en allt mer synlig och accepterad antisemitisk diskurs i den politiska mittfåran i flera europeiska länder, som visat hur både klassiska och moderniserade stereotyper återkommande reproduceras i debatter om Mellanöstern, amerikansk politik eller Förintelsens plats i den samtida politiska kulturen. Allt vanligare blir också att judar kollektivt hålls ansvariga för Israels politik.

En annan vanlig och besläktad vrångbild är att extremhögern övergivit antisemitismen för islamofobin. Gardell förklarade nyligen att ”de bruna partierna” i Europa ”växlat sin klassiska antisemitism mot islamofobins i dag mer gångbara valuta” (DN 4/1 2011). Påståendet stämmer förvisso för en rad högerpopulistiska partier, men antisemitismen utgör fortfarande ett centralt inslag i många högerradikala partier – ungerska Jobbik och tyska NPD är blott två exempel – och den bildar den ideologiska kärnan i Europas vit makt-rörelser.

Antimuslimska syften
En tredje osanning som cirkulerar beskriver antisemitismen i Europa i dag som ett problem enkom i muslimska grupper. Denna villfarelse exploateras systematiskt av islamofoba krafter för att underblåsa bilden av ”muslimerna” som hotfulla extremister. Hos Sverigedemokraten Ted Ekeroth, till exempel, förvandlas frågan om antisemitism till ”arabernas och muslimernas judehat” (Newsmill 26/2 2010).

Det är väl belagt att det i stora delar av den muslimska världen finns en kraftfull och många gånger statssanktionerad antisemitisk strömning som har globala verkningar. Olika studier har också visat att antijudiska attityder är förhållandevis utbredda i muslimska grupper i flera europeiska länder. Men det betyder inte att antisemitismen i Europa kan reduceras till uppfattningar och handlingar hos en begränsad andel muslimer. Fördomar och hat mot judar finns hos en rad olika grupper och är starkast i högerradikala opinioner, vilka i regel även avskyr muslimer. Som Bielefeldstudien visar är judefientligheten därtill mest utbredd i länder som Ungern och Polen, alltså i länder med en mycket liten muslimsk befolkning men med en djupt rotad och av kristendom, nazism, kommunism och nationalism formad antisemitisk tradition.

De antimuslimska strömningar som kan iakttas på olika håll i Europa utgör utan tvekan ett allvarligt problem. Men kampen mot denna företeelse har inget att vinna på att andra fördomar och rasismer förnekas, förtigs eller bagatelliseras. Myten om den avsomnade och ”ersatta” antisemitismen har lika lite i den seriösa debatten att göra som propagandan om ”muslimernas judehat”.

Henrik Bachner
Henrik Bachner är idéhistoriker. Hans senaste bok är ”’Judefrågan’. Debatt om antisemitism i 1930-talets Sverige” (Atlantis 2009).