Texten publicerades i SKMA:s Nyhetsbrev mars 2011.

När författaren och debattören Mohamed Omar för två år sedan tillkännagav sina sympatier för radikal islamism och började propagera antisemitism väckte det kritik på många håll. Men långtifrån alla reagerade negativt. Mathan Ravid belyser Omars verksamhet och vänkrets.

Två år har nu gått sedan den tidigare aktade poeten och författaren Mohamed Omar, ofta sedd som toleransens och samexistensens brobyggande predikant, i en artikel publicerad i Expressen 9 januari 2009 officiellt anslöt sig till ”den världsvida islamistiska rörelsen”. Detta för många vid första anblicken så förvånande ideologiska lappkast skylldes på Israels angrepp mot Hamas i Gaza – ”komplotten mot Gazaborna” – kring årsskiftet 2008/2009.

Mot bakgrund av de ståndpunkter han torgfört sedan dess, ter det sig dock allt mer osannolikt att det verkligen var en israelisk militäraktion i Gaza som fick Omar att komma ut som islamist och stark anhängare av Hamas, Hizbollah och den iranska regimen. En analys av de publikationer som återfinns på Omars hemsida och blogg – huvudkanalerna för hans propaganda – tydliggör nämligen hur han numera har ett favoritämne framför andra; ”Judarna och deras ränker”. Ska man tro Omar så är Sverige styrt av ”socialsionism”, diverse riksdagsledamöter, Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), den antirasistiska tidskriften Expo samt Amnesty är alla ”sionister”, och den så kallade ”massinvandringen” till bland annat Sverige är i realiteten en för Europa skadlig judisk komplott.

Dylika antisemitiska konspirationsteorier kompletteras med idéer om judisk mediemakt och propaganda som förnekar Förintelsen. Nazisterna hade ju, upplyser Omar oss om, aldrig någon plan eller vilja att utrota Europas judenhet. Tvärtom; ”den officiella versionen” av ”den så kallade Förintelsen” är i själva verket endast ett verktyg med hjälp av vilket ”sionisterna” försöker legitimera sin världshegemoni och ”den verkliga förintelsen” av Palestina.

”Den nya antisionistiska rörelsen i Uppsala”
Med detta i åtanke kom det knappast som någon överraskning när Omar i november 2009 offentligt tillkännagav sina planer på ett ”antisionistiskt” parti. I skrivande stund tycks dessa planer ha skrinlagts tills vidare, men det är redan idag möjligt att skönja strukturerna och personerna bakom det som sannolikt varit tänkt som ännu en kanal för spridande av starkt antijudiska budskap. Omar har själv påpekat att till dess att hans ”antisionistiska” parti formas, bör hela projektet ses som ”den nya antisionistiska rörelsen i Uppsala”. Han har följaktligen varit mest aktiv i och kring sin egen hemstad. Detta har bland annat inneburit kontakter med den shiamuslimska Imam Ali-moskén i Järfälla, vars företrädare öppet stödjer den iranska regimen, deltagande i arrangemang anordnade av sådana Uppsalabaserade organisationer som socialistiska Palestinska Folkets Förening, som uppenbarligen inte sett det problematiska i att demonstrera tillsammans med rasister, samt försök att under namnet ”Uppsalamoskéns vänner” hålla en föreläsningsserie i Uppsalas moské.

Oviljan bland moskéns representanter att associeras med Omar kan ha varit en av anledningarna till bildandet av Studiegruppen Aguéli (döpt efter den svenske målaren och konvertiten till islam, Ivan Aguéli). Omar har beskrivit projektet som ”en alternativ form av integration” av unga muslimer in i vad han kallar ”den svenska dissidentkulturen”. Inom dess ramar har man regelbundet anordnat föreläsningar med kända antisemiter och förintelseförnekare. Studiegruppen Aguéli ligger även bakom Islamiska förlaget Aguéli, vilket Omar ser som ett välbehövt vapen i vad han kallar den muslimska kampen mot ”den moderna tidens irrläror”; ateism, liberalism, hedonism, darwinism, feminism, genusteori och ”böglobbyism”.

Internetaktiviteter
Omar har dessutom försökt sprida sitt buskap via olika Internetforum. Redan de ovan nämnda ”Uppsalamoskéns vänner” hade en grupp på Facebook, sedermera kallad ”Mohamed Omars vänner”. Likt Facebookgruppen ”Antisionistiska partiet” (som slutade fungera, alternativt gjordes oåtkomlig för oönskade besökare, i maj 2010) utgör den en kanal genom vilken Omar bland annat kan förse dess medlemmar med länkar, artiklar och inbjudningar till föreläsningar. Medan ”Mohamed Omars vänner” i skrivande stund har cirka 250 medlemmar, kunde ”Antisionistiska partiet” i maj 2010 stoltsera med ungefär 400 fler. Av deras namn att döma tycks det som om Omar till stor del attraherat unga män med rötterna i Mellanöstern.

En analys av Omars egen sida på Facebook kan också vara av visst intresse. I hans ”vänlista” återfinns i skrivande stund nämligen sådana organisationer som Muslimska Kvinnoföreningen i Stockholm (MKF), Muslimska Studenter vid Stockholms Universitet (MSSU), Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa (SMFR) samt Södertörns Muslimska Studenter (SMS). Organisationer som i den bästa av världar varken delar Omars åsikter eller har insett att han numera är en av Sveriges mest kända antijudiska agitatorer.

Inre cirkel av medarbetare
En bild av de olika individer och grupper som Omar på sistone lyckats locka till sig erhålls dock främst genom en analys av hans hemsida och blogg. Två av Omars viktigaste och mest inflytelserika medarbetare är historierevisionisten Lars Adelskogh och Omars ”sionistexpert” Lars Wilhelmson. Medan den förstnämnde för Omars räkning bland annat översatt ökända antisemitiska falsarier som Sions Vises Protokoll samt påstått att Förintelsen är en judisk och/eller ”sionistisk” bluff, har Wilhelmson regelbundet porträtterat den judiska nationalismen – sionismen – som en världsomspännande imperialistisk kraft som ockuperar västvärlden, inte olikt idén om ”den judiska världskonspirationen” i nazistisk propaganda.

Omars tre vise män fullbordas med Radio Islams Ahmed Rami, som cirka 20 år efter att han i början av 1990-talet dömdes för hets mot folkgrupp och åratal av hat på Internet nu givits ännu ett forum. Som radiohetsare varnade Rami för, vad han kallade, ”den judiska makten” i Sverige, vilken liknades vid en cancer på samhällskroppen. Som ”expert” hos Omar låter han bland annat meddela att Hitler bedrev samma ”motståndskamp” som palestinierna – ”en intifada mot den judiska makten i Tyskland”.

Yttre cirkel av kontakter
Denna inre cirkel av medarbetare kompletteras av en yttre cirkel av kontakter, som kommer i ett flertal av den politiska palettens färger. Den skara individer som villigt låtits sig intervjuas, publiceras eller som öppet givit sitt stöd till Omar sedan våren 2009 inbegriper bland många andra den i Stockholm verksamme imamen Ahmed Valsan, kommunisten Jan Myrdal, ordföranden för Sveriges Muslimska Förbund (SMF), Mahmoud Aldebe, den radikalkonservative teologen Alf Härdelin, pingstpastorn Åke Green, den före detta centerpartistiske riksdagskandidaten Ove Svidén, författaren Carl-Göran Ekerwald samt konspirationsteoretikern Jüri Lina. Den sistnämnde är en återkommande föreläsare vid Studiegruppen Aguéli, där han bland annat talat om ”Frimurarjudarnas” strävan efter en ”världsregering”.

Hit räknas även Alhambraförlagets grundare Hesham Bahari, som likt Omar själv publicerat den internationellt ökände antisemiten Israel Shamir. Påståenden på Omars hemsida och blogg om hur ”Judarna”/Israel/”Sionisterna”/”Frimurarna”/”Illuminati” legat bakom allt från de amerikanska och ryska revolutionerna till 9/11 och kriget i Irak har, föga oväntat, även fallit den svenska ”sanningsrörelsen” på läppen. En av dem som intervjuats på Omars blogg är Mikael Cromsjö, mannen bakom sajten Vaken.se, där dylika konspirationsteorier är vanligt förekommande.

Till detta kommer ett antal individer knutna till den svenska extremhögern, många av dem islamofober. Blott ett exempel på hur Omar prioriterar sin ”antisionistiska” kamp framför sina trosfränders välbefinnande. Omar proklamerade tidigt att svenska nazister var välkomna i hans framtida parti, och i juli 2009 publicerades en intervju med extremnationalistiska Nationaldemokraternas partisekreterare Vávra Suk på Omars blogg. Sedan dess har Omar och hans närmaste kollegor intervjuats, publicerats, försvarats eller på andra sätt uppmärksammats i Nationaldemokraternas organ Nationell Idag, den nazistiska nättabloiden Nationell.nu samt nazistiska Svenskarnas partis organ Realisten. På Omars egen ovan nämnda Facebooksida återfinns otaliga klipp med nazistiska ledare och tyska soldater, ackompanjerade av vit makt-musik från grupper som Svensk ungdom.

Mediereaktioner
De åsikter Omar givit uttryck för under de senaste två åren har, föga oväntat, förändrat den allmänna bilden av honom. Även om många inledningsvis tycks ha varit oförmögna att förstå Omars antisemitiskt färgade kodspråk, slutade de flesta ledande svenska mediekanaler snart att ge honom utrymme. Ett undantag är debattsajten Newsmill.se, där ett antal av Omars artiklar publicerades under 2009. Ett annat, mer uppseendeväckande undantag är Sveriges Television, som i januari respektive juli 2009 ansåg det passande att bjuda in Omar som debattör till programmen Aktuellt och Gomorron Sverige.

En tidning som utmärkte sig var socialdemokratiska Aftonbladet. Tidningen fortsatte inte bara att publicera Omars texter under våren 2009. Den 23 april samma år förklarade exempelvis dess kulturjournalist Anders Johansson att han hade lättare att ”förlika” sig med Omars åsikter, än de enligt honom ”självhögtidliga” motreaktionerna. Så sent som 2 juli 2010, menade Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg att många av Omars åsikter, som ”först [kan] tyckas extrema”, i själva verket inte är något annat än ”traditionell borgerlig regeringspolitik”. Detta bör ses i ljuset av de senaste årens utveckling. Aftonbladets upprepade misslyckanden att hålla rågången mellan legitim kritik av staten Israel och fördomar mot judar har starkt minskat dess trovärdighet i kampen mot antisemitismen i Sverige. Tendensen hos vissa av tidningens skribenter att kraftigt bagatellisera Omars radikalt reaktionära propaganda är lika märklig som upprörande.

Framtiden
Omar har naturligtvis framställt sin nya pariastatus som resultatet av en ”sionistisk medieoffensiv”. Vi har redan sett hur dylika föreställningar, rotade i idéer om judisk makt över de flesta aspekter av samhället, kan attrahera vissa grupper på ytterkanterna av det politiska spektret. Men hur stora är Omars chanser att sprida sina idéer bland de bredare massorna? Det finns minst ett argument som starkt talar mot att han lyckas. Efter Förintelsen har antisemitismen ofta kommit att ses som en ideologi isolerad till ett fåtal intellektuellt mindre bemedlade individer på den extrema högerkanten, vilket resulterat i två saker. Å ena sidan ådrar sig antijudiska uttalanden och demagoger som förknippas med extremhögern i regel både vida och kraftfulla fördömanden. Något som, självfallet, är positivt. Å andra sidan – och till stor del som ett resultat av den starka konceptuella kopplingen mellan högerextremism och antisemitism – tycks många ha svårigheter att erkänna eller ens känna igen antijudiska attityder och föreställningar som sådana när de uppenbarar sig i andra sammanhang eller skepnader. Detta låter ana att Omars enda chans att skapa en ”antisionistisk” rörelse åtminstone någorlunda tilltalande för grupper inom den politiska mittfåran hade varit om han tonat ner sitt flagrant antijudiska budskap samt, inte minst, undvikit att så öppet alliera sig med högerextrema element.

Samtidigt är det av yttersta vikt att betona och uppmärksamma att Omar lyckats skapa en plattform där alla som delar hans radikala syn på samhället, eller åtminstone hans judehat, är mer än välkomna, oavsett politisk hemvist. Ett oroväckande faktum inför framtiden, som måste tas på största allvar. I en artikel publicerad i Svenska Dagbladet i mars 2010 fick Omar frågan vad han såg sig göra om tio år. Det självsäkra svaret löd att Sverige vid det laget skulle ha ett ”antisionistiskt” parti, som under hans sannolika ledning representerade åtminstone ett antal procent av den svenska väljarkåren. Tiden får utvisa om det även i detta fall rörde sig om ytterligare ett par i den långa raden av tomma ord.

Mathan Ravid
Mathan Ravid är Masterstudent i historia vid Uppsala universitet och har en dubbel fil kand i historia och religionshistoria. Han har bland annat bedrivit forskning om antisemitism, den svenska pressens relation till Nazityskland under 1930-talet samt könsroller inom Rastafarianismen.