Som framgått av flera artiklar i svenska medier har Wikileaks grundare Julian Assange använt personer kända för att sprida antisemitiska uppfattningar som mellanhänder. Wikileaks samarbetspartner i Ryssland är den svenske medborgaren Israel Shamir, en internationellt ökänd antisemit och förintelseförnekare för vilken myterna om den judiska världskonspirationen och judisk mediemakt är centrala.

Shamir ska enligt uppgift ha visat ett särskilt intresse för Wikileaks-dokument rörande ”judarna”.

I Sverige innehas motsvarande position av Shamirs son Johannes Wahlström. Samme Wahlström som 2005 författade artikeln ”Israels regim styr svenska medier” i Ordfront Magasin. Artikeln, som – skulle det visa sig – byggde på förfalskade och förvanskade citat av svenska Mellanösternkorrespondenter, reproducerade antisemitiska föreställningar och gjorde gällande att en konspiration, fjärrstyrd från Jerusalem och med benägen hjälp av hemlighetsfulla judiska lobbygrupper, kontrollerade och manipulerade svenska medier. Ordfront tvingades till slut be om ursäkt för att ha publicerat artikeln.

Texter av Wahlström återfinns på Shamirs hemsida, där han beskrivs som en ”framstående medarbetare”.

Den 10 december förra året bekräftade Wikileaks talesperson Kristinn Hrafnsson för Sveriges Radios Medierna att Shamir var involverad med Wikileaks, men ville samtidigt inte acceptera att det skulle utgöra något problem för organisationen. Inte heller Assange tycks se det problematiska i ett samarbete med Shamir eller Wahlström, och under senare tid har allt fler uppgifter framkommit som tyder på att Assange själv hyser antisemitiskt färgade uppfattningar.

Assange ser judisk konspiration

I en intervju med franska nättidningen AgoraVox 8 februari 2011 förnekade Assange att Shamir skulle vara en antisemit och använde exakt samma liknelse som Wahlström tidigare brukat: Shamir är 2000-talets Salman Rushdie. Därtill fastslogs att brittiska BBC är en av Wikileaks största motståndare. Förklaringen till det stod enligt Assange att finna i dess förment ”sionistiska” agenda; frun till producenten bakom en kritiskt granskande BBC-dokumentär om Wikileaks (”Wikileaks: The Secret Story”) påstås nämligen ha varit ”en del av den sionistiska rörelsen i London”.

I dokumentären, som sändes i programmet Panorama den 14 februari 2011, framgår att Assange på intet sätt varit ovetande om Shamirs bakgrund, samt att han föreslagit att Shamir skulle skaffa sig ännu ett i raden av pseudonymer för att underlätta ett samarbete med Wikileaks. Karaktäristiken av Shamirs propaganda som antisemitisk finner Assange dock substanslösa. Istället menar han att Shamirs texter, som bland annat påstår att det är varje muslims och kristens plikt att förneka Förintelsen, präglas av ”medkänsla”.

Två dagar efter att dokumentären sänts, och som en reaktion på att det brittiska satirmagasinet Private Eye skrivit om Shamir, fick dess chefredaktör Ian Hislop ett samtal från Assange. Denne anklagade då magasinet för att vara del av en konspiration mot Wikileaks, bakom vilka ett antal ”judiska” och ”typ judiska” journalister på den brittiska tidningen The Guardian påstods vara drivande. Wikileaks försökte senare göra gällande att Hislop missförstått eller förvrängt Assanges ord.

Dylika föreställningar om judiskt inflytande över media tycks ha förekommit redan i en intervju med den arabiska nyhetskanalen Al Jazeera i slutet av december 2010. Enligt en transkription på bloggen Harry’s place målade Assange här upp bilden av en judisk befolkning i staden New York med stor inverkan på den amerikanska tidningen The New York Times rapportering. Dessutom tycks Assange ha framställt protesterna mot den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads antisemitiska och ”revisionistiska” tal i FN som ett försök av Sverige och andra länder att hindra denne från att tala om ”viktiga frågor som Förintelsen eller judarna”.

Illavarslande brist på reaktioner

Med tanke på Wahlströms förflutna liksom hans öppna stöd till samt samarbete med Shamir, är det illavarslande att svenska medier okritiskt accepterat honom som Wikileaks svenska mellanhand. Den okritiska hållningen till Wahlström blev tydlig redan före Wikileaks-affären, då Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg i slutet av 2010 anlitade honom för att ”granska” Bonniersfärens maktposition i den svenska medievärlden. Som Dagens Nyheters före detta chefredaktör Arne Ruth påpekat är Wahlström ”en person som förbrukade sitt förtroendekapital som journalist med texten ’Israels regim styr svenska medier'”. Ruth skriver vidare:

”Historikern Heléne Lööw, Sveriges främsta expert på högerextremism, beskrev artikeln som en bärare av ’alla typer av element som återfinns inom klassisk antisemitisk konspirationsteori’. Jag instämmer. Det finns en gråzon där berättigad kritik av staten Israels politik glider över i antisemitism. Texten i Ordfront var ett skolexempel.”

Lika illavarslande är att Assanges intima samarbete med Shamir inte mött någon särskild uppmärksamhet och kritik i Sverige eller internationellt. Är det verkligen irrelevant att Wikileaks grundare står så nära en internationellt ökänd antisemit och förintelseförnekare, som så sent som 2008 dömdes för rashets i en fransk domstol? Indikationerna på att Assange dessutom själv delvis delar några av de antisemitiska uppfattningar – framför allt om judiska mediekonspirationer – som är centrala för Wahlström och Shamir borde medföra en mer kritisk hållning till den nuvarande ledningen för Wikileaks.

Mathan Ravid