På tisdag visar Sveriges television dokumentärfilmen Defamation. Det är ett ganska märkligt inslag i tablån veckan efter Förintelsens minnesdag och en serie filmer på det temat. Följande text publicerades i Expressen 4/11 2009 i anknytning till att dokumentären visades på Doc Lounge i Malmö.
Judehat i judiskt intresse?
”Varmt välkomna till en kväll i kontroversiell anda!” Så bjöds publiken in till Sverigepremiären på Yoav Shamirs dokumentär Defamation på Doc Lounge i Malmö. Shamir, mest känd för Checkpoint (2003), sägs på klubbens hemsida driva tesen att ”antisemitism är ett begrepp som hålls till liv av judarna själva, ett begrepp som dessutom har skapat en stor och maktfull industri”.
Ironiskt nog ägde premiären rum dagen efter det att P1:s Kaliber exponerat Mohamed Omars planer på att starta ett ”antisionistiskt” parti i Sverige – ett parti med entydigt antisemitisk agenda.
Om verkligheten redan där gör att man måste sätta frågetecken för Shamirs föregivna tes visade den sig också dyka upp i själva filmen på ett sådant sätt att dokumentärfilmsklubbens beskrivning av Defamation tycks mindre hållbar. Tyvärr loggade Shamir aldrig in till det där skypesamtalet som utlovats efter visningen så vi i publiken fick inte svar på om han faktiskt menade att förneka existensen av antisemitism – men vi såg den ju komma till uttryck, alive and well, i flera scener. Eller vad ska man annars kalla det för, när några av de New York-bor regissören talar med visar sig tro att Sions vises protokoll är ett sanningsenligt dokument?
Dominerande är dock bilden av en trygg och välmående judenhet som inte fattar hur trygg och välmående den är. I bussen på en skolresa till de polska förintelselägren sitter israeliska ungdomar och käkar godis samtidigt som de på en tv-skärm ser en lägerfånge sleva i sig sin otillräckliga soppa. Anti-Defamation Leagues Abraham Foxman åker jorden runt med sitt välmående sällskap och träffar makthavare överallt men kan ändå inte sluta älta sina traumatiska barndomsupplevelser av maktlöshet och dödsfara. Är det verkligen fruktbart att hålla på och tjata om vad som hände för över sextio år sedan? undrar regissören vid ett besök i Ukraina.
Tja, här ligger filmens problem. Den orienterar sig framför allt efter en israelisk kontext där det kan vara meningsfullt att ifrågasätta hur bilden av det förflutna används och tillåts dominera i det nuvarande. Men blir otillräcklig, rent av missvisande ställd i ett sammanhang där våld och hatpropaganda mot judar och romer är en realitet, och där förflutenheten fortfarande är omstridd. Och som en medlem av Malmöpubliken påminde om behöver vi egentligen inte gå längre än till hemmaplan för att se den levande antisemitismen. Man må småskratta åt israeler som mellan varven av snuttig bakgrundsmusik uttrycker en monstruös syn på omvärlden. Men det var inte länge sedan det judiska kapellet i Malmö brann.
Charlotte Wiberg
En kommentar angående sociologen David Hirshs medverkan i filmen står att läsa på bloggen Kamferdroppar.