Publicerad i SKMA:s Nyhetsbrev # 2/2010

Moishe Postone är en marxistisk forskare verksam vid University of Chicago. Vid sidan av sin omfattande forskning om Marx politiska ekonomi har han också haft en central roll när det gäller att utveckla teorier kring ”vänster-antisemitism” och att undersöka hur olika vänstergruppers positioner, i synnerhet i förhållande till Israel/Palestina, ger näring åt eller baseras på fientlighet gentemot judar. Martin Thomas har samtalat med honom.

F: Idag tycks många inom vänstern se antisemitismen som endast en av många former av rasism, oönskad men ganska marginell, och betydelsefull att diskutera enbart eftersom den israeliska regeringen använder anklagelser om antisemitism för att avleda kritik. Men du hävdar att antisemitism är en speciell form av rasism och att den inte alls är en marginell företeelse idag. Varför?

S: Det är sant att den israeliska regeringen använder anklagelser om antisemitism för att skydda sig mot kritik. Men det innebär inte att antisemitism i sig inte är ett allvarligt problem.

Sättet på vilket antisemitism skiljer sig, och bör skiljas, från andra typer av rasism har att göra med den fiktiva makt som tillskrivs judar, sionismen och Israel, och som utgör antisemitismens kärna. Judarna ses som en enormt mäktig, abstrakt och ogripbar global makt som dominerar världen. Det finns inget som liknar denna idé inom det som utgör kärnan i andra former av rasism. Såvitt jag känner till så är det sällan som rasism skapar ett helt system som vill förklara världen. Antisemitism är en primitiv kritik av världen, av den kapitalistiska moderniteten. Anledningen till att jag anser att just antisemitismen är speciellt farlig för vänstern är att den har en pseudo-emancipatorisk dimension som andra former av rasism sällan har.

Historiska strömningar

F: I vilken utsträckning tror du att dagens antisemitism är kopplad till attityder gentemot Israel? Vi tycker oss se att det finns inslag av antisemitism i vissa vänstergruppers hållning gentemot Israel. Det handlar om dem som inte bara vill kritisera och förändra den israeliska regeringens politik gentemot palestinierna, utan även vill se Israel utplånat och vill ha en värld där alla andra nationalstater utom Israel får existera. Ur deras synvinkel är att vara jude och att känna något slags gemensam identitet med andra judar, och därigenom oftast även med judar i Israel, synonymt med att vara ”sionist”, och det är lika avskyvärt som att vara rasist.

S: Det är mycket här som måste benas upp. I den samtida formen av antisionism löper en rad olika historiska strömningar samman på ett ödesdigert sätt.

En av dem, vars ursprung inte med nödvändighet är antisemitisk, har sina rötter i kampen mellan olika medlemmar av den judiska intelligentsian i Östeuropa i början av 1900-talet. En majoritet av de intellektuella – inklusive sekulariserade intellektuella – kände att någon form av kollektiv identitet var en väsentlig del av den judiska erfarenheten. Denna identitet kom att i allt större utsträckning definieras som en nationell identitet mot bakgrund av sammanbrottet för de tidigare formerna av kollektiv identitet, det vill säga när de Habsburgska och Romanovska imperierna samt det tyska kejsardömet upplöstes. Judarna i Östeuropa – till skillnad från dem i Västeuropa – såg sig själva i hög grad som
ett kollektiv, och inte bara som en religion.

Det fanns olika former av detta judiska nationella självförverkligande. En av dem var sionismen. Det fanns även andra, till exempel anhängare av judisk kulturell autonomi, och Bund, en autonom socialistisk rörelse bestående av judiska arbetare, som var mycket större än de andra rörelserna och som bröt sig loss från det ryska socialdemokratiska partiet under 1900-talets första år.

Å andra sidan fanns det judar, många av dem medlemmar av kommunistpartier, som såg alla slags uttryck för judisk identitet som en styggelse mot deras egen uppfattning av det jag skulle vilja kalla abstrakta upplysningsidéer om mänskligheten. Trotskij refererade till exempel i ett skede till Bunds anhängare som ”sjösjuka sionister”. Märk väl att kritiken av sionismen här inte hade något att göra med Palestina eller situationen för palestinierna, eftersom Bund helt och hållet fokuserade på autonomi inom det ryska imperiet och tog avstånd från sionismen. När Trotskij jämställde Bund med sionismen innebar det ett avvisande av alla former av judisk kollektiv självidentifikation. Jag tror att Trotskij senare ändrade uppfattning, men hans attityd var ganska typisk. Kommunistiska organisationer tenderade att mycket starkt ta avstånd från all slags judisk nationalism, vare sig det gällde kulturell nationalism, politisk nationalism eller sionism.

Renande funktion

Detta är en av de linjer som utgör den antisionistiska traditionen. Den är inte nödvändigtvis antisemitisk men den avvisar judisk kollektiv självidentifikation i den abstrakta universalismens namn. Denna typ av antisionism är dock ofta inkonsekvent – den är beredd att gå med på nationell självbestämmanderätt för de flesta folk, men inte för judarna. Det som presenteras som abstrakt universellt blir här ideologiskt. Dessutom förändras betydelsen av en sådan abstrakt universalism av den historiska kontexten. Efter Förintelsen och staten Israels grundande, används denna abstrakta universalism för att skyla över judarnas europeiska historia. Den fyller då en mycket användbar, historiskt ”renande” och dubbel funktion: det våld som historiskt förövats mot judarna av européerna suddas ut, samtidigt som den europeiska kolonialismens fasor associeras med judarna.

I det här fallet blir den abstrakta universalism som uttrycks av många antisionister en ideologi som legitimerar och hjälper till att skapa en form av amnesi när det gäller Europas långa historia av åtgärder, politik och ideologier riktade mot judar, samtidigt som den i allt väsentligt är en fortsättning på denna historia. Judarna har återigen blivit det unika föremålet för europeisk indignation. Den solidaritet som de flesta judar känner gentemot andra judar, inklusive dem i Israel – hur förståelig den än är efter Förintelsen – kritiseras nu. Denna form av antisionism har blivit en av utgångspunkterna för dem som vill utrota existerande judiskt självbestämmande. Den löper samman med vissa former av arabisk nationalism – som nu tolkas som enbart progressiv.

Sovjetiska influenser

En annan linje i vänsterns antisionism – som däremot är djupt antisemitisk – introducerades av Sovjetunionen, speciellt under skådeprocesserna i Östeuropa efter andra världskriget. Den fick ett särskilt dramatiskt uttryck under Slansky-processen då de flesta medlemmar av centralkommittén i det tjeckoslovakiska kommunistpartiet åtalades och sedan arkebuserades. Alla anklagelser mot dem var klassiskt antisemitiska anklagelser: de var rotlösa, de var kosmopoliter och de var en del av en allmän världsomspännande konspiration. Eftersom Sovjetunionen inte officiellt kunde använda antisemitismens språk började de använda ordet ”sionist” för att uttrycka exakt detsamma som antisemiter uttrycker när de talar om judar. Dessa tjeckoslovakiska kommunistledare, som inte hade någonting att göra med sionismen – de flesta av dem var veteraner från spanska inbördeskriget – arkebuserades som sionister.

Denna form av antisemitisk antisionism importerades till Mellanöstern under kalla kriget, delvis med hjälp av underrättelsetjänsterna i länder som Östtyskland. En form av antisemitism som var ”legitim” för vänstern introducerades i Mellanöstern, och kallades antisionism. Dess ursprung hade inte något att göra med motståndet mot israeliska bosättningar. Naturligtvis reagerade den arabiska befolkningen i Palestina negativt på den judiska invandringen och gjorde motstånd mot den. Det är helt förståeligt. Det är i sig absolut inte antisemitiskt. Men historiskt förenades dessa antisionistiska linjer.

När det gäller den tredje antisionistiska linjen så har det skett en förändring under de senaste tio åren, med början i den palestinska rörelsen, i synen på Israels existens. I åratal vägrade de flesta palestinska organisationer att acceptera Israels existens. År 1988 bestämde sig dock PLO för att acceptera Israel. Den andra intifadan, som inleddes år 2000, var politiskt sett väldigt annorlunda än den första och förde med sig ett upphävande av detta beslut.

Jag anser att det var ett fundamentalt politiskt misstag, och jag tycker att det är anmärkningsvärt och olyckligt att vänstern har fastnat i detta misstag och i allt större utsträckning kräver att Israel ska utplånas. Idag finns det hur som helst ungefär lika många judar som palestinier i Mellanöstern. Strategier som baseras på analogier till situationen i till exempel Algeriet eller Sydafrika fungerar helt enkelt inte, av demografiska likaväl som av politiska och historiska skäl.

Varför ser inte människor hur dagens situation ser ut och försöker hitta en lösning på denna i grunden nationella konflikt, en lösning som kan frigöra progressiva politiska idéer? Att inordna konflikten under rubriken kolonialism är att misstolka situationen. Till skillnad från dem som vill inordna progressiva politiska idéer som en del i en nationell kamp, så tror jag att så länge kampen fokuserar på Israels och Palestinas existens undermineras möjligheterna till en progressiv kamp. Personer som anser att kampen mot Israels existens är progressiv, har anammat något reaktionärt men uppfattar det som progressivt.

Under det senaste decenniet har det förts en samlad kampanj från vissa palestinier för att få upp frågan om Israels existens på bordet igen, och den kampanjen har först över till väst med hjälp av vänstern. Bland mycket annat har detta fått till resultat att högern i Israel har stärkts.

Mellan 1967 och 2000 hävdade alltid den israeliska vänstern att vad palestinierna ville ha var självbestämmande, och att högerns uppfattning att de ville utplåna Israel bara var fantasier. Dessvärre visade det sig år 2000 att det inte bara var en fantasi, vilket har stärkt högern obeskrivligt i dess försök att förhindra tillkomsten av en palestinsk stat. Den israeliska och den palestinska högern förstärker varandra, och vänstern i väst stödjer vad jag anser är den palestinska högern, ultranationalisterna och islamisterna.

Denna idé att varje folk utom judarna har rätt till självbestämmande har alltså sitt ursprung
i Sovjetunionen. Man behöver bara läsa vad Stalin skrev om nationalitetsfrågan.

”Progressiv” antisemitism

F: En annan sak som är märklig när det gäller vissa attityder som finns inom vänstern idag i förhållande till Israel är den föreställning om enorm och mystisk makt som projiceras på Israel. Det ses till exempel som självklart att Israel är den dominerande makten i Mellanöstern, och det hävdas ofta att Israel har enormt inflytande i de styrande kretsarna i USA och Storbritannien.

S: Israel är långt ifrån så starkt som det påstås. Ändå finns det personer, som min nuvarande och min tidigare kollega på University of Chicago, John Mearsheimer och Stephen Walt, med starkt stöd i brittiska kretsar, som hävdar att det enbart är Israel som har styrt USA:s politik i Mellanöstern, och det indirekt genom den judiska lobbyn. De kommer med denna svepande anklagelse utan att göra något seriöst försök att analysera amerikansk politik i Mellanöstern sedan 1945, vilken sannerligen inte kan förstås som Israel-styrd. De ignorerar till exempel den amerikanska politiken gentemot Iran under de senaste 75 åren. Den amerikanska politikens verkliga stöttepelare i Mellanöstern efter andra världskriget var Saudiarabien och Iran. Detta har ändrats under de senaste decennierna, och amerikanerna är inte säkra på hur de ska hantera situationen och kunna säkra Gulfen för sina syften. Trots detta har de två forskarna skrivit en bok där de hävdar att den amerikanska politiken i Mellanöstern huvudsakligen har styrts av den judiska lobbyn, utan att göra en seriös analys av
stormakternas politik i Mellanöstern under 1900-talet.

Jag har i andra sammanhang hävdat att denna typ av argumentation är antisemitisk. Det har inget att göra med de involverade personernas egna åsikter och attityder, men den enorma världsomspännande makt som tillskrivs judarna (i detta fall som de marionettspelare som styr den godhjärtade, trögtänkta jätten Uncle Sam) är ett typiskt uttryck för moderna antisemitiska tankegångar.

Mer generellt så representerar denna ideologi något jag kallar fetischistisk antikapitalism. Det vill säga att kapitalets mystiska makt, som är ogripbar, global, och som river upp nationer, regioner och människors liv, tillskrivs judarna. Det är judarna som får personifiera kapitalismens abstrakta dominans. Antisemitismen blir en revolt mot det globala kapitalet, misstolkat som liktydigt med judarna. Denna infallsvinkel kanske också kan hjälpa till att förklara spridningen av antisemitism i Mellanöstern under de senaste två decennierna. Jag tror inte att det är en tillräcklig förklaring att enbart peka ut det palestinska lidandet. Ekonomiskt sett så har Mellanöstern gått tillbaka mycket snabbt under de senaste tre decennierna. Endast Afrika söder om Sahara har klarat sig sämre. Och detta har inträffat när andra länder och regioner, som för femtio år sedan sågs som en del av tredje världen, utvecklas snabbt. Jag tror att antisemitismen i Mellanöstern idag inte bara är ett uttryck för Israel-Palestinakonflikten, utan även för en ökande allmän känsla av hjälplöshet i ljuset av dessa globala förändringar.

Inom den tyska högern för hundra år sedan identifierade man kapitalets globala dominans med judarna och Storbritannien. Idag identifierar vänstern den med Israel och USA. Tankemönstret är detsamma.

Vi har nu en form av antisemitism som tycks progressiv och ”anti-imperialistisk”, vilket är en verklig fara för vänstern. Rasism är däremot sällan en fara. Vänstern måste visserligen akta sig så den inte blir rasistisk, men risken är oftast inte så stor eftersom rasismen inte har den skenbartemancipatoriska dimension som finns hos antisemismen.

MARTIN THOMAS

Intervjun ursprungligen publicerad i Solidarity & Workers’ Liberty nr 166 4/2 2010, s. 21f
Översättning: Ann Wikström